BRA! men inte SÅ bra
  Liza Marklund / Sprängaren SPRÄNGAREN kriminalroman av
Liza Marklund
Ordförlaget
 
 

Med tanke på den publicitet och uppmärksamhet som omgett inte minst författarinnan själv - förutom att boken fått tre utmärkelser som fjolårets bästa svenska thriller respektive debutantpris och polonipris - så låg förväntningarna i luften innan jag började läsa.
De infrias inte riktigt. Visst är det en välskriven och spännande bok. Och interiörerna och rutinerna i huvudhjältinnan Annika Bengtzons jobb som chef för kriminalredaktionen på Kvällspressen känns till största del trovärdiga och äkta. Ingen tvekan om att det är Expressen som i huvudsak åsyftas. Jag har själv jobbat där, samtidigt som Liza Marklund dessutom.
Men intrigen - den påhittade storyn om hur Stockholm fått OS och hur dess chef, den karismatiska och officiellt beundrade Christina Furhage, sprängs i luften med dynamit - och hur sedan en annan person kopplad till olympiabygget också går upp i atomer, för att Annika Bengtzon ska få begravda hundar att leta efter och hur hon slutligen dras in i crescendot, ställer jag mig lite tveksam till.
Inte för att det inte kan ske, för det har vi ju bittert fått erfara nyligen. Men att det sker just av detta skäl är aningen långsökt, och lite konstruerat för att passa in i den tes som författaren förfäktar.
Förvisso vilar en mänsklighet hos hjältinnan; under skalet av tuffhet kämpar koleriska utbrott med självömkelser. Hon är hård mot sina arbetskamrater och de tycker illa om henne för det. Men samtidigt framställs kollegerna som statister i reporterarbete och hjältinnan som den enda med kompetens.
Mannen och barnen försummar hon medvetet ibland, för att hon brinner för sitt jobb. Hon älskar sitt karriäristyrke och att bo svindyrt i Stockholms innerstad.
Man kan också läsa "Sprängaren" som en feministisk roman om kvinnligt ledarskap. Eller som ett försvarstal för kvällstidnings- journalistik. Fina morgontidningar och slöa radio- och TV-redaktioner får sina slängar.
Sedan undrar jag om inte en tidigare kvinnlig Expressenchef fått klä skott för ett instängt hat och missnöje, i karaktären som intrigen kretsar kring.
Just det, förnamnet var Christina!
Hur som helst, det är en juste thriller. Och med en synnerligen smart PR-kampanj från förlagets - och författarens - sida är den på väg att slå försäljningsrekord.
Fast bra är den inte.

text: LEIF WILEHAG
99.09.08