Under 1985-1990 växte det i Sverige fram ett mönster av alltmer markanta inkomstskillnader. Det inledande 1990-talets ekonomiska kris med en snabbt accelererande arbetslöshet kom att ytterligare underblåsa utvecklingen av ökade klyftor mellan fattiga och rika och skapa en allt tydligare social ojämlikhet.

De som drabbades hårdast av krisen var de med en redan svag anknytning till arbetsmarknaden, främst ungdomar, lågutbildade och invandrare. Den senare gruppen har sedan 1970-talet fått en avsevärt försämrad ställning på arbetsmarknaden. Med nya krav på högre utbildning och kompetensinriktning har den relativt starka position som invandrarna tidigare hade fått i den svenska industrin definitivt försvagats.
 
1990-talets kris och en intensiv flyktinginvandring skapade en situation där mängder av människor som invandrat till Sverige tvingades in i nya former av marginaliseringsprocesser. Av de utrikes födda i arbetsför ålder (16-64 år)som kommit till Sverige åren mellan 1993-1997 hade endast 25 procent någon form av sysselsättning 1997. Mest drabbade var storstädernas ytterområden. I dessaområden bodde i mitten av 1990-talet ungefär 25 procent av totalbefolkningen i de tre storstadsregionerna i Sverige. Av Stor-Göteborgs hela befolkning bodde uppskattningsvis 35 procent i utsatta stadsdelar. För alla de tre svenska storstadsregionerna var det generella mönstret att områden med extremt låg inkomst, det vill säga de mest utsatta stadsdelarna, också var stadsdelar där andelen invandrare var som störst.
 
Dessa stadsdelar kom att bli alltmer ”svenskglesa”, ett välfunnet uttryck som kulturgeografen Roger Andersson lanserat för att beskriva karaktären i de stadsdelar som ”skapats genom att majoritetsbefolkningen lämnat områden dit invandrare börjar flytta, och det än snabbare om dessa invandrare kommit från utomeuropeiska länder”. Genom att benämna dessa områden svenskglesa understryks också att i den mån befolkningssammansättningen är ett resultat av önskemål och val hos de boende handlar det snarare om majoritetsbefolkningens preferenser än om de olika utlandsfödda gruppernas

Mediala bilder har också förstärkt avsedda områdens tvivelaktiga rykte som eländiga och farliga platser, vilket underblåst människors föreställningar om ”invandrarförorten ” som ”de andras ” vistelseort. Sverige kom således under det fortskridande 1990-talet i allt högre grad att karaktäriseras av en urban social geografi där grupper med svag förankring på arbetsmarknaden och på andra vis marginaliserade, tenderade att bo i svenskglesa och utsatta stadsdelar.
 
1997 hade endast en femtedel av gruppen utländska medborgarna i åldersspannet 20-64 år som bodde i Bergsjön, förvärvsarbete. Samma siffra för stadens samtliga utländska medborgare var 36 procent. Sett i förhållande till Göteborgs befolkning i dess helhet sjönk under hela 1990-talet den andel av den svenskfödda befolkningen som var sysselsatt från 83 procent till 76 procent. Vad gäller invandrare i förvärvsarbetande åldrar minskade under samma tidsperiod andelen från 68 procent till 48 procent. Men om man dessutom särskiljer gruppen utlandsfödda utifrån i vilka länder de är födda framgår det att bland människor födda i Asien och Afrika stod år 2000 nära två tredjedelar utanför arbetsmarknaden i Göteborg.
 
Arbetsmarknaden såväl som bostadsmarknaden kan därmed betraktas som innehållande rasifierade dimensioner. Med det menas att det finns en uppsättning diskriminerande mekanismer som verkar på olika nivåer i samhället men som har det gemensamt att de gör systematiska skillnader mellan grupper av människor med olika ursprung till ett ”naturligt ” inslag i samhället. Den grupp som i högsta grad står utanför arbetsmarknaden och uppvisar de mest markanta segregerade mönster i boendet utgörs nämligen sammantaget av invandrargrupper från specifika länder och regioner. Det handlar om dem som majoritetssamhället definierar som befinnande sig längst från Sverige, geografiskt (med undantag för angloamerikaner) men framförallt kulturellt. Det framträder alltså en systematik, både på arbets- och bostadsmarknad, ifråga om var det stora flertalet människor tillhörande dessa grupper hamnar i de större svenska städerna. I början av 2000-talet är Bergsjön en av de stadsdelar där en stor andel av Göteborgs utomeuropeiska invandrare bor.
 
