Den nuvarande kulturen på arbetsplatserna rangordnar automatiskt invandrare till lägre status än svenskar med några generationer långa rötter. Amira Zunic hade arbetat många år som journalist i Sarajevo innan kriget i Bosnien tvingade hit henne. Praktikplatsen på en personaltidning blev en mardröm. Det kallas integration.

Min almanacka var tom. Det föll mig in senare att jag för skojs skull kunde skriva in: "Klockan 8 - läser Göteborgs-Posten, klockan 9 - Arbetet, kl. l0 Göteborgs-Posten igen, kl. 11 - Arbetet" Men då kunde jag inte skämta.

Min "noggranna" läsning avbröts plötsligt efter nästan tre månader av min granne. Hade hon tröttnat på mitt dagliga tidningsprassel? Hade hon tappat tålamodet? Nej. Hon begrep min situations meningslöshet och tog initiativet.

Över natten ordnades allt. Hon blev min nya handledare. Vad glad jag blev när datorn väntade på mig på bordet! Min "egen" dator som jag inte skulle förstöra! Och det viktigaste - jag fick i uppdrag att förbereda ett nummer av personalbladet alldeles själv!

I stället för ledare skrev jag: "Efter tre månaders praktiktid har jag fått i uppdrag att göra ett nummer av personaltidningen. Det är en utmaning som jag har längtat efter, men samtidigt, det måste erkännas, har jag känt mig lite rädd och osäker"

Bästa vän med ordboken
Jag ljög. Egentligen, var jag hemskt rädd och mycket osäker. Men för allt i världen ville jag inte svika min handledare, förlora hennes tilltro. Utan rast jobbade jag. Hemma, medan jag lagade mat, på gatan, i affären, på föräldramötet, grubblade jag över artiklarna som jag skulle skriva.

Jag fick en älskare - sov med lexikonet. Så småningom insåg jag att det inte fanns någon anledning till panik. Tummarna hölls av min nya handledare. Men inte bara det. Osjälviskt skänkte hon mig sin tilltro och tid, kunskap och beskydd. Med full respekt för min personlighet, för mina 38 år, min arbetserfarenhet och mina idéer gav hon mig tillfälle att visa vad jag visste och kunde. Jag lyckades med det första, sen kom det andra och det tredje numret av personalbladet ut.
"Ansvarig A. Z."

Jag hämnades.
Bilden av en praktikant ändrade sig. Jag var stolt över mig själv. Respekten för mig växte hos mina förvånade arbetskamrater med varje ny artikel. Och jag var inte längre glömd när någonting firades.

Smärtan i ryggen minskade. Jag började skratta. Idag är jag berikad med en mängd nya ord, klarar layout på datorn, har grundläggande kunskaper om det kommunala systemet och bär en ny erfarenhet om människor. Tack vare en person som visste att en invandrarpraktikant behöver mer än ett skrivbord och en almanacka. Ändå finns det kvar en bitter smak i munnen av början på mitt integrationsförsök.

Vem kan arbeta utan almanacka?
Den första meningen som jag skrev i min dagbok när jag fick börja jobba var: "Jag har haft rätt. Chefen är en underbar människa och jag beundrar honom". Chefen var den ende som inte svarade "det är jättesvårt", som alla andra när jag ringde och sökte en praktikplats. Jag fick platsen via telefonen utan att han träffat mig. Denna ovanliga gest tolkade jag som en obegränsad önskan att hjälpa människor. Jag fick praktik inom mitt yrke. Jag ska inte lära mig svenska som städerska, kokerska eller sömmerska! Jag ska komma in i det svenska samhället och in i arbetslivet som journalist, tänkte jag.

Vilken framgång det var! Nyheten spred sig ovanligt snabbt. Telefonen ringde oavbrutet, alla mina vänner och bekanta ville veta hur jag hade lyckats. För nästan alla bosniska kunskapssugna människor symboliserade "min succé" det "faktum" att vi alla skulle få en chans.

