| |
Sommaren 2001 var i många avseenden en turbulent
och omskakande period för Göteborg. Under några
veckor utvecklades en dramatik som gjorde att staden inte riktigt
gick att känna igen. Göteborg blev denna sommar indragen
i kraftmätningar mellan polariserade intressen från
skilda 'världar' av högst skilda dignitet. Det startade
i juni med de omfattande kravallerna i samband med EU-toppmötet.
Detta resulterade i massförstörelse och i att svensk
polis för första gången på 70 år
sköt med skarpladdade handeldvapen mot demonstranter.
Hundratals unga göteborgare arresterades och omhändertogs
av polisen. En av demonstranterna, en ung man, blev skjuten i
magen. Under några dygn svävade hans liv i fara. Den
beslutsamhet, respektlöshet och auktoritetshat som dessa
maskerade, stenkastande medelklassungdomar visade var en chock
för politikerna, medierna såväl som för
allmänheten. Initialt gav press, radio och TV bilden att
alla stenkastare var tyska eller danska yrkesprovokatörer
och terrorister. Vem kunde tro att den frustration och den vrede
som måste till för att utmana polisen på detta
sätt också kunde finnas hos ungdomar i 'det goa Göteborg'?
Krutröken hade knappt lagt sig på Vasagatan innan
medierna ånyo kunde rapportera om skottlossning. På
Näsets badplats i väster, på Magasinsgatan i
centrum och i Gamlestaden i öster ägde uppgörelser
med skjutvapen rum. Under de veckor dessa händelser dominerade
tidningarnas löpsedlar väcktes göteborgaren slutgiltigt
ur sin slummer. Denna gång var det inte polisen som sköt.
Nu handlade det om krig mellan olika brottssyndikat, mellan kriminella
gäng eller ligor. 'Albanligan' mot 'Original Gangsters',
OG. Båda dessa konstellationer påstås ha sina
rot- och rekryteringssystem bland unga 'invandrarmän' i
de nordöstra förorterna. Det utanförskap, den
maktlöshet och bristande framtidstro som frodas här
utgör grogrunden för dessa brottssyndikat. De är
uttryck för en desperation som är minst lika stark
som den hos stenkastarna från stadens välbärgade
områden.
Hur skall vi förstå vad som hänt? Vid en ytlig
betraktelse framstår dessa två våldsamma utbrott,
kravallerna vid EU-mötet och kriget mellan de kriminella
ligorna, som helt åtskilda och utan samband. Men synar
vi dem lite närmare i sömmarna tycks ändå
vissa mönster tona fram. De är båda möjliga
att läsa som uttryck för en sviktande tilltro för
det den etablerade politiska ordningen. De är båda
möjliga att förstå som reaktioner på upplevelser
av utanförskap, maktlöshet och politiskt hyckleri.
Bland de demonstrerande unga göteborgare som uttalade sig
efter kravallerna betonades känslan av att som ung 'inte
räknas'. Ja, man talade om omöjligheten att påverka
överhuvud. Marknadens makt och den formella demokratins
oförmåga att varken förändra globala skeenden
eller lokala förhållanden har skapat misstro och frustration.
I intervjuerna kopplas inte sällan deltagandet i demonstrationerna
också ihop med de lokala politikernas svek. Än en
gång kommer vreden över det utlovade Ungdomens Hus
upp i diskussionen.
Det senaste svenska valet (1998) visade på ett generellt
mönster av sjunkande valdeltagande, inte bara bland ungdomar.
Det finns idag en tendens till främlingskap inför och
avståndstagande i förhållande till den officiella
politikens former och institutioner hos olika grupper i det svenska
samhället. Denna allt tydligare tendens har i debatten framställts
som ett 'demokratiskt underskott' och ibland som en 'kris för
demokratin'. Även om dessa utvecklingsmönster alltså
inte enbart är relaterade till ungdomar är de kanske
tydligast här. Den parlamentariska demokratins bristande
relevans är också framträdande för många
som bor i miljonprogrammets 'invandrartäta' förorter.
