Står vi inför en ny syn på vetenskapen nu när biologin börjar hota fysiken som den tyngsta formen av avskalad vetenskap? I så fall kan det finnas anledddning att studera paradigmens struktur ännu en gång. Johan Lindström, tidigare lärare i vetenskapsteori, presenterar Håkan Törnebohms analys av paradigmens väsen.

"Vita mannen tycka sig själv så brun och frisk, fast han mest likna torkad fisk", sjunger Povel Ramel i Naturbarn. I visan är detta en metafor för utseende, men i denna artikel använder jag det som en metafor för svagt "inseende", dvs. dålig självförståelse i frågan om den egna traditionstillhörigheten. Följande är ett exempel på detta:

"Inom vårt ämne filosofin finns inga som helst skolbildningar", sa Anders Wedberg på 1960-talet, i en minnesskrift till någon kollegas 65-års-dag. Det var Wedberg, som införde den "nya logiken" till Sverige och han betraktades av många som den oskrivne ledaren för den svenska filosofin.

När Törnebohm först visade sig på den intellektuella scenen, i det kontroversladdade tankedramat "formalstringenta artifakter, versus systemteoretiska kunskapsmodeller", så skedde detta via hans lärljunge, Gerard Radnitzky, genom dennes avhandling, Contemporary Schools of Metascience, 1968.

Den svenska "skolfilosofin", som dominerade vid universitetet, förklarade Radnitzkys avhandling vara en "akademisk skandal", som man - underförstått - inte behövde
eller borde läsa. En mindre affekterad observatör kunde säga, att Radnitzkys avhandling i varje fall var en filosofisk "braständare", med överspridningseffekter till psykologi och samhällsvetenskap, där den väckte oro i det etablerade lägret och förhoppningar i det kritiska.

Tre år senare (1971) kom "De båda filosofernas gemensamma skrivelse till UHÄ, angående Radnitzkys avhandling", i vilken Anders Wedberg, Stockholm, och Ivar Segelberg, Göteborg, tillsammans argumenterade för att UHÄ i efterhand (!) skulle sänka betyget på Radnitzkys avhandling, så att han skulle bli tvungen att lämna sin docenttjänst. Försöket misslyckades och Radnitzky stannade vid sin tjänst till 1973, då han lämnade Sverige, för att tillträda en professur i Västtyskland.

Under tiden fortsatte Törnebohm att utveckla sin "systemiska" linje, vars kärnidéer kan snabbt sammanfattas i två figurer, vilka båda utgör en närmast maximal frontalkrock med det logisk-empiristiska schemat.

1. Paradigmperspektivet på forskning och kunskapsbildning
2. Kunskapens hus har tre våningar
3. Schemat för prövning av stjärnhypoteser

Paradigmperspektivet innebär att anta, att forskares mentala system innehåller antaganden, som är omedvetna i en psykoanalytisk mening, där de kan utgöra det "outsagda", som dock kan artikuleras, dvs. rekonstrueras och ges en språklig formulering. Då har man lyft fram en dold och blott potentiell information, och gjort denna till explicit kunskap.

Traditionsbrytningen
Törnebohm blev traditionsbrytare av "filosofihistorisk nödvändighet", på följande sätt: På 1960-talet dominerades det intellektuella fältet av positivismen i varierande former, vilka alla hade en faktor gemensam: tron på "forskningsmaskinen" - ett förenklat, mekaniskt schema över statistisk hypotesprövning, vilket är den generella basen i modellen av det kunskapsbildande systemet.

Här kommer nu Törnebohm med ett välartikulerat alternativ: "Kunskapens hus har tre våningar" (se figur 1 nederst), och på tredje våningen finns metateorin, vilken krävs för överblick och sammanhang. Kärnan på den metateoretiska nivån är paradigmet.

Ett exempel från kunskapsteorin
Den positivistiska vetenskapsfilosofin lade huvudvikten vid "legitimering", som bottnar i frågan: "Hur kan man ge argument för kunskapsanspråk? Törnebohm flyttade fokus till "access", dvs. frågan om kanalerna till kunskapen, vilken var förbisedd inom positivismen. Detta hade Törnebohm upptäckt vid studier av fysiken, där accessfrågan kommer först.