Det är i sammanhanget viktigt att ta i beaktande att arbetslösheten i förhållande till boendesegregationen inte med nödvändighet utgör ett orsaksförhållande som verkar i den riktning där det förra är det som ger det senare. Snarare verkar orsaksförhållandet eller försiggår rörelsen i båda riktningarna. Det innebär att själva boendet i vissa hårt stigmatiserade stadsdelar kan utgöra en begränsande faktor för möjligheter på arbetsmarknaden. Som Karl-Olof Arnstberg uttryckt det kan man ”spekulera i om klassamhället har fått platssamhället som arvtagare ” och han påpekar vidare förekomsten av ett nytt slags stark platsmedvetenhet vad gäller medborgarnas val av bostad.

Geografiska fördelningar avseende boendemönster bör alltså inte bara betraktas som ett resultat av sociala processer. Geografin bidrar också till att forma sociala relationer (Harvey 1985:109 ff.; Andersson 2003:36).Detta förhållande exemplifieras i en artikel som 2003 publicerades i Göteborgs-Posten. Där uppges 64 procent av alla barn upp till 17 års ålder i Bergsjön leva i fattigdom, enligt Rädda Barnens definition. En långtidsarbetslöshet kvinna citeras där med orden:
 
När arbetsgivarna får höra att man är ensamstående med barn och bor i Bergsjön så blir det inget. Mot detta hjälper inga söka-jobb-kurser. Jag kan söka jobb ,och önskar att arbetsgivarna gick med på en provvecka så att de ser att Bergsjöbor är lika bra som Askimsbor (G-P 6/12/2003).
 
Invånarna i Bergsjön och liknande stadsdelar har också högre ohälsotal och lägre medellivslängd än den övriga befolkningen. Utslaget på alla stadsdelar som definieras som utsatta så är ohälsotalet i Bergsjön dubbelt så högt som för landet i övrigt. I Bergsjön var medellivslängden vid slutet av 1990-talet fem år kortare än den genomsnittliga i Göteborgs kommun, en skillnad som klassas som anmärkningsvärd när välfärd mäts inom EU:s nationer.
 
Bergsjön har förändrats från att ha varit en svensk arbetarstadsdel med stort finskt inslag till att bli en i högsta grad mångkulturell stadsdel. Cirka 54 procent av invånarna har utländsk bakgrund, vilket avser utländska medborgare och svenska medborgare födda i utlandet. Person med invandrade föräldrar men som själv är född i Sverige – de som brukar kallas andragenerationsinvandrare – och har svenskt medborgarskap, är då inte medräknade. Andelen utländska medborgare i Bergsjön var 2001 27,9 procent,vilket var den högsta andelen bland alla Göteborgs stadsdelar. 2003 var andelen elever med utländsk bakgrund i stadsdelens skolor 86 procent.
 
Under Storstadssatsningens fortlöpande redovisas i Bergsjöns årliga åtgärdsplaner ett antal strategier som man menar bör användas för att nå målet med ökad demokratisk delaktighet. De flesta av strategierna är av övergripande karaktär och kan inom avsedda område summeras i nedanstående punkter:
• Att stimulera aktiviteter som stärker det civila samhället i form av nätverksarbete, grannskapssamverkan och olika föreningars verksamheter.
 
• Att medverka till att det skapas nya arbetssätt och metoder, som gärna bygger på de boendes kunskaper och resurser.
 
• Att stärka kunskapsprocesser som bidrar till ökade kunskaper om samhället, stadsdelen och närmiljön.
 
Bland såväl boende som yrkesverksamma i Bergsjön uttrycks erfarenheter och känslor av att man under lång tid mer eller mindre blivit satt på undantag som stadsdel. Projektdrabbningen innebär vidare att när man sedan från statligt håll, med hjälp av kompensatoriska åtgärder ,avser att åtgärda eller i alla fall mildra stadsdelens brister, kan det skapas en illusion av att området prioriteras.Men de tillfälliga kompensatoriska åtgärderna, varav Storstadssatsningen är den senaste, förmår inte skapa den kontinuitet som krävs för att stabilisera stadsdelen. Så länge det handlar om tidsbegränsade projekt och satsningar förmår sällan kompensationen täcka varken det ursprungliga bristtillståndet eller det nyare som nedskärningar inom ordinarie kommunal verksamhet orsakar. Istället kan det uppkomma en ”projekttrötthet ” både hos boende och yrkesverksamma i avsedda områden.
 
I de lokala målen för demokrati och delaktighet i Bergsjön står det att invånares och andra aktörers kunskap och engagemang ska tillvaratas som en del av arbetet för alla de som är verksamma i stadsdelen. För att detta ska bli möjligt krävs till att börja med tillgång till information eller fungerande informations- och kommunikationskanaler mellan boende, andra aktörer och de som genom sitt arbete är verksamma i stadsdelen.

2004.10.21