Det finns valkretsar nordöstra Göteborg där valdeltagandet
endast nådde upp till 40% 1998. Också i dessa områden
visar de unga den etablerade partipolitiken och den formella
demokratin ryggen. Denna utveckling är i första hand
ett resultat av att man inte upplever sig vara delaktiga i det
svenska samhället. Det politiken handlar om har här
inte någon större grad av angelägenhet. Det senaste
årtiondets utveckling har delat upp Sverige i 'vi' och
'dom' på ett sätt som vi för 25 år sedan
inte trodde vara möjligt. Den solidaritet och de jämlikhetsideal
som vägledde det svenska samhällsbygget efter det andra
världskriget har i Det Nya Sverige ersatts med Bingolotto,
Ekonomi-Aktuellt och Securitas. Övergivandet av den svenska
välfärdspolitiken har inte bara ställt grupper
utanför samhället, den har också urholkat visionen
om ett solidariskt och jämställt samhälle. Enligt
en EOCD-rapport från 1998 är Göteborg, Stockholm
och Malmö några av Europas mest segregerade städer.
Tillsammans med Storbritannien är Sverige det land i Europa
där ojämlikhet och inkomstklyftor ökar mest. Varje
samhälle som släpper solidariteten med de utsatta,
som sviker sina unga genom bristande respekt och frånvaro
av visioner tvingas förr eller senare möta de krafter
som därigenom frigörs.
Sommaren 2001 innebar att bilden av Göteborg krackelerade.
Men för den som följt utvecklingen i staden under senare
år kom ändå inte sommarens händelser som
en fullkomlig överraskning. Situationen i miljonprogrammets
förorter har under lång tid varit sådan att
organiserad kriminalitet utgör en del av den verklighet
många unga människor tvingas leva med. Jag vill här
ta upp några aspekter av de förhållande som
utgör en bakgrund till närvaron av dessa ligor. Vad
som är viktigt att komma ihåg är att såväl
'Albanligan' som OG inte är ungdomsgäng utan sammanslutningar
bestående av vuxna, kriminellt belastade individer. Den
30 september 2001 hade Göteborgs Tidningen en genomgång
av de ledande individerna i dessa 'ligor'. Det var en skrämmande
läsning. Artiklarna signalerade om ett nytt skede i svensk
samhällsutveckling. Alla de presenterade individerna saknade
varje form av anknytning till samhället, ingen hade någonsin
haft någon form av 'normalt liv' i form av arbete eller
studier. Artikeln gav en signal om hur segregation och hopplöshet
format individer beredda att göra vad som helst för
'respekt' och 'upprättelse'. Artikeln gav signaler om hur
viktigt det är att handla NU och hur viktigt det är
att göra distinktioner mellan dessa kriminella och förortens
'vanliga ungdomar'. Mediernas rapportering gör ibland gällande
att den kriminella organiseringen är direkt ramvuxen ur
eller en fortsättning på de gäng- och kamratbildningar
som hänger på gathörn och fritidsgårdar.
Demoniseringen av förortens
unga
Under hela efterkrigstiden har ungdomar betraktats som svårhanterliga
och hotfulla. I mediernas värld har kategorin ungdom i det
närmaste gjorts liktydig med de unga män som genom
att utveckla eller ansluta sig till olika former av gäng-
och subkulturer utgjort en aldrig sinande källa till indignation
från den äldre generationen. Oftast har det handlat
om arbetarklassungdomar som av olika anledningar haft svårigheter
att hitta plats och tillhörighet i ett föränderligt
samhället. Diskussionen om den 'hotfulla ungdomen' (Ohlsson
1997) har ofta fått medier och myndigheter att alltför
kategoriskt hänföra hela grupper av ungdomar till 'samhällets
fiender'. Att på detta sätt bli utpekad har snarare
förstärkt det utanförskap och den vilsenhet som
utgör bakgrunden till att dessa unga haft behov att utveckla
egna tillhörigheter och identiteter. Det startade med swingpjattar
och 'dansbandeländet' redan på fyrtiotalet, under
femtiotalet var det rock n' roll, knuttar och raggare. På
sextiotalet kom droger, mods och hippies och under sjuttiotalet
var det punkens radikala avståndstagande till all samhällelig
ordning som skapade oro. Sedan mitten av åttiotalet har
rejvarnas extatiska danskultur, skinnskallarnas våldsfascination,
hip-hopkulturens graffitimålare och förorternas gängkulturer
stått i centrum för den moraliska paniken.
