Integration - är det så självklart bra? Ska man integreras eller ska man accepteras för den man är? Linda Lane, född i USA men bosatt i Sverige sedan många år ser det som en fråga om makt.

- Om vi pratar om USA - där är det bara jätteroligt med dessa skandinaviska invandrare som har lyckats behålla sin etniska identitet.

Linda Lane kom till Sverige 1976. Hon kom hit som deltagare i ett utbytesprogram för studenter som läst ekonomi, för att göra praktik på Götabanken.

- Jag var väldigt besviken. Jag ville till Norge. Göteborg hade jag aldrig hört talas om. Om det åtminstone varit Stockholm. Det var i alla fall en stad.
Egentligen har jag nog aldrig bestämt mig för att stanna. Det bara blev så. Jag kom i början av sommaren och jag förstod inte att det var väldigt socialt sådär på sommaren. Jag var van vid den amerikanska traditionen att arbetar man så arbetar man. Så jag tyckte inte att jag hade fått valuta för pengarna och begärde förlängning när praktiken var slut. Och sedan hade de en vakans. Så jag blev kvar. Jag var färdig med min utbildning och jag hade träffat en kille. Då hade jag lärt mig tycka om Göteborg. Det är lagom stort och det var lätt att lära känna folk.

Linda flyttade ihop med sin kille och de hamnade ute i Frölunda. Det var första gången hon stötte på förortslivet. Hon tyckte det var spännande. Själv är hon född i en liten stad i Georgia, en utpräglad jordbruksbygd.

- Men jag har tänkt på det. Om jag varit född i Sverige så hade jag nog aldrig haft möjlighet att läsa vidare.

Först tänkte Linda bli lärare. Hon fick stipendium och började läsa till idrottslärare men ganska snart insåg hon att just lärare ville hon inte bli; så då blev det efter några irrvägar ekonomi.

- Mina föräldrar var lite oroliga. Mina gamla klasskompisar var färdiga för länge sedan . Själv har jag nog aldrig riktigt bestämt mig för vad jag skulle bli. Inte ens nu.

När Linda kom till Sverige var det lite speciellt. Hon hade aldrig någon kontakt med några myndigheter eftersom hon var utbytesstudent. Därför kom hon aldrig att gå någon av de "svenska för invandrare"-kurser som de flesta som kommer hit hamnar på.

- Jag har kompisar som har gått dem. Och det verkar, i alla fall som det var då, inte vara någonting för mig. Eller någon annan heller för den delen. Jag har ingen nytta av att lära mig hur man går till kiosken och köper cigaretter eller annat sådant. Man puttar dessutom ihop människor med väldigt olika studiebakgrund. Akademiker blandat med analfabeter. Hur ska de kunna läsa tillsammans?

Efter sin tid på banken blev Linda anställd av Göteborgs kommun. Hon blev fritidsledare ute i Tynnered. Genom sitt arbete där fick hon chansen till fritidsledarutbildning. Där lärde hon sig mer av språket. "På alla nivåer. Både hur man skriver och hur man tänker. Inte bara det vardagliga".

- Det har aldrig fallit mig in att jag inte skulle fixa det. Att det inte skulle gå. Trots att jag har kompisar som kom ungefär samtidigt, som aldrig riktigt kommit in i det svenska samhället. Som aldrig haft ett riktigt jobb fast de är lika kvalificerade som eller har mycket bättre kunskaper än jag.

Vare sig i sitt jobb eller i sitt sociala liv i övrigt har Linda känt sig illa bemött eller avvisad. Det har ändå hänt att hon mötts av något som liknar rädsla ute på gatan.

- Men det är nog för att jag är så framfusig. Jag går fram och frågar om saker och ger mig inte om jag inte får svar.

Annars har hon upplevt att hon fått stå till svars för vad Amerika gjort. Att som svart amerikan bli tvungen att stå för allt från Vietnamkrig till kulturimperialism har känts lite märkligt och inte alltid så trevligt.

- Visst finns det de som tyckt att det varit lite hippt att jag var från USA. Men i Frölunda, när jag bodde där, försökte folk ibland vara snälla och då sa de att de var så glada att det kom invandrare "som kan göra de jobb som vi inte vill ha". Det var svårt. För jag kunde inte göra dem ledsna och upplysa om att det ville inte jag och förmodlingen ingen annan heller.
Jobbigt är det också med de som tycker att man ska vara tacksam för att man får vara här. Det tycker jag verkligen inte att man behöver vara. Inte heller ska man behöva vara någon förebild. Man har ju nog med sitt eget liv.

Det är intressant att svenskarna har så ytliga kunskaper om hur det är i andra länder och hur människor lever där. Linda har många gånger känt att hon inte stämt med bilden av hur en svart amerikan ska vara.

- Första gången jag var hemma i USA igen så tog jag foton av mina släktingar och deras hus och bilar för att visa att alla svarta inte bor i ghetton i storstäder. Att det finns svarta som inte går omkring med hattar med fjäder. De flesta lever ett vardagsliv som mycket påminner om folks liv här. Man går upp, går till jobbet, tjatar på sina barn....

När Linda sedan började läsa nationalekonomi insåg hon att det hon läste väldigt lite handlade om henne. Men utanförskapet handlade lika mycket om att vara "fel" kön som fel samhällsklass eller från fel land. Det hade varit precis detsamma i USA. Så det var dags att lägga om taktik. Ämnet ekonomi var fel för henne.

- Jag hade varit så förtjust i det sättet att handskas med världen men det stämde inte.

Det blev kommunalt arbete igen. Och mer universitetsstudier. Först datastudier och sedan ett projekt om kvinnor och datorer i samarbete med stadskansliet. Parallellt med det läste Linda ekonomisk historia. Numer har hon en doktorandtjänst på den institutionen.

- Jag skriver om mellankrigstiden om kvinnorna på arbetsmarknaden, deras bidrag till levnadsstandarden. Jag tittar på hur man definierar arbete. Till exempel vad är förvärvsarbete?
- Det är inte någonting konstigt med att sitta här och forska om Göteborg. Det är en fråga om maktstrukturer. Det är ingenting som är speciellt för Sverige. Här finns bra arkivmaterial, därför kan jag forska här. Det finns ingenting bättre än landsarkivet. Dessutom har jag barn så just nu flyttar vi ingenstans.

- Visst har jag också blivit mer "svensk" sedan jag kom hit. När jag träffar mina grannar, i Kärra där jag bor nu, så pratar vi om vädret och om man är tjej så pratar man om sina barn och sådär. Men det spelar väl ingen roll om man är svensk eller vad man kallar sig. Det viktiga är väl vem man är? Att man blir accepterad för den man är. Lagen ska vara lika för alla och alla ska ha en chans.
Här i Sverige när man talar om integration så är det oftast någon med makt som ska integrera någon som inte har någon. Den med makt bestämmer till vad man ska integreras. Om då den som står under kommer ikapp så kan man alltid "uppgradera" sig själv för att behålla sitt försprång. Avstå från din makt så fixar vi det!

text: SIRI REUTERSTRAND