ELEGISKAPANDE

En ostadig herre vinglar runt i parken
Försöker trampa rakt, gå framåt
Men har inget mål
Att sträva mot
Fötterna lär honom bara
Heresi

Han försöker formulera
Ord och meningar
Men hans (egentligen fonetiska) tunga
Vägrar samarbeta
Med stämbanden

En ostadig herre ramlar runt i parken
Hans suddiga ögon, slitna kropp
Och trasiga förflutna
Sträcker fram en hand
Ber påträngande
Om en litenliten slant
Till mat och härbärge inatt
Snälla

Och en elegi skapas i mitt huvud
För underverk sker
inte varje dag.


2003.10.23

   
 
   
  Boguslawa Kazimierczak
Förra juli, då jag var femton, fixade min mamma mitt första sommarjobb, som bokuppsättare på Stockholms stadsbibliotek, åt mej. Resorna till jobbet resulterade i otaliga analyser av samhället; vad är problemet?
För dem som inte har varit i Stockholm innebar det att varje morgon passera och bli tilltalad av hemlösa missbrukare av olika slag.
Jag kände rädsla och viss avsky. Men samtidigt fick jag mej en tankeställare, och jag började känna en avlägsen sympati, tror jag. I den ekande tystnaden mellan bokhyllorna funderade jag sen. Jag formade ord.
Det hände att dom kom fram och frågade om pengar till frukost, men det hade jag aldrig. Och skulle jag haft skulle jag ändå inte gett dem. Jag började istället ta med mej mat varje dag, typ ostmackor, bananer, kanelbullar osv, för att ge, men då kom det aldrig fram någon och frågade. Jag fick äta det själv istället. Det tyckte jag var synd.