Det svenska samhället genomgick under 1990-talet en ekonomisk
strukturomvandling. Samtidigt ömsade hela samhället
skinn och ett flertal debattörer är beredda att betrakta
dessa förändringar som ett 'epokskifte' (Bengtsson
& Wirtén 1996). Nya mönster av arbetslöshet,
segregation, fattigdom, marginalisering och diskriminering gjorde
Sverige till vilket annat europeiskt land som helst. Denna samhällsutveckling
har också skapat nya förutsättningar för
debatten om ungdomsproblem och ungas gängkulturer. En debatt
som i hög utsträckning jämställt ungdomsgrupper
med gäng och gäng med kriminalitet och som i allt väsentligt
handlat om miljonprogrammets betongförorter. Ingen som följer
med i medierna kan ha undgått diskussionen om 'invandrarförorternas
kallhamrade rånarligor'. Att vara ung man, 'invandrare'
och att bo i ett 'utsatt' bostadsområden har i det närmaste
blivit liktydigt med att vara farlig. Inte minst de i medierna
uppmärksammade mobiltelefonrånen har demoniserat alla
unga 'invandrarmän'. Sanningen är att det i Stockholm
hösten 1998 var 0,1 promille av alla ungdomar med 'invandrarbakgrund'
som var misstänkta för rån. (Expressen 17.3 2000).
Många unga från de 'utsatta förorterna' talar
upprört om att debatten lett till att allmänheten tror
att de alla är ständigt beredda att begå brott.
Många kan vittna om den specialbevakning man blir utsatt
för så fort man går in i en butik, hur människor
man möter på gatan går omvägar när
man kommer osv. En annan aspekt av samma demoniseringsprocess
är att alla unga som finns ute i offentliga miljöer
ses som tillhörande 'gatugäng' - vilka i sin tur betraktas
som kriminella. Psykologen Stefan Sandström (2000 s 166)
menar t ex. att man i 'mångkulturella förorter' "börjar
se unga män som efter de amerikanska männens förebild,
går omkring med tjocka guldkedjor om hals och handleder.
Detta är ett tydligt tecken på att de är kriminella,
eftersom de inte på ärligt sätt skulle kunna
tjäna ihop till sådana dyrbarheter". Denna typ
av skrivningar utgör en del av den moraliska panik som skapar
föreställningar om att de 'invandrartäta' förorterna
mer eller mindre styrs av kriminella gäng, att man omedelbart
blir rånad om man besöker en sådan stadsdel,
att alla unga där bär vapen osv.
Stockholmspolisens 'Rapport om kriminella gäng, rasism och
främlingsfientlighet i Stockholms län' publicerades
1997. Den hävdade att det i Stockholms län då
fanns mellan 60 och 70 ungdomsgäng, att dessa företrädelsevis
fanns i 'invandrartäta' bostadsområden och att de
flesta gängmedlemmarna var 'invandrarpojkar'. När polisen
i Göteborg intresserar sig för ungdomsbrottsligheten
är det också 'förortsgängen' som hamnar
i fokus. I Göteborgs Posten kunde man för en tid sedan
också läsa om oroväckande utvecklingsmönster
och att "varje stadsdel har sitt gäng" (GP 29.5
1999). Medierna har sedan första halvan av 1990-talet talat
om 'etniska gäng', om maffialiknande ligor och organiserad
kriminalitet i de göteborgska 'invandrarförorterna'.
Angered intar här en särställning. Detta framkom
inte minst i anslutning till skriverierna om bakgrunden till
Backaplansbranden. Men redan i polisens rapport 'Ungdomsbrottslighet
i Göteborg 1996' framgår att Angered tillsammans med
stadsdelarna Bersjön, Kortedala och Biskopsgården
(alla bostadsområden med hög andel 'invandrare') hade
bort emot 45% av all beivrad ungdomskriminalitet i Göteborg
detta år. Rapporten sa dock inget om huruvida dessa unga
brottslingar tillhörde organiserade kriminella gäng.
Den kopplingen gjordes av de debattörer som kommenterade
rapporten (se t ex. GP, 14.4 1997). Men när rapportens statistik
skärskådades fann förespråkarna för
krafttag mot ungdomskriminaliteten att antalet brottslingar var
förhållandevis få till antalet och att de flesta
brotten måste betraktas som 'mindre allvarliga' samt att
de 'förorsakar jämförelsevis liten skada'. Polisens
egen rapport innebär i realiteten ett ifrågasättande
av den allmänt spridda föreställningen om de 'invandrartäta'
förorterna som styrda av kriminellt organiserade gäng.