Denna omfokusering till access är en av de starka poängerna i Törnebohm:s program, och då - kan man tycka - borde Törnebohm ha gjort ett stort nummer av detta, men det gjorde han inte, och då måste man fråga sig varför.

En möjlig förklaring är forskningspsykologisk, och ligger i att Törnebohm upptäckte att accessfrågan är starkt kontroversiell för många, samtidigt som Törnebohm personligen är konflikträdd. Resultatet blev att Törnebohm inte alls framhöll sina starka poänger, utan i stället tonade ner kärnpunkterna. Dessutom började Törnebohm på 90-talet använda en abstrakt skrivstil, som medför att poängerna blir svårtillgängliga för läsaren

Detta textstycke får stå som avskräckande exempel, men är illustrativt för att förklara den uteblivna framgången för Törnebohm:s annars briljanta idéer: dessa döljs av en språkapparat, som gör att de inte når fram till de intresserade läsarna.

Törnebohm är emellertid mycket starkare än så, och då vill jag nämna Törnebohms schema för testning av stjärnhypoteser (se figur 2 nederst), vilket är en operativ konsekvens av trevåningshuset, som med tre drag löser positivismens olösliga problem - att upprätta kontakten mellan teori och empiri, utan att reducera någondera.

Inom traditionell metodlära brukar man skilja mellan "databildning" och "generalisering" som två strikt skilda procedurer. I nästa steg får man svårigheter med teoriutvecklingen. Den enda metod för generalisering, som man känner till, är numerisk induktion (typ statistisk generalisering, se ovan), men denna ger endast samband av korrelativ typ - och denna uppfattas som "förutsättningslös" = fristående från filosofiska antaganden och därför "objektiv". Teorikonstruktionen måste vara påtänkt redan vid begreppsbildningen - man bör åtminstone ha en "förhandsmodell" (Törnebohm) av det studerade systemet, samt göra en kategorisering av detta.

Stjärnhypoteser
Med stjärnhypoteser blir schemat för hypotesprövning mer komplicerat (se figur 2), genom att det sammankopplar de båda typerna av hypoteser - H* och h - i ett system där bakgrundskunskaper (BK) ingår (ej utritade i figuren). BK innehåller både teoretiska och empiriska kunskaper, vilka används vid utvecklingen av testbara hypoteser - h - och vid konstruktionen av det databildande systemet eller instru-mentet, som kan vara en experimentanordning. Problemet innebär att konstruera ett instrument, som kan "göra det osynliga synligt", vanligen inte i direkt led utan så att det osynliga fenomenet visar sig genom sina spår, t.ex i "bubbelkammaren".

Törnebohms forskningspolitik
I sitt forskningspolitiska agerande har Törnebohm ofta handlat stick i stäv mot sina egna principer. Sålunda kunde man vänta sig, att Törnebohm vid valet av sin efterträdare borde utgå från en artikulering av kandidatens paradigm, men faktum är att Törnebohm (som i praktiken var ensam sakkunnig) valde en kunskapsrelativist av det extrema slaget, som bygger sitt program på Bruno Latour. Den senare upphäver de flesta rationalitetskriterier, samt även distinktioner(!) - för att ta tillbaka dem, när han behöver dem. Latour driver en öppet irrationalistisk linje, vilket framgår bäst av ett par citat:

Två typer av böcker
Till Törnebohm:s klara och klargörande tankar hör hans distinktion mellan två typer av texter/böcker:

A. Allmän översikt eller orientering över ett fackområde.
B. Penetrering av centrala problem inom ett fackområde.

Typ A finns det travar av, men dessa böcker innehåller föga av användbart material, dvs man kan inte arbeta med en sådan bok som resurs eller underlag. B är den typ av böcker, som Törnebohm ville att vi skulle skriva, alltså av delvis handbokskaraktär.

