Att beskriva Bergsjön är en grannlaga uppgift; balansgången mellan svartmålning och idealisering är inte helt enkel: Å ena sidan en naturskön stadsdel med trevliga boendemiljöer (jo, faktiskt – det så bespottade miljonprogrammet erbjuder både välplanerade lägenheter och bostadsområden som anpassats till naturen med gott om grönytor och inbjudande gårdsmiljöer), en rik och spännande blandning av människor och ett livaktigt föreningsliv.
 
Å andra sidan arbetslöshet, trångboddhet (eller, när bostadsmarknaden ser annorlunda ut, tomma lägenheter), missbruk, ungdomskriminalitet och social och ekonomisk misär.
 
Å ena sidan en positiv utveckling med fysisk upprustning (ett nytt torg färdigt, ett annat under planering, ytterligare en högstadieskola, uppfräschade spårvagnshållplatser och röjda gångstråk), ökat föreningsdeltagande, bättre samverkan mellan olika aktörer och bland de nöjdaste eleverna och föräldrarna i hela Göteborg.
 
Å andra sidan ökande gängproblematik, ökad etnisk segregation, sämre betyg och ökade kostnader för försörjningsstöd.
 
Alla beskrivningarna är lika sanna, men bara tillsammans utgör de den komplexa och ibland paradoxala bilden av den stadsdel som jag både bor och är politiskt verksam i. En bild som kan sammanfattas så poetiskt (?) och talande som i rubriken!
 
Jag tror att det är oerhört viktigt att påpeka att Bergsjöns problem inte är att det bor många invandrare här. När man säger ”invandrartäta stadsdelar” och med det menar ”problemstadsdelar” riskerar man att diskussionen leder fel. Bergsjöns problem är, något rått uttryckt, att här finns en alltför stor koncentration av människor med olika svårigheter som arbetslöshet, relativ ekonomisk fattigdom, bristande kunskaper i svenska, liten möjlighet till reellt inflytande, liten samhörighet med övriga samhället etc. Det vill säga i stort sett samma gamla klassamhälle som alltid, men där etniska förtecken har lagts till de mer traditionella uttrycken för socialt underläge.
 
Bergsjön har, menar jag, goda möjligheter att vara en mycket bra del av Göteborg att växa upp, leva, arbeta och åldras i. Till stor del är det redan så, men både den allmänna uppfattningen om stadsdelen och de många reella problem som finns gör att det ännu återstår mycket arbete.  Bergsjön och liknande stadsdelar kan heller inte själva åläggas ansvaret för att lösa de generella samhällsproblem vars symptom kanhända är allvarligast och mest synliga här, även om det ibland framställs så i debatten.
 
Att föreslå politiska åtgärder som leder till en sådan positiv utveckling är inte heller helt enkelt. Det är lätt att falla för frestelsen att inbilla sig att något slags Alexanderhugg snabbt och effektivt löser alla problem. Jag tror inte att någon sådan lösning finns. Politik är visserligen att vilja, men politik är också det möjligas konst, det vill säga att kunna. Politik och demokrati är dessutom i allmänhet långdragna processer, på gott och ont. Och, inte minst viktigt: även stora förändringar genomförs oftast genom att ta många, många små steg – men i rätt riktning och med ett tydligt mål. Bergsjöns problematik kräver ett långsiktigt, tålmodigt och målmedvetet arbete på många olika nivåer; orsakerna och därmed också lösningarna måste sökas såväl på det strukturella som på det individuella planet - och överallt däremellan. Med detta sagt vill jag ändå peka på ett antal åtgärder, utan inbördes ordning, som jag tror är nödvändiga för att åstadkomma betydande och varaktiga förändringar till det bättre:
 
Attitydförändringar
• Den strukturella diskrimineringen måste brytas. ”Jag är inte rasist, men…” är en alltför vanlig inledning när vi i majoritetskulturen ska uttrycka vår åsikt om en eller annan etnisk grupp. Nej, vi ska inte acceptera lagbrott; ja, vi ska hävda de regler och normer som vi gemensamt satt upp – men det är inte acceptabelt att göra vissa grupper kollektivt ansvariga för handlingar som enstaka individer står för! Det är inte acceptabelt att ett respektfullt bemötande och hög servicegrad i många fall är beroende av utseende och etnisk tillhörighet!

• Det faktum att ju mörkare hudfärg du har och ju längre bort från Nordeuropa du har ditt ursprung, desto svårare (oavsett utbildning, erfarenhet och andra ”objektiva” förutsättningar) har du att få jobb, talar för att vi har många stenar att vända på. Inte minst i arbetslivet krävs stora förändringar, här har både arbetsgivare, arbetstagare och deras respektive organisationer ett ansvar. Och alla delar vi ansvaret för att arbeta med våra egna fördomar och vårt gemensamma förhållningssätt.
     
• En mer nyanserad mediebild. Jag tillstår att det har blivit något bättre, men fortfarande är den förhärskande bilden av förorten väldigt ensidig och väldigt mörk. Media bär inte ensamma ansvaret för att det är så, men kan definitivt inte heller avsvära sig sin del. De allra flesta ungdomar som kommer från Bergsjön och andra liknande stadsdelar varken missbrukar eller är kriminella. Ändå är det den uppfattningen de ofta möter. Delvis gäller detta förhållande ungdomar generellt, men det är än tydligare när det gäller ungdomar från ”problemstadsdelar” i allmänhet och invandrarungdomar från dessa stadsdelar i synnerhet. Dessa ungdomar har samma rätt som alla andra att känna stolthet över sig själva, sitt ursprung och sin hemvist – och det är vårt ansvar, vi som på skilda sätt förfogar över hur olika företeelser beskrivs, att försäkra dem den rätten.
       