Behovet av socialpedagogiskt nytänkande
Generaldirektör Sture Korpi presenterade våren 2001
tre rapporter från Statens Institutions Styrelse (SIS)
på DNs debattsida (9.3 2001). Dessa visar att antalet unga
som döms till sluten ungdomsvård ökat kraftigt
under senare tid, att strafftiderna blir allt längre, att
de som döms blir allt yngre samt att 2/3 av de som döms
har 'utländsk bakgrund'. Korpi diskuterar inte gängkulturer
men av hans artikeln framgår att den häpnadsväckande
ökningen på 78% av dömda till sluten ungdomsvård
mellan 1999 och 2000 - utgör en ökning från 49
till 87 personer för riket i sin helhet. Rapporten om intagningen
till den slutna ungdomsvården kan ses som en seismograf.
Det finns bakom denna statistik viktig information om vad som
händer i de 'invandrartäta' eller 'svenskglesa' förorterna
runt Stockholm, Göteborg och Malmö. Situationen för
de unga i många förorter ÄR i högsta grad
allvarlig men det är viktigt att vi inte grips av panik.
Istället måste vi hitta nya vägar att närma
oss den verklighet och de kulturer de unga i de 'utsatta' stadsdelarna
lever i. Utan att förringa problemens omfattning och dignitet
är det uppenbart att det finns en diskrepans mellan de faktiska
förhållandena och de bilder av farlighet och kriminalitet
som medierna presenterar. Den dominerande mediala diskursen -
främst skapad av kvällstidningar och TVs debattprogram
- gör gällande att våra storstäder i det
närmaste håller på att tas över av kriminella
gäng. Jag menar att bilderna av den 'hotfulla ungdomen'
i den farliga förorten trängt så djupt in i det
allmänna medvetandet att också socialarbetare, fritidsledare,
lärare och andra som arbetar i dessa 'utsatta' områden
långt ifrån är opåverkade. Förutsättningarna
för att utveckla nya pedagogiska strategier lider en uppenbar
risk att begränsas när också de professionella
ungdomsarbetarna läser de ungas kulturer och livsstilar
genom de linser mediernas bilder skapar.
I anslutning till analysen av bakgrunden till den i de senaste
SIS-rapporterna presenterade utvecklingen skriver Korpi att socialtjänsten
misslyckats. De frivilliga insatserna har inte nått fram
och han menar att "det krävs nytänkande inom socialtjänsten
om denna negativa trend skall brytas". Han har utan tvekan
rätt. Det måste utvecklas alternativ till den kriminalisering
av unga som nu växer sig allt starkare. Det krävs en
ny 'approach' - en socialpedagogik som förmår lokalisera
möjligheterna och den kreativa dynamik som också finna
i dessa områden. En sådan strategi förutsätter
kunskap om de komplexa sociala och kulturella förhållandena
dessa unga tvingas handskas med. Men minst lika viktigt är
att utveckla en större känsligheten för de behov
som härrör ur de ungas många gånger fragmenterade
existentiella livsvillkor.
Socialpedagogik och kulturforskning
Mellan 1997 - 1999 vistades jag i Angered. Det SFR-finansierade
forskningsprojekt om 'invandrarungdomars' kulturformer som jag
under denna tid var anställd vid var förlagt dit.1
Min utgångspunkt handlade om hur unga i dessa miljöer
använder sig av afroamerikansk kultur för att uttrycka
sin egen situation. Även om jag inte trodde att de ungas
intresse för det svarta gettots kulturella uttryck skulle
ha sin rot i deras egen kriminella orientering så var mina
tankar långt ifrån opåverkade av mediernas
bilder av dessa ungdomars farlighet - om gängkulturer och
kriminalitet. De förhållningssätt vi går
in med, de frågor vi ställer, de svar vi förväntar
oss finna och de uppgifter vi tror oss behöva för att
utföra vårt arbete - oavsett om det handlar om forskning
eller pedagogik - är i hög grad relaterad till de förutfattade
meningar eller den 'förförståelse' vi bär
med oss. Det krävs ibland ett stort mått av självförtroende
och mod för att lita på sina egna iakttagelser och
att inte 'läsa' allt man möter genom den dominerande
diskursens linser.
