Runda brillor, långt hår
  AV SIRI REUTERSTRAND
   
  Är du lönsam lille vän? Är du lönsam lille vän
Peter Mosskin
Albert Bonniers, 2002
 

Är du lönsam lille vän är en självbiografisk skildring skriven av Peter Mosskin. Han var mycket aktiv i det sena sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets vänsterrörelse. Han skrev, han gjorde musik och han hade ett finger med i flera av tidens viktigaste händelser.

I somras, innan Mosskins bok kom ut kunde man läsa intervjuer med honom. Där berättade han att han inte kände igen sig i mycket av vad som idag sägs om tiden efter -68. Att skildringar av musikrörelsen och vänstern i Sverige under det tidiga sjuttiotalet är så orättvisa. "Så allvarliga och politiskt korrekta var vi inte" sa han flera gånger. "Vi hade kul!"

Hm, tänkte jag. Äntligen. Nu skall vi få höra hur det var.
Jag har själv haft svårt att känna ingen mig i de allvarliga skildringar av en ständigt debatterande sträng vänster som då och då synts i media. Inte var vi sådana? Jag är själv yngre än Mosskin, men hann ändå tack vare en tidig start vara med om en hel del av i alla fall efterdyningarna av det han skildrar. Han var med och startade tidskriften Musikens Makt till exempel. Jag sålde lösnummer av den och var sedan anställd där ett antal år senare. Mosskin och hans kompisar var någon sorts förebilder för mig i mina allra tidigaste tonår.

Vart tog alla de färgstarka personligheterna vägen?
Kanske är det därför jag blir så besviken.
För inte verkar han ha haft särskilt kul. Det är det stora huvudintrycket av boken. Han verkar ha varit precis så gravallvarlig som vänstern beskylls för att ha varit. Världen pågår inne i hans huvud, bakom det obligatoriska skägget och glasögonen och ingen av alla de spännande människor han mött (och de är många) verkar ha gjort särskilt stort intryck på honom. Inte ens den kvinna han var gift med i fem år under den här tiden sätter några djupare spår. Hon får inte många rader i den annars ganska pratsamma texten. Mosskin verkar ha lättare att beskriva hur han gör när han har sex (fast vi får inte veta så mycket om det heller) än hur det verkligen kändes i mötena med de kvinnor som passerar.
Han lyckas skriva om hur han tillsammans med bland andra Carlo Derkert ordnar en då mycket omtalad lekutställning på Moderna Museet utan att direkt berätta någonting om själva Carlo Derkert eller lyckas förmedla några av de spännande tankar som fanns bakom utställningen.

Kanske hade jag fel förväntningar. Kanske vill jag bara få min egen värld bekräftad? Kanske ville jag bara ha lite kul skvaller om de människor som även jag mött och nu känner jag mig lurad på konfekten? Just detta är onekligen ett problem med självbiografier. Det måste ju få vara författarens egen bild av den egna världen det handlar om. Kanske såg han på den just så här. Kanske är det såhär han minns det?

Väl valda delar
Jag tror faktiskt inte det. Av några olika skäl. Jag tror att det här är bilden han skulle vilja ge av sig själv. Såhär vill han att det skall ha varit. Han framställer sig själv som väldigt seriös och tänkande. Han berättar lite lagom om sina framgångar som musiker. Precis så mycket att vi kan förstå att vara någon att räkna med. Han har ju också valt att ta titeln på sin mest kända låt och låta den bli romanens titel. (Fast i ärlighetens namn så är väl just den titeln numer mest förknippad med Peter Tillbergs målning - även om han fick den från Mosskin). Han berättar lagom mycket om sina kvinnor och han gör lagom mycket avbön både för hur han behandlat dem och för hur fel han tänkt i politiken. (Fast där hann han ju ändå besinna sig innan han gick med i någon vänstergruppering..). Det är inte mycket bus inte särskilt många felsteg. Han ber klädsamt om ursäkt för det hasch han rökt och varnar fint för droger och religiösa sekter genom att beskriva hur illa det kan gå. Det känns lite färglöst och lite för reko helt enkelt. Det måsta ha hunnit hända mängder av roliga saker under de episoder han skildrar. Varför hoppa över dem?
Och det finns en sak jag undrar mycket över. Varför vill han beskriva sig som den typiske proletariserade akademikern. Det gör ju att han faller in i bilden av den tidens typiske vänsteraktivist lite väl mycket. Visst är det sant att han jobbade på Volvo, men under samma tid skrev han också en hel del. Han fick sin första roman publicerad - och detta nämns inte ens i boken. Borde inte detta ha varit ett av de riktigt stora ögonblicken i den här skäggige ynglingens liv?

Varför finns inte det med? Passar det inte in av någon anledning?
Näe. Det här känns inte ärligt. Jag väntar fortfarande på den stora, roliga skildringen av hur vi egentligen hade det över linsgrytorna på sjuttiotalet.

2002.10.24

   
 
   
  För den som av någon anledning undrar över rubriken: Det är ett citat ur en låt med Risken finns, ett annat av proggens många band. Texten fortsätter "..öööööööhhhh! Vietnam! Det var väl ungefär på den nivån analysen låg, som regel. En viss självdistans kan väl ändå spåras? Och för dem som hade den var sjuttiotalet kul på riktigt.