I tysthet sker den sista nedmonteringen av välfärdssamhället. Det borde skrivas i alla tidningar om det dagligen - i synnerhet i arbetarrörelsens - eftersom det rör sig om den grundläggande värderingen: solidaritet med de svaga och utsatta.

Jag talar alltså om socialbidragen.
De försämras hela tiden, några hundra här och en utlyft norm för kollektivresor där, i takt med att kommunerna måste spara. Och kraven för att de sökande ska få sin lagstadgade existensminirätt har för längesen passerat anständighetens gränser.
Samtidigt lever många unga "socfall" ett liv så fjärran politiska analyser och vad som lärts ut på Socialhögskolan.
Tänker på en ung man som är ett datageni, och står i ständig kontakt med ett företag i USA som vill anställa honom. Han har varit bjuden på tur- och returresa för att prata om sina "uppfinningar". Men här i Sverige är han för avancerad och lite för speciell kanske, för att passa in i samhällsmönstret. För nåt jobb har han inte.
Killen är ett snille - en fullfjädrad nörd - inom data. Men en dag behövde han hjälp med hyran.
Vad säger då den unga nyutexaminerade socialsekreteraren till honom, när han kommer och förklarar vad han sysslar med dagar och nätter?
Jo, den unga medelklassflickan, ännu med jesusbjörnen löst fäst vid hjärtat (men vänta bara om några månader) frågar om han inte ska ta upp sina gymnasiestudier igen.
- Varför då? säger han. Jag känner mej inte motiverad.
- Jamen, du måste vara arbetssökande i alla fall! försöker den pageklippta på andra sidan skrivbordet.
- Jag väntar på besked från USA! säger han som den självklaraste sak i världen.
Vadå? tänker medelklassfrisyren. USA, det sa dom inget om på Sopis! Herregud, då får han flytta till Amerika och gå på socialbidrag där! "Welfare", heter det väl där, eller?
Hon frågar sin chef. Och på nästa möte är det annat ljud i skällan.
- Ut och sök jobb! Annars inga pengar! Ta vilka jobb som helst! Och du ska ha sökt tio jobb innan du får pengar...
Problemet är bara att det inte finns "vilka jobb som helst" längre. De är nedskurna och bortrationaliserade. Eller bolagiserade i kommunernas revisorsrapporter.
Inte ens gatsopare kan man bli längre. Bara om man är stämplad som OSA-are (offentligt skyddsklassat arbete) och alltså har haft problem av något preparatiskt slag.
Men vår vän har aldrig ens tittat åt en folköl. Han har suttit hemma vid datorn - alltid!!
Sina vänner kontaktar han via e-mail. Och om de ses går de hem till varann och kollar programmen - på datorn.
Han till och med tänker och talar i tre-sekunders-intervaller. Och när han går lös på tangentbordet är det som att se fjärilsvingar fladdra en morgon i juni.
Det blev inga pengar. Den svenska byråkratin hade inga regler för såna som han. Föräldrarna, med säkert en årslön på banken (Wibbles ande svävar tungt) fick ställa opp.
Men betänk att det finns många föräldrar som inte kan ställa opp! Och att socialbidraget faktiskt är det sista grundskyddet. Något annat har inte samhället uppfunnit ännu.
Och vi har vår lagstadgade rätt att få det, utan några motkrav om att söka tio jobb i månaden. Det står inget om det i socialtjänstlagen.
Men de ansvariga tycks fortfarande leva i villfarelsen att bidraget är till för "kortare perioder utan annan försörjning"(Socialstyrelsens chef Örtendahl ifjol).
Bullshit!
Den perioden är sedan länge förlängd för de drabbade.

Socialbidraget är en försörjningsgaranti, och skall så vara så länge samhället tar ett socialt ansvar.
För enligt socialtjänstlagen ska inga medborgare behöva tigga på gatan.
Vi är inte långt därifrån nu. Att det ska vara så prestigefyllt för politikerna att erkänna.

text: LEIF WILEHAG

PS. En statlig utredning vill nu tvinga socialbidragstagare att ta en praktikplats/utbildning för att få ut bidraget. Vilket i realiteten bara kommer att innebära att företag och myndigheter får ännu en chans till billig arbetskraft. Och att socialbidragstagarna tvingas allt närmare tiggeriet på gatan. För helvete, fackföreningar och ansvarskännande politiker - reagera!