Fredagen den 28 september sa Finlands riksdag ja till att
homosexuella skulle få registrera sitt partnerskap. Kvällen
innan promenerade jag hem genom staden med två av mina
bästa vänner.
Vi har varit på restaurang Namaskaar på Mannerheimsvägen
och ätit gott. Humöret är på topp efter
en skyltfönsterkavalkad med hamockar och leksaker utmed
Mannerhemsvägen.
Väl framme vid riksdagshuset möttes vi av banderoller
med orden "det de gör i mörkret vågar vi
inte ens tala om på dagen" (fritt översatt bibelcitat).
På riksdagshusets trappa ligger ungdomar i fosterställning
och ber. Vi stannar till. Min ena vän som är homosexuell
funderar på att gå fram för att prata med gänget
som ockuperat platsen framför riksdagshuset. Gröna
militärtält och banderoller fyller gräsmattan.
Jag och den andra vännen lägger fram idén att
vi ska gå fram och presentera oss som homosexuella och
säga att vi vill gifta oss. Ingetdera gör vi.
Något av kvällens fina stämning har gått
förlorad. När vi skiljs åt gör vi det med
förhoppningar om ett positivt resultat i det stundande
valet. Annars skulle vi väl få emigrera och skämmas.
Det tog lång tid för Finland
att acceptera kvinnliga präster.
Och det var först den 28 september som Finlands riksdag
röstade ja till att homosexuella ska få registrera
sitt partnerskap. Detta med inte alltför stor mariginal.
Helgen efter valet kunde man se lyckliga homosexuella par flanera
i Helsingfors. Det är nog lättare att kliva ut ur skåpet
när det är legalt.
Själv har jag så svårt
att förstå den ilska homosexualitet kan väcka
hos vissa människor. Jag har många homosexuella vänner
och jag kan inte längre kan betrakta dem som en homogen
grupp. Jag känner kvinnor som är mer manliga än
män och män som är mer kvinnliga än kvinnor
och däremellan finns otaliga variationer. Varför kan
vi acceptera som många variationer på utseende men
så få på insidan? Vem som helst får byta
hårfärg och stil, men bestämmer sig någon
för att älska någon av samma kön blir det
rubriker.
En av mina vänner berättade häromsistens för
mig att hon inte kan stryka bort det faktum att hon har haft
en flickvän ur sitt liv, med betoning på en. Annars
föredrar hon män eller pojkar. Varför ska man
vilja stryka bort en kärlek ur sitt liv? Som en sinnessjukdom
eller något annat stigma. Själv satt jag och smålog
på en heterovänlig homobar i våras, för
jag insåg att jag aldrig förr varit på lokal
i Helsingfors och sett så många bekanta ansikten
i rummet. Kan det vara så att människor är mer
lika på insidan än utsidan ändå? För
jag vill tro att jag är rätt vidsynt och liberal vad
gäller människors sätt att leva sitt lilla liv.
Här fanns kanske fler av denna sort, för jag kände
mig onekligen hemma i detta sällskap.
I riksdagens omröstning
röstade 99 ledamöter ja till lagen om
registrering av homosexuella par. En lämnade in en blank
röst. En blankröst som inte sa vad ledamoten tänkte.
Oppositionsledaren Esko Aho röstade emot lagen. Den finska
centern, Keskusta på finska, ligger i många frågor
mer till höger än den finska högern, eller samlingspartiet
som de heter.
Den finska presidenten Tarja Halonen hade nog röstat för
lagen. Hon är känd för sitt engagemang i homosexuellas
frågor. Tur att vi har Tarja. Och tur att 99 personer valde
att rösta ja den 28
september, så att jag slapp att emigrera igen.
TUULA POLOJÄRVI
2001.10.25
|