En dag är nioåriga Robin borta och fast alla letar och ropar kommer han inte.
När de hittar honom är han död. Någon har strypt och hängt honom med en elkabel i det stora trädet på baksidan huset, och från och med den dagen ligger Robins mamma instängd på sitt rum: sover, knaprar piller och läser tidningar i ett neddrogat töcken.

Lillasyster Allison såg det. Fyra år gammal blev hon vittne till vad som hände när Robin dog men hon kan inte minnas nånting av det. Nu glider hon ut och in genom tillvaron som en genomskinlig och lätt frånvarande sömngångare - fram och tillbaka mellan sängen och tevesåporna, ständigt på flykt undan verkligheten. De enda i familjen med lite kraft och sunt förnuft är Ida, husan som ger dagarna stadga och trygghet, den allsmäktiga mormodern Edie och så Harriet.

Harriet var bara ett spädbarn när Olyckan inträffade. Idag är hon tolv år, bastant och orubblig som en liten grävling, rättfram, näsvis och vetgirig. De vuxna irriteras av hennes många frågor, barnen i skolan ogillar henne och lärarna förbryllas - en elev med toppbetyg i allt men surmulen och butter och ständigt i bråk eller slagsmål.
En kompis har hon: Hely. Och med honom i släptåg ger sig Harriet ut på jakt, fast besluten att hitta den som mördade hennes bror. Med den självklara logik som bara ett barn eller en galning kan ha utser hon snart en mördare, Danny Ratliff, och bestämmer sig för att döda honom.

Trots att historien i sig är spännande, så spännande att den många gånger kvalar in i bästa deckar- eller thrillerklass, är den stora behållningen något annat. Det är historier som berättar om vad det är att vara barn och vara vuxen, om vad som påverkar oss att bli de vi är, historier som berättar om våldets mekanismer, om destruktivitet och likgiltighet, om fördomar i den amerikanska södern, nedbrunna kyrkor och Vietnamveteraner.

Harriet är svår. I uppnosig revolt mot vuxen likriktning går hon hela tiden mot strömmen och gör aldrig som man ska, och trots att jag är ganska säker på att hon skulle driva mig till vansinne om jag mötte henne i verkliga livet kan jag inte annat än känna stark sympati och ömhet för henne. Flera gånger vill jag kliva igenom boksidorna, ta Harriet i handen och gå med henne genom det dallrande och bubblande Mississippi, för ibland tycker jag så oändligt synd om henne i hennes oändliga ensamhet, bland de vuxnas ständiga svek.

Medan andra flickor i hennes ålder bekymrar sig om killar, mens och transpirationsbesvär funderar Harriet på hur hon ska kunna tillintetgöra Danny Ratliff. Danny Ratliff funderar på vad han ska göra med Harriet, och vad hon egentligen vill honom. Hon har nämligen börjat förfölja Danny i hans amfetamindimmiga dagdrömmar. Ständigt påtänd är hans paranoida verklighet av dolda mikrofoner och konspirationer lika logisk som absurd och han är säker på att Harriet är ute efter honom. Och han har ju rätt, men på helt fel grunder. Tillslut jagar de varandra utan att egentligen veta varför, och tillfällighet på tillfällighet gör de mest osannolika händelser fullständigt glasklara. Den oundvikliga frågan uppenbarar sig, irriterande och obehaglig: vad var det bra för, till vilken nytta?
Jag är förundrad och fascinerad över hur denna väv kan hålla ihop. Donna Tartt lyckas skildra ett barns verklighet på ett lysande sätt, hon målar upp mustiga miljöer och starka personporträtt, allt blandat med den krydda spänning som gör att jag måste läsa till sista sidan. Ibland snärjer författaren in sig i omständliga meningar och läsaren kan tappa tråden någon gång bland många, långa bisatser. Men vad gör det? När jag väl fastnat sitter jag som klistrad, och när de drygt 600 sidorna börjar ta slut vill jag läsa 600 till. Minst.
Det är bara att gratulera alla er som har denna läsupplevelse framför er.

2003.10.23