Det är uppenbart att det måste finnas en spänning
mellan samhällets korrigeringsstrategier och en kulturforskares
ansats. Medan socialtjänstens uppgift är att via olika
former av insatser anpassa de unga till den rådande sociala
ordningen handlar kulturforskarens arbete om att utveckla kunskap
om sociala och kulturella grammatiker. Kulturforskaren ser människan
som en meningsskapande och kommunicerande varelse. Alla kulturer
och mänskliga gemenskaper kan beskrivas som meningsbärande
strukturer. Detta innebär att de också kan 'läsas'
eller dechiffreras. Ungas gemenskaper och kulturer har under
senare tid varit föremål för tämligen omfattande
forskning. Resultaten av denna forskning kan i korthet sägas
handla om att dessa kulturer ger uttryck för ungas behov
att bearbeta sociala, psykiska, kulturella och existentiella
villkor. Att växa upp i ett föränderligt och högt
'utvecklat' senmodernt samhälle innebär att det inte
längre är möjligt att orientera sig i den egna
samtiden genom att ta över föräldragenerationens
kulturer, livsmönster och identiteter - detta är inte
minst uppenbart i de 'invandrartäta förorterna'. Olika
ungdomsgrupper utgör olika former av kollektivt strukturerade
svar eller reaktioner på specifika levnadsvillkor. Gruppen
eller gänget är en sådan arena. Här kan
de behov som föräldrar och samhälle inte förmår
tillgodose kompenseras - gruppen eller gänget handlar om
varje individs behov av att tillhörighet, trygghet, närhet,
mening, identitet och respekt. Gäng eller 'stökiga
ungdomsgrupper' kan därför inte 'per se' uppfattas
som hotfulla eller farliga. De kan tvärtom mycket väl
utgöra en form av 'organisering' som det förebyggande
ungdomsarbetet har allt att vinna på att ta sin utgångspunkt
i. Detta måste inte och får inte innebära en
form av kolonisering och därmed oskadliggörande av
de unga. Snarare om att tillsammans med de unga hitta former
för att kreativt och produktivt kanalisera den energi och
frustration som är bakgrunden till att man söker sig
till ett 'gäng'. Detta kan naturligtvis utvecklas i destruktiv
riktning, inte minst av denna anledning är det viktigt att
de i området verkamma socialarbetarna har kontakt med och
förtroende hos dessa unga. Detta perspektiv har blivit än
viktigare med framväxten av det Nya Sverige. Socialarbetaren
måste idag på ett än mer accentuerat sätt
reflektera över sin egen roll. Lojaliteten med de strukturer
han eller hon ingår i är långt ifrån självklar
eller oproblematisk.
Nya fattigdomsmönster i Europa
och Sverige
Sedan mitten av 1980-talet har det bland sociologer och andra
samhällsforskare förts en intensiv debatt om nya marginalisering-
och fattigdomsmönster i Västeuropa. I många länder
har utvecklingen mot det 'post-industriella' samhället inneburit
en tilltagande social polarisering. Framväxten av nya former
för 'social exclusion' har lett till att olika grupper marginaliserats
och hamnat utanför samhället. Formerna för och
intensiteten i dessa processer mot allt tydligare mönster
av utestängning varierar, men tendensen är entydig.
Europa är idag en kontinent där miljoner människor
är hänvisade till utanförskap och fattigdom. Enligt
officiell statistik 1998 fanns det 52 miljoner fattiga, 17 miljoner
arbetslösa och 3 miljoner hemlösa inom EU. Lyx och
armod har alltid existerat sida vid sida. Det nya för dagens
situation är att varken miljonärerna eller de fattiga
aldrig - i modern tid - varit så många.
Den direkta fattigdom och det armod som under perioden närmast
efter andra världskriget var knuten till olika arbetarklassmiljöer
kunde kureras genom marknadens och lönesektorns expansion.
Ekonomin gick vid denna tid in i en ny utvecklingsfas och arbetarklassen
införlivades i den framväxande konsumtionskulturen.
Den i Norden framgångsrika socialdemokratiska arbetarrörelsen
(framför allt den svenska) hade nu sin glansperiod. Genom
ett gynnsamt internationellt konkurrensläge och stegrad
produktivitet kunde man med sin politik tillgodose industrins
behov samtidigt som arbetarklassens löner kunde höjas.
Fattigdomen var också under de goda decennierna efter kriget
mer eller mindre på väg att förpassas ut ur historien.
En konsekvens av det senaste decenniets utvecklingsmönster
är att fattigdomen, eller det som den franske sociologen
Pierre Bourdieu (1999) kallar för det 'moderniserade eländet'
återvänt. De sämst ställdas situation förbättras
inte trots att de högst utvecklade industriländernas
ekonomier i sin helhet befinner sig i ett dynamiskt utvecklingsskede.
Svensk gettoisering?
En annan viktig aspekt av den moderna fattigdomen är naturligtvis
knuten till urholkningen av välfärdsstatens institutioner.