Jag kommer ihåg att jag åt en tablett för att känna mig lugnare den första dagen. Min handledare presenterade mig för alla anställda och upprepade meningen: "Använd Amira i ditt jobb", som om det handlade om ett nytt universaltvättmedel.

Jag fick ett bord, lite skriftliga material att "underhålla" mig med, och, naturligtvis, en almanacka. Man kunde vara utan kalsonger, men aldrig utan almanackan. Med den lilla boken är man stor, viktig och självklart jätteupptagen. Det roade mig att se när alla samtidigt och i samma takt bläddrade i denna viktiga bok och hade svårt att hitta en ledig tid. Hemskt svårt och jobbigt hade jag det under de första dagarna. Rädslan, förlorat självförtroende blockerade mig helt, fick mig att stelna. I hela kroppen hade jag ont och varje morgon vaknade jag med en fruktansvärd värk i ryggen.

Jag höll mig tyst, onormalt tyst. Jag kände hur en massa ord knuffades i min torra mun och inte kunde komma ut. Jag var rädd att alla de outtalade orden skulle kväva mig. Ändå klagade jag inte. Jag fick ju praktik inom mitt yrke.

Ensam och överlämnad åt mig själv
I början drack jag det första morgonkaffet med min handledare. Som en väl dresserad hund följde jag henne till lunch- och rökrummet. Där började den dagliga teatern. Efter att ha studerat mig ingående började någonting som skulle likna ett samtal. Hon pratade otroligt fort. Ordvalet avslöjade hennes avsikt. Efter mitt "förlåt" var hon förvånad, som om det var helt naturligt att alla borde kunna världens mest kända språk. Hon upprepade meningen som om hennes åhörare var hörselskadad.

Naturligtvis förstod hon inte heller mig. Hennes föraktfulla blick och hånleende gjorde att jag helt tappade humöret och lusten att prata. Därför valde jag att bara svara när det var nödvändigt. För första gången efter 12 års erfarenhet som journalist hörde jag och förstod hur himla svårt det var att skriva en personaltidning. Jag lyssnade och frågade mig själv om jag kanske varit frånvarande från dessa lektioner på universitetet. Sen lämnade hon mig med meningen: "Har du någonting att göra?"

Jag stannade kvar ensam och utlämnad åt mig själv. I sanningens namn måste jag säga att under den första veckan följde jag chefen till några sammanträden. Efteråt kom han till mig och förklarade mötes problematik, syften och ord som var nya för mig. Som ett barn som inte ville svika sina föräldrar tvingade jag mig själv att lära mig alla de tråkiga och byråkratiska orden utantill. Det var förgäves. I stället för att fördjupa mitt ordförråd började jag märka att jag fick allt svårare komma ihåg vanliga ord som jag kunde förut. Snart tröttnade chefen. Jag blev glad när han la märke till mig och hälsade i korridoren.

En känsla av att jag stör
Med blandade känslor, från rädsla, hjälplöshet och skam till ilska gömde jag mig i ett provisoriskt kontor. Ett tillfälligt jobb på ett tillfälligt ställe - inget konstigt" en helt rationell nödlösning, men ändå

Det var smärtsamt när jag upptäckte att mina grannar viskade i telefonen, eller stängde dörren för att jag inte skulle höra deras samtal. Då hade inte en enda rationell förklaring hjälpt. I dessa ögonblick ville jag smälta, ville jag alldeles försvinna.

Som ett förolämpat barn kände jag mig när "mina arbetskamrater" gemensamt firade någonting och ingen bjöd mig. Jag satt i mitt hörn och låtsades göra någonting jätteviktigt, någonting som inte kunde vänta. Medan deras skratt ekade i mitt huvud och bilder från det förflutna rullade framför ögonen, tänkte jag elakt: "Ni kommer aldrig att ha det så bra, så roligt som jag hade förut. Aldrig."

