"År 1732 erhöll konung Fredrik I ett levande lejon som present at Bejen av Algier. Det var på den tiden då Sverige liksom andra länder betalade skatt till de s.k. Barabeskstaterna för att ej bli utsatt för deras sjöröveri. Skatten hade formen av gåvor; vilka kvitterades med smärre gengåvor. Lejonet, som var en sådan gåva, hölls sedan inhägnat på Lejonslätten på Djurgården i Stockholm; blev efter sin död uppstoppat och kom på 1800-talet till Gripsholm."

Hur det främmande beskådas, ställs ut, blir föremål för exotism? Den västerländska historien är som bekant inte vacker i detta avseende, även om zoologiska trädgårdars utställande av vilda djur kan te sig som något jämförelsevis oskyldigt gentemot samma tidsperiods förevisande av tatuerade vildar, siamesiska tvillingar, "monster" och missbildade människor som (!) cirkusattraktion.

Visst ser man gemensamma faktorer i nyss nämnda förhållningssätt till det främmande - detta "något" som avviker gentemot en outtalad norm av normalitet - även om känslan av historisk skuld kan skifta inför dem. När Astrid Trotzig återkommer med sin tredje roman - som tillsammans med tidigare böcker, den självbiografiska debutromanen "Blod är tjockare än vatten" (1996) och "Ibland undrar jag om jag minns rätt" (2001) bildar en löst sammanhängande trilogi - demonstrerar hon hela skalan av möjliga förhållningssätt inför det främmande. Alltifrån oskyldigare nyfikenhetskänslor till Sverigedemokraternas rasideologiska programförklaringar. Och visst svider det.

Trotzig har utan tvekan etablerat sig som en av dom mer intressanta bland den nya generationens författare, där man bland andra tendenser kan konstatera ett flertal litteratörer som slutit upp bakom parollen att "det privata är politiskt". Från att i sitt författarskap ursprungligen utgått ifrån den egna erfarenheten som utlandsadopterad har hon nu låtit detta specifika erfarenhetsområde utvidgas. I den nya romanen handlar det om ett svenskfött - eller ännu hellre Sverigefött - barn med endast delvis annan etnisk bakgrund. Därmed fortsätter hon att problematisera vår alltför ofta schablonartade bild av "invandraren".

Personligen fascineras jag av vilka sociala grupperingar, sammanhang och konstellationer som författare låter stå modell för studier av samhället i stort. Skeppsbrottet är en given klassiker via William Goldings Flugornas herre, internatskolan har åter aktualiserats via filmatiseringen av Jan Guillous Ondskan - och Trotzig hon kör med svensk bostadsrättsförening! Fyndigt och riktigt obehagligt då det kryper in under skjortan på läsaren i en tid där nybildade bostadsrättsföreningar skulle kunna träs som smultron på ett strå; med smak av nybyggarlycka och omognad. Bostadsrättsföreningen är definitivt ett mycket intressant studieobjekt.

Romanens huvudperson är en svarthårig ung man med latinamerikansk mor och svensk far, och som bor i en Stockholmsk bostadsrättsförening. Han bor där granne med Edith, en ung kvinna från landet tillika med självmordsbenägen neurotiker, och som nu finner sig till rätta i arbetet som personlig assistent för en ung CP-skadad pojke. I dagboksberättelsens form berättar huvudpersonen om erfarenheten av trakasserier, vandalisering, utstötning, men där bilden successivt växer fram av hur han stundtals felaktigt tror sig utsatt, själv misstänkliggör personer, betraktar andra främlingsfientligt och hemfaller åt nationell självhävdelse. I boken möts ett myller av fördomar: mot olika nationsgrupper, invandraren, svensken, den handikappade, den homosexuelle, vegetarianen, självmordskandidaten, hyresgästen i bostadsrättsföreningen. Tonen är lågmäld och närmast lakonisk, fördomens grundvalar och främlingskapets alla facetter i dagens samhälle blottlagda på ett obekvämt skavande sätt.

Sin vana trogen legitimerar Trotzig berättelsen med dokumentärt material. Om det privata inte var politiskt nog innan, så stadfästs denna dimension i romanen när Trotzig låter det offentliga rummets berättelser spränga sönder dagboksberättelsen med departementsskrivelser, förteckning över anmälda ärenden, förlikningar och domslut, och slutligen också Sverigedemokraternas partipolitiska program. Obarmhärtigt. Kusligt. Riktigt obehagligt.

Men också lite dåligt. Ur skönlitterär synpunkt känns det nämligen inte helt tillfredsställande. Vilket i sig är riktigt intressant. Det finns ju en moraliserande tendens i att som Trotzig presentera dokumentärt material som (så att säga) skriver sakernas tillstånd på näsan, även om dessa är aldrig så sanna. Inte minst när det rör sig om etiska spörsmål. Kunde Trotzig valt en annan litterär strategi för att föra fram sitt budskap utan förlust av sakinnehåll? Eller är det så att min reaktion infinner sig för att det dokumentära materialet skönlitterärt sett utgör en bitvis fruktansvärt trist läsning? Att man som läsare vill att fiktionen skall vara estetiskt mer tilltalande än verkligheten? Då dömer jag mig själv till att skämmas.

Kan inte i detta slags delvisa irritation utläsas en fingervisning om att Trotzig rentav lyckats – lyckats oroa mer än vanligt? Att just i detta fall, i den skönlitterära bristens möjliga funktioner, grunden läggs för att tala om "god" litteratur utifrån andra kriterier än de sedvanliga litterärt institutionella?

2003-10-21