Denna utveckling har, med den brittiske sociologen Scott Lash
(1994), skapat ett institutionellt underskott som är särdeles
påtagligt i de urbana miljöer där det 'moderna
eländet' är mest manifest. Forskare som t ex den amerikanske
sociologen William Julius Wilson (1993) har betonat mönstren
av samstämmighet mellan utvecklingen i USA och Europa. Fransmannen
Loic Wacquant (1996) har tvärtom pekat på avgörande
skillnader. En viktig sådan är att europeiska "getton"
är etniskt heterogena och att den avgörande demarkationslinjen
mellan de socialt exkluderade och det övriga samhället
inte lika entydigt som i USA följer kategorierna ras- eller
etnicitet. Om vi skall följa de strikta definitionerna av
vad som konstituerar en klass eller vad som är kännetecknande
för ett getto (dvs. en social och rumslig formation för
en stigmatiserad, avgränsad och homogen etno-racial kategori)
är det kanske inte möjligt att tala om framväxten
av en ny 'underklass' eller om 'gettoisering' i dagens Europa.
Men utan tvekan har rasismen och de sociala konfliktytorna i
många västeuropeiska blivit allt tydligare och Scott
Lash menar att det inte längre är en fråga Om,
utan en fråga om När och i vilken stad som den europeiska
versionen av 'Rodney King-upploppen' i Los Angeles 1992 kommer
att äga rum. Berlin, Marseille eller Rotterdam?
I Europa har alltså de senaste decenniernas strukturella
förändringar av ekonomi och samhälle haft avgörande
betydelse för hur de migrationsströmmar, som fört
tredje världen rakt in i de europeiska metropolernas hjärtan,
tagits emot av olika grupper i olika länder. Över hela
kontinenten pågår en utveckling som segregerar och
avskiljer de stora städernas immigranttäta bostadsområden
från det övriga samhället. De socialdemokratiska
välfärdsstaterna i Skandinavien var länge förskonade
från denna utveckling. Även om utvecklingen i Sverige
inte kan beskrivas som att välfärdsstaten gett upp
sina ambitioner så menar jag att vi i vissa avseenden till
Moss Side i Manchester, Bobigny i Paris och Gutleutviertel i
Hamburg kan foga Rinkeby i Stockholm, Angered i Göteborg
och Rosengård i Malmö.
Alla dessa områden är inbegripna i vad som brukar
beskrivas som en territoriell stigmatiseringsprocess. Med Loic
Wacquants terminologi så har den samhälleliga och
mediala diskursen demoniserat livsvillkoren på ett sätt
som skapar rädsla och osäkerhet, såväl inne
i som utanför dessa områden. Stereotypa föreställningar
om kriminalitet, om ras-, kultur- och religionsmotssättningar
skapar en moralisk panik som ytterligare försvårar
villkoren för dessa redan till fattigdom och utanförskap
förpassade människor.
Situationen i Sverige är den att 40% av alla barn och ungdomar
i åldern 0 - 17 år i storstäderna Stockholm,
Göteborg och Malmö bor i vad den paralementariskt tillsatta
utredningen Storstadskommittéen betecknar som 'utsatta
stadsdelar'. Majoriteten av människorna i dessa stadsdelar
har utländsk bakgrund. Högst andel unga med invandrarbakgrund
återfinns i stadsdelar med extremt låga inkomster.
I Göteborg och Malmö finns områden med extremt
låga inkomster där invandrarna utgör mer än
80% av befolkningen och där mer än 50% av barnen mellan
0 - 6 år har arbetslösa föräldrar. Det svenska
folkhemmet krackelerar. Även om ekonomin befinner sig i
en expansionsfas och arbetslösheten minskar har människorna
i de mest utsatta stadsdelarna endast i marginell utsträckning
fått skörda frukterna av denna utveckling. Under de
senaste åren har en rad studier visat att framför
allt flyktingar och 'invandrare' från utomeuropeiska länder
har avgjort sämre förutsättningar i det svenska
samhället - det gäller arbetsmarkanden, bostadsmarknaden,
det juridiska systemet, utbildningssystemet, möjligheterna
att låna i banker m m. Förra året publicerades
t ex. alarmerande siffror gällande antagningen till Göteborgs
universitet. Endast 68 personer av de ca 2 500 göteborgare
som antagits till Göteborgs universitet var mantalsskrivna
i Angered, ett område med över 40 000 invånare.