Förändrad flyktingpolitik.
• Sverige är (trots att vissa ibland påstår motsatsen) ett rikt land i en priviligerad del av världen. Vi har både råd och moralisk skyldighet att ta emot människor som flyr undan våld och förtryck, förutom att vi faktiskt behöver bli fler! Men det är orimligt att de socialt tyngst belastade storstadsområdena ska bära en så stor andel av de problem som flyktingmottagandet också för med sig. Systemet med Eget Boende (E-bo), förment välvilligt försvarat med argument om individens fria val, är det mest absurda uttrycket för en ibland insiktslös politik med katastrofala följder, både för enskilda människor och för samhället i stort.

• Flyktinginvandringen måste styras på ett sätt som ger människor reella möjligheter att komma in i det svenska samhället; lära sig språket, få ett jobb och ett boende värdigt ett välfärdssamhälle. Exakt hur formerna för detta ska se ut kan möjligen diskuteras, men ATT en förändring måste till är uppenbart. Det är inte flyktingarna/invandrarna som är problemet, utan vårt sätt att (inte) handskas med frågan!
     
Större statligt ansvarstagande.
• Vi har AMS, vi har Försäkringskassan och vi har Polisen, för att nämna några av de statliga myndigheter som ska sörja för vårt väl och ve. Dessvärre har dessa dock inte alltid varit särskilt aktiva för att hantera ”sina” frågor just i områden som Bergsjön – många av de människor som bor här faller på olika sätt utanför de gängse ramarna för myndigheternas ansvarsområden. Uttrycket 0-klassade (d.v.s. personer som inte lyckats kvalificera sig för att omfattas av de ”generella” socialförsäkringssystemen) är t.ex. i högsta grad aktuellt i Bergsjön. En viss, rentav stor, ljusning har kunnat skönjas på senare tid, men fortfarande finns en hel del att önska!
    
En strategisk och tydlig kommunal storstadspolitik.
• Med prioriterade politiska mål kan man åstadkomma mycket, allmänt hållna vackra formuleringar däremot har inte riktigt samma träffbild... En resursfördelningsmodell som tar hänsyn till den sociala strukturen är givetvis oerhört betydelsefull, men kan på sin höjd mildra effekterna, aldrig rå på strukturerna. Att systematiskt väga in aspekten segregation när nya bostadsområden planeras, när kollektivtrafiken förändras, när högre tjänstemän ska tillsättas eller när näringslivet ska utvecklas, kort sagt: att göra segregationsproblematiken till en fråga högt på alla kommunala politiska dagordningar, är enligt min mening den enda på sikt möjliga vägen att gå. Somliga av de beslut man då kommer att behöva fatta kommer säkert att väcka en del ont blod, men dels är det en av det politiska ledarskapets uppgifter att gå före och visa väg, dels är alla (även de som idag kan uppfatta sig som ”vinnare”) förlorare i ett samhälle som präglas av sociala spänningar och de uttryck dessa kan ta sig.
   
• Förändrade attityder och nya metoder i verksamheterna. Också här tycker jag att mycket har förändrats i positiv riktning de senaste åren. Icke desto mindre behöver förskolan, skolan, kultur- och fritidsverksamheten och socialtjänsten (samt alla andra som finns till för att på olika sätt hjälpa till att förverkliga det goda livet) utveckla nya förhållningssätt och nya metoder som utgår ifrån varje människas inneboende önskan och förmåga att skapa ett gott liv för sig och sina barn. På samtliga dessa områden måste alla som arbetar professionellt i Bergsjön (och för den delen överallt annars också) mycket tydligare fokusera på människors möjligheter i stället för på deras hinder. De allra flesta är ”good enough” som arbetstagare, som föräldrar och i andra sammanhang. Vi kan alla behöva hjälp i olika skeden i livet, men hjälpen ska utformas så att den stärker våra egna möjligheter att ta ansvar; inte så att ansvaret tas ifrån oss.
       
Jag är medveten om att en hel del av det jag skrivit i detta inlägg kan beskyllas för vara bara ”samma gamla floskler”. Å andra sidan tror jag, som sagt, inte att det finns några radikalt nya, spännande och supereffektiva grepp att ta till. Och även om en del (kanske rentav det mesta) känns igen, så har det faktiskt inte genomförts – än. Det återstår alltså att se vilka mirakel som kan åstadkommas när alla upptänkliga aktörer kraftsamlar kring ett av, enligt min uppfattning, vår tids största samhällsproblem.
 
På senare tid tycker jag att åtskilliga både små och stora steg trots allt har tagits i den riktningen (som exempel på detta kan nämnas satsningen ”Ung och trygg i Göteborg” där stadsdelar, bostadsföretag, polis och åklagare samverkar, den nya lagstiftningen om finansiell samverkan, skolutvecklingsenhetens planerade satsning i ”våra” områden o.s.v), så jag har gott hopp om framtiden. Det är möjligt att det kan uppfattas som lite naivt, men jag är övertygad om att beslutsamhet, vilja och en tro på att det går blandat med en lagom dosis pragmatism och realism faktiskt kan åstadkomma förändringar på riktigt. Och dessutom – vad är alternativet?

2004.10.21