Mina närmsta grannar var en engelsman och en kvinna. Jag minns att jag hade förhoppningar att just engelsmannen skulle ställa upp för mig. Fastän han senare frivilligt blev min datainstruktör, försökte han då aldrig först börja samtala med mig. Inte en enda gång under sex månader. Jag skulle vara den största lögnaren i världen om jag inte erkänner att han alltid, lugnt och tåligt, svarade på alla mina frågor. Men jag hade en känsla av att jag störde och vågade inte fråga alltför ofta.

Den andra grannen var en respekterad person. Hon var sträng, beslutsam och "vid första ögonkastet, kallt snäll. Hon väckte en konstig känsla inom mig . Jag längtade efter att hon skulle gå förbi mig och fråga någonting. Men varje gång det hände blev jag förvirrad och visste inte vad jag skulle säga.

Medan orden frös på tungan, handflatorna svettades och smärtan i ryggen blev outhärdlig, bad hela min varelse om hjälp. Hela min kropp talade: Jag vill, jag kan, jag behöver bara en utmaning, jag behöver att någon tror på mig. Jag anade inte att hon hörde och förstod mitt kroppsspråk. Visste inte att hon såg allt.

Som en okunnig främling
Då och då fick jag någonting att skriva om. Men varje artikel hade sin egen, särskilda historia. Den ena fick inte plats i bladet, den andra var "för mycket personlig", den tredje publicerades utan mitt namn under. Många gånger var jag tvungen att springa efter chefen och tjata. Chefen nickade och hade full förståelse för mina problem, men ändå upprepades samma saker i olika förpackning.

Särskilt "roligt" var det när handledaren rättade mina artiklar. Hon gillade att göra det i rökrummet inför andras uppmärksamhet. Då blev hon överlägsen och jag - analfabet. Det var ingen idé att fråga någonting. Varje fel var helt enkelt - fel och mina ansträngningar att begripa varför - meningslösa. På grund av min okunnighet fick jag inte röra hennes dator. Mer än hälften av arbetstiden stod datorn oanvänd, men det var "förbjudet" för mig att öva. Hon var rädd att jag skulle förstöra den.

För oss båda var dagar när jag inte var på kontoret en lättnad. Då kunde hon åtminstone för ett ögonblick glömma sin icke önskvärda börda. Då kunde jag njuta i sällskap av en kvinna som sysslade med ett projekt mot segregation och främlingsfientlighet. Projektet var bara en ursäkt för våra långa samtal mellan himmel och jord. Oavsett mina grammatiska fel förstod hon mig. För henne kunde jag förklara på min dåliga svenska att den verkliga segregationen börjar vid integrationsprocessen. Hon förstod min rädsla för den subtila, gömda främlingsfientligheten som man har svårt att bevisa och förklara, men vars effekter smärtar hemskt. Denna fantastiska kvinna såg i mig en vuxen person och visste samtidigt att jag var sårbar som ett barn.

En fin avkoppling var också de regelbundna mötena med barnen på en av skolorna i området. Jag hjälpte dem att göra en skoltidning. Med sin medfödda pedagogik lärde de mig svenska. Vi förstod och trivdes med varandra. Barnsligt och uppriktigt gladde vi oss över resultatet av vårt gemensamma arbete. Tyvärr var jag tvungen att återvända till kontoret, till miljön där jag kände mig som en okunnig främling.

Jag hade helt förändrats. Tappade humöret, blev nervös, nedstämd och nästan alltid gråtfärdig. Människor i min närmaste omgivning förlorade sin förstående vän. Min man kände inte igen mig. Mina barn blev offer för mammas första integrationsförsök. Fast besluten att stå ut till varje pris, räknade jag dagarna. Aldrig klagade jag inför mina vänner. Jag ville inte döda deras förhoppningar. Jag visste hur lite som behövs för att man ska ge upp, fly och gömma sig i säkerhet av socialbidraget.

text: AMIRA ZUNIC
20.10.1999