Vicerektor - med ansvar för jämställdhetsfrågor
- ville inte tro den journalist från Göteborgs Postens
som ringde upp för att få en kommentar till de siffror
kommit över. (GP, 28.3 2000).
AlieNation is my nation
Diskussionen och forskningen om de europeiska storstädernas
nya fattigdomsområden har hävdat att dessa, i kontrast
till de traditionella arbetarklassområden där fattigdom
var en integrerad del av kulturen, lider brist på solidaritet
och gemenskap. Den lokala, kollektiva och territoriella identitet
som tidigare gav trygghet och självkänsla har i dessa
nya områden ersatts av instabilitet. Det finns här,
menar man, en osäkerhet och ett utanförskap i förhållande
till det övriga samhället, samtidigt som de interna
villkoren är präglade av konkurrens och konfliktfyllda
motsättningar mellan olika grupper. Aspekter av dessa mönster
är naturligtvis också möjliga att skönja
i Sverige. De nya 'invandrardominerade bostadsområdena
i de tre storstadsregionerna är sköra gemenskaper,
karakteriserade av extrem etnisk heterogenitet. För många
vuxna, vilka ser sitt boende i området som en tillfällig
lösning, utgör området som socialt rum en tämligen
svag utgångspunkt för gemenskap. Här är
det istället familjen och gemenskapen i den egna etniska
eller religiösa gruppen som laddas och görs betydelsefull.
För de unga förhåller det sig däremot annorlunda.
På dagis leker alla med alla och för de allra flesta
innebär grundskolan att man läser tillsammans med klasskamrater
som har annan etnisk bakgrund och 'ras'. På fritiden är
man ute på gatan och utvecklar gemenskaper där föräldrakulturens
etniska gränsdragningar i många avseenden överskrids.
Att vara ung i det moderna innebär att befinna sig i en
position av ett komplext, såväl yttre som inre sökande
och identitetsarbete. Detta gäller alla unga, oavsett klass,
kön och etnisk bakgrund. För många unga i de
'multietniska' bostadsområdena runt Stockholm, Göteborg
och Malmö är detta identitetsarbete kännetecknat
av villkor som skiljer dessa ungdomars situation från majoriteten
av unga i dagens Sverige. Deras identitetsarbete präglas
av ett många gånger alienationsskapande möte
med det officiella Sverige.
Många av de ungdomar jag haft kontakt med lever i en värld
präglad av känslan att inte vara önskvärd,
att inte passa in, att inte ha en respekterad plats att utgå
från. Dessa unga återkom i samtalen med mig ofta
till den frustration de känner över att 'inte vet vad
man skall göra med sitt liv'. En aspekt av denna vilsenhet
kommer också till uttryck när vi har diskuterat deras
framtidsutsikter och upplevelse av tillhörighet. Dessa diskussioner
har ofta handlat om tveksamheter inför sin egen nationalitet.
Man är svensk men ändå inte. De flesta är
svenska medborgare men upplever sig sällan vara svenskar
och man ser inte heller att man har någon framtid i Sverige.
Att flytta till föräldrarnas ursprungsland är
inte heller en framkomlig väg. Även om man har släkt
och vänner där och även om man trivs när
man är där och hälsar på (om detta är
möjligt) så är en flytt till föräldrarnas
hemland inte möjligt. Man kanske ser sig som t ex chilenare
snarare än som svensk, men trots detta är Chile en
annan värld än den man har växt upp i och har
ett invändigt förhållande till. Många av
de unga män jag intervjuat har mot denna bakgrund sett invandraskapet
som deras primära identitet. Det är då inte konstigt
att den plats man knyter an till och upplever som det egentliga
hemmet är den egna förorten. Man är som man ofta
själv säger - 'svartskalle' från den eller den
förorten. Invandrarskapet är ett utanförskap som
samtidigt ges en positiv laddning genom att det bidrar till att
forma en 'föreställd gemenskap'. Det är mot bakgrund
av denna gemenskap man kan fälla yttranden som 'AlieNation
is my Nation'.
Som ett möjligt svar på denna situation av icke-tillhörighet
blir det möjligt att förstå hur den egna stadsdelen
och det egna 'gänget' kan hamna i fokus för de unga.