Vetenskapsteorins uppgifter
I detta sammanhang påpekade Törnebohm, att en sådan bok bör innehålla ett kapitel av typen vetenskapsteorins uppgifter
För Törnebohm var det klart , att den viktigaste uppgiften borde vara artikulering av paradigm. Ytterligare en uppgift är att spåra "kognitiva patologier"

Vetenskapsteorins första uppgift borde vara att behandla kognitiva patologier. Här har vi en direkt parallell till medicinen, ehuru denna mest behandlar kroppens sjukdomar, medan vetenskapsteorin behandlar intellektets. "Kognitiva patologier" är en term hos Törnebohm, Koch 1981 och Ingo Swann. Användningen hos de tre författarna har så pass god överlappning, att man kan hävda, att det handlar om samma begrepp, ehuru Swann använder termen Stereotype thinking. Det exempel på en stereotyp, som Swann väljer råkar vara en av Törnebohm:s måltavlor för kritik: den "uttunnade" eller "humeanska kausaliteten".

Det missade tankeledet i tom kausalitet
Felet med den uttunnade eller rent av tomma kausaliteten är att den saknar den tredje faktorn mellan orsak och verkan, nämligen en förändrande process. (se figur 2)

Ett praktiskt exempel: Vi svetsar ihop två järnbitar genom att smälta ner en järntråd och med denna smälta "limmar" vi ihop järnbitarna till ett stycke. I exemplet har vi en form av sammansatt kausalitet, först med tillförande av elektrisk energi, sedan det centralt producerande och förändrande momentet, som ligger i smältning av järntråden.

Processkausalitet (typ 4)
I figur 2 visas schematiskt hur en (eller flera) orsaksfaktor(er) A startar en process, som frambringar resultatet B. I exemplet ovan finns flera former av kausalitet, plus faktorer, som utgör villkor för möjligheten, utan att vara orsaker, bl.a de elektriska sladdarna - en till arbetsstycket och en till järntråden. Det centrala momentet - huvudprocessen - är dock här nedsmältningen av järntråden, så att den smälta metallen rinner ner i skarven mellan arbetsstyckena och "limmar" ihop dessa. Schematiskt kan man se orsaken som överlappande med processen i en multipel kausalitet, bl a den kontinuerliga tillförseln av elektrisk ström och nedsmältningen av järnelektroden, vilka sker samtidigt.

De vanliga felen i resonemang, som använder kausalitet, har inspirerat en amerikansk parapsykolog (!) och vetenskapsteoretiker till följande analys:

As it has transpired during the modernist epoch of the West, we have generally become locked into what might be called the cause-effect syndrome. This is to say that we intellectually consider the formulas of causes and effects -- but miss a very important factor between them.
It is this: between a cause and its effects are PROCESSES.
Which is to say that between a cause there is something
going on which results in the effect.
A more correct formula would then be: cause--processes--effects.

If things are carefully examined, there is no effect produced unless processes have preceded it. And it is the processes which the cause has set in motion in order to result in the effect.
The standard definition of PROCESS is given as "a natural phenomenon marked by gradual changes that lead toward a particular result."(Swann)

Framtida utvecklingsmöjligheter
Med ett avstamp i kunskapens trevåningshus och en anknytning till hermeneutik , t.ex Habermas', avtecknar sig sig nästa steg i vetenskapsteorins utveckling vara kontakt med informationsteori, bl.a vissa riktningar inom kommunikationsteori och datalingvistik. Sådana tvärvetenskapliga fusioner ingick redan på 1970-talet i Törnebohm:s program för innovativ forskning, som överskrider rutinforskningens "nötknäpparsviter".

De tvärvetenskapliga tillskotten är ett villkor för kunskapens växt, säger Törnebohm och parallellt med Törnebohm, också den kreative forskare, som agerar som parapsykologins Törnebohm - Ingo Swann - och med den äran, ty denne man har från "egen ficka" plockat fram nästan hela Törnebohm:s paradigmpersektiv! Swann avlossar bredsidor mot den traditionella parapsykologin och dess statistiska räkneövningar, och framhåller därvid att man försummat just kontakten med relevanta grenar av informationsteorin.

JOHAN LINDSTRÖM
2001.11.29