| |
Författaren var själv
bekant med trubaduren, men håller klokt nog den vänskapen
på distans och låter andra berätta mer istället.
Men hur många kände egentligen Cornelis? Människan
var svår att komma in på livet. Det sista skalet,
eller integritetsglaset, var omöjligt att tränga igenom,
berättar flera av hans vänner - såväl musiker
som systrar och före detta fruar. Även hans son.
På scenen var Cornelis auktoritet självklar. Där
kände han sig mest hemmastadd. Han visste hur man tog en
publik. Den perfekta diktionen och "tajmingen" i sättet
att sjunga och spela gitarr, på det egensinnigt oefterhärmliga
sättet, hade sin motsvarighet i den ton han höll i
introduktioner och mellansnack.
Men allt var noga förberett. Han lämnade inget åt
slumpen. Professionell var han i sitt artisteri, också
i sitt skrivande och diktande.
- Han skrev på allt han kom åt. Och dessutom renskrev
han sedan, är fleras minnesbild..
Och läste böcker gjorde han - oavbrutet.
Paradoxalt är då förstås - och inte så
lite typiskt - att hans liv för övrigt var ett stort
kaos. Pengar kunde han inte hantera. Med skönstaxeringar,
kronofogdar och införsel som obönhörliga konsekvenser.
Och just därför var han nästan ständigt i
behov av snabba stålar. Vilket gjorde att han spelade in
skivor på små bolag, som sedan inte kunde ge ut plattan
förrän flera år senare. Officiellt sammanfattas
att Cornelis Vreeswijk gjorde 42 LP-skivor och lika många
EP och singlar. Men skivorna blir betydligt fler om man räknar
in alla nyutgåvor och omredigeringar på CD som kommit
ut efter hans bortgång.
Fast det var egentligen som seriös författare och poet
han ville bli betraktad. Mot slutet av sitt liv fick han också
bekräftelse på att han accepterades som "fin"
då Brombergs förlag gav ut diktsviten "Till Fatumeh".
Han hann få ett nytryckt ex av boken i sjuksängen.
Men redan 1970 kom hans första diktsamling "En handfull
gräs" som kulturskribenterna rynkade på näsan
åt. Numera hyllas han av samma kulturredaktörer -
ja, tänk hur det kan bli...
Att Cornelis Vreeswijk var ett
unikum som diktare och vistrubadur är allom känt. Och
att han var en oerhört sammansatt personlighet framgår
med all önskvärd tydlighet genom vittnesmålen
från dem som stod honom nära.
Tolv år gammal kom han med familjen - föräldrar
och tre yngre systrar - till Ekerö utanför Stockholm.
Pappa Jacob hade varit åkeriägare hemma i IJmuiden,
en liten stad utanför Amsterdam i Holland. Tillvaron i Sverige
blev svår, en stor omställning. Men Cornelis lärde
sig svenska på rekordtid och hamnade så småningom
i studentkretsar där han uppträdde inför publik
med gitarr och egna visor. Han hade gått på Socialinstitutet
med sikte att bli socialarbetare.
Och det blev han ju, fast på ett annat sätt!
Det var ett krigssargat land familjen lämnat för att
söka en bättre tillvaro. Grunden till Cornelis fetma
hade sin orsak i kriget: Mamma Jeanne ljög för att
hålla tyska soldater borta när de kom för att
söka igenom huset:
- Vi har ett barn med TBC!
Cornelis blev därför tvångsplacerad hos nunnor
i ett katolskt daghem som gödde honom med fetgrädde,
då det ansågs bota sjukdomen. Som han inte hade.
Detta trauma ledde inte bara till fetma, utan också till
rädslan för att mista sin mor - som han var oerhört
fäst vid - och till Cornelis speciella kvinnosyn, påstår
hans syster. Kvinnor skulle vara tjänarinnor. Som nunnorna.
Många vittnar även om Cornelis svåra homofobi.
Om någon sa "bögjävel" till honom så
small det!
Svartsjuk var han också. Berättar exfruarna. Som en
blixt ur intet kunde den slå till. Egentligen var han en
mycket ensam människa, säger flera, och det kan också
härledas ur invandrarbarnets vilsna utsatthet. Och lika
kaxig som han kunde vara på krogen, på scenen och
mot myndighetspersoner eller mot arrangörer eller grammofonproducenter
- när han uteblev från spelningar och inspelningar
- lika blyg kunde han vara privat. Han drabbades av svettningar
och stora skälvan om folk tittade ut honom på stan.
Därför åkte han - i stort sett alltid - taxi.
Spriten och knarket finns också beskrivet. Och det är
förstås ingen vacker saga, men nödvändig
för att ge bilden helhetskonturer.
Intressantast är nog berättelserna som musikerpolarna
tillför. I grund och botten var han nog jazzmusiker, även
om han hade gått amatörens uppkomlingsstig:
- Jag är en självlärd autodidakt! var hans favorituttryck.
Eftersom Cornelis visste sitt
värde som artist, hade han det lite svårt ibland med
att visa solidaritet med trubadurkollektivet. Som när de
bildade Yrkestrubadurernas förening i början av 70-talet
med tidens socialistiska värderingar som måttstock.
Cornelis - motsatsernas mästare - skrev och sjöng för
de svårast utsatta i samhället men levde inte som
han lärde: rolexklockor och dyra prylar var hans passion
- så länge han hade kontanter...
Och ville han spela in en skiva för att själv tjäna
pengar, gjorde han det.
Relationen till Fred Åkerström - som ju ville köpa
ensamrätten till hans visor och spela in dem - var ofta
ganska ansträngd.
Anders Burman på Metronome valde ju att låta holländaren
själv få göra plattan. Något Fred hade
svårt att glömma.
- Cornelis har allt att tacka mig för, brukade Fred säga
i bittra stunder.
En gång rök de ihop och slogs på Västerviksfestivalen.
Men andra gånger satt de vid samma krogbord. En del pratar
om att Fred - som tog sig själv på stort allvar -
inte kunde handskas med Cornelis subtila självironi och
avspända attityd mot livet och publiken.
Han var utfattig när han
dog den 12 november 1987, 50 år gammal. Men numera är
han kultgestalt, ohämmat populär, alltid aktuell och
rik som ett troll.
Det vill säga - stiftelsen.
Det kunde ha blivit en fin Cornelisvisa.
Boken som Oscar Hedlund skrivit - i sparsmakad och finstämd
ton - får dock duga i brist på bättre...
Text: LEIF WILEHAG
00.10.25
|
