Jag heter America och min syster heter Libertad. När vi var små brukade mamma luta sig ut genom fönstret och ropa på oss när vi skulle komma in; America y Libertad, America y Libertad. Säkert lät det konstigt när det ekade mellan fasaderna på Lakegatan. Det var till och med någon som skrev en dikt om det som min mamma inte uppskattade, men det är en annan historia. Platsen för händelsen är Fisksätra, även kallad Fiskis, en förort till Stockholm. Samma förort fyllde 30 år i början på oktober.

Fiskis är speciellt då det ligger mitt i Moderaternas skyltfönstret Nacka, bland rika områden vars befolkning utgörs av människor vars största problem är att byggloven inte levereras tillräckligt snabbt, att det inte finns tillräckligt många båtplatser och att skatten är mer än tillräcklig. Där ligger Fiskis, som på alla sätt skiljer sig från villorna i Saltsjöbaden, eller båtarna vid Solsidan. Ut till Fiskis åkte innerstadsborna för 70 år sedan för att bada och komma bort från stan. Nu åker folk från Fiskis in till stan för att jobba och komma bort från arbetslöshet. Under 30 års firandet visades det foton på biblioteket, och man kunde dels beskåda de badande innestadsborna och framväxten av förorten, ute på landet.
 
Jag trivdes i Fiskis under min uppväxt och jag minns fortfarande tydligt min sorg när jag tvingades flytta därifrån när jag var 12. Vi lekte i enorma utrymmen under gatorna, det fanns en holme i närheten dit vi gick, för att inte tala om alla stora betongväggar att studsa bollar mot. Jag älskade min uppväxt i Fiskis och då hade jag dessutom inget annat att jämföra med. Senare förstod jag att det som jag trivdes i var både hälsovådligt och farligt och av andra ansågs vara ett integrationsproblem. I parkeringen under gatan fanns det både asbest och våldtäktsmän, på holmen fanns det svenska och finska fullgubbar och på gatan, ja där va gatan med tiotals olika språk, dans och lek. Ord som mångkultur, integration fanns inte hos en tio åring, inte heller ord som klass eller orättvisa fastän de sistnämnda kändes.
 
Utställningen som visades under 30- års jubileet är en del av ett projekt som heter Fisksätraminnen och många av bilderna var verkligen talande. När jag tittade på bilderna tänkte jag på att från himlen ser Fiskis ut som om någon har slängt ner en betongklump på jorden. Som om någon kastat ner en ministad med gator, centrum, skola och allt som man kan behöva fast det finns inga kommunikationslänkar dit eller därifrån. Hur trodde man att man skulle skapa integration genom att kasta ut små städer?
 
Det var roligt att få komma tillbaka till Fiskis. Idag bor jag i en annan förort som heter Bagarmossen och kallas Bagis. Allt är oförändrat i Fiskis, det är precis lika mångkulturellt och segregerat, lika stämplat av klass och orättvisa som någonsin förr. Under två dagar utspelade sig en kulturfest: konstutställningar, mimspel, barnteater, verkstäder, sång och dans. All inomhusaktivitet ägde rum i kyrkan. Det finns inget Folkets Hus i Fiskis. Och när jag stod där och presenterade grupp efter grupp frågade jag mig hur man kunde misslyckas så. Ja, alltså staten. För visst kan man romantisera förorten, eller döma ut den som en plats där ingen kan trivas. Men faktum är att det som man gjorde när man byggde Fiskis var att utifrån enorma möjligheter skapa begränsningar, och människor tvingades lära sig att hitta möjligheterna i begränsningarna, och så har det fortsatt. Ett exempel är frånvaron av ett Folkets Hus som folk där har krävt och kämpat för i åratal. Visst kan man se allt från olika sidor. Fiskis behöver inte ett Folkets Hus för de gör fantastiska mångkulturella aktiviteter ändå, de är så uppfinningsrika därute säger ibland innerstadsborna. Man kan också hävda att just därför att de har så mycket aktiviteter borde de få ett Folkets hus. Fast det rimligaste är nog ändå att inte bedöma utan bara konstatera att en av Sveriges rikaste kommuner borde anslå pengar för att bygga ett Folkets Hus!
 
Jag gillar fortfarande Fiskis. Det finns inget som säger att man inte kan trivas i en förort som Fiskis. Men om man inte bor där ska man nog avhålla sig från förortsromantiseringar. Folk kämpar inte mer bara för att deras möjligheter begränsas. Till skillnad från överklassen som trivs med klasskillnader och orättvisor trivs fiskisborna trots dem.
 

2004.10.21