Att potentiera eller symboliskt ladda den egna stadsdelen med
betydelse och myter är en strategi som i främsta rummet
gäller för pojkarna och de unga männen. När
man inte uppfattar sig som 'hemma' i det svenska samhället
kan platsen där man växt upp, där man bor, där
man har sin vardag och där man har sina kamrater få
en avgörande identitets- och trygghetsskapande faktor. Det
finns bland de unga män jag mött ett starkt behov av
att uppvärdera såväl den fysiska miljön
som den lokala ungdomsgemenskapen. 'Bergslunden - vår plats
på jorden'. Men detta Bergslunden är inte en del av
Sverige, det är ett 'reservat', dvs. en plats dit man är
förvisad samtidigt som det utgör ett undantag som tillåter
andra former av liv än de som är föreskrivna i
samhället utanför. Här frodas bland framför
allt de unga männen en sorts 'nationalism of the neighbourhood'.
En gemenskap som är grundad i behovet av att ha ett 'befriat
område', ett existentiellt andningshål, en plats
där man inte hela tiden tvingas möta det Sverige som
ser ner på och betraktar mig som en andra klassens medborgare.
Relationen mellan Angered och resten av Göteborg beskrevs
av några jag intervjuade som ett neo-kolonialt förhållande
där man ser sig själv som en del av tredje världen
mitt i den första världen. 'Vi är här för
att Europa var och plundrade i våra länder och nu
hålls vi inne i dessa reservat, precis som indianerna.
Vi skall kontrolleras'. När alla socialarbetare, lärare,
fritidsledare och administrativ personal efter dagens slut tar
sina bilar och åker den dryga milen in till bostadsområdena
i Göteborgs innerstad ersätts de av vaktbolag och polis
- "ockupationsmakten har vaktavlösning". Polisen
har utifrån denna förståelse en bestämd
uppgift och i just Bergslunden har de ungas förhållande
till polisen en lång och inflammerad historia. I intervjuerna
berättar man om hur de sedan lång tid upplever sig
provocerade och trakasserade av ordningsmakten. "Kommer
dom upp hit med sina batonger och har en tyken attityd så
har vi en tyken attityd tillbaka. Bara för att vi är
nån sort underklass tolererar vi inte vad som helst, fattar
du".
Tha Cholos - hotfull gängkultur
eller social försvarsstruktur
I en av de miljöer där jag vistats fanns en grupp som
närmast måste betraktas som ett löst sammanhängande
kollektiv på mellan 50 och 75 ungdomar. Denna stora grupp
- där det för övrigt inte ingick en enda 'etnisk
svensk' - var uppbyggd av mindre konstellationer som sysslade
med rap-musik och breakdans. Det sammanhållande elementet
för detta stora kollektiv var hip hop och nästan alla
var aktiva utövare av rap eller breakdans. En av de grupper
jag följde på nära håll bestod av ett tiotal
killar i åldern 17-25 år. De utgjorde rap-grupp men
var samtidigt ett kompisgäng som hängt ihop i många
år. Utöver sitt rykte som vassa rappare var också
några kända som 'strul-pellar' med ett ansträngt
förhållande till polis och sociala myndigheter. Med
sina bakgrunder i Afrika, Mellanöstern, Latinamerika och
på Balkan såg de sig som en etnisk allians med uppgift
att representera, inte bara de unga från Bergslunden -
de menade sig tala för alla invandrarungdomar från
alla förorter i hela Sverige. Gruppen kallade sig Tha Cholos.
Detta innebar att man grep tillbaka på ungdomsgängen
i Los Angeles så kallade chicano-kultur (Martinez 1998,
Davis 1992). Här utgör en 'cholo' beteckningen på
en gängmedlem. Definierar man sig själv som 'cholo'
är man knuten till en lokal underavdelning av ett gäng
där det ställs samma absoluta band av tillit som man
har till sin ursprungsfamilj. Den mindre enheten utgör i
därför också individernas ersättning för
den familjestabilitet man aldrig haft. Det större gänget
är sedan den stam eller 'tribe' man ingår i. Dessa
större gäng är i Los Angeles stramt sammanhållna,
närmast organisationsliknande gemenskaper som inte sällan
utvecklar maffialiknande strukturer och som utövar kontroll
över ekonomin i de stadsdelar man belägrar. Ett sådant
gäng kan bestå av mer än tusen personer och medlemmarna
i dessa gäng kan vara i åldern mellan 14 och 50 år.
Nu var den grupp av ungdomar som bar upp hip hopkulturen i Bergslunden
inte att på något sätt betrakta som ett gäng
i denna mening. Även om Tha Cholos, som i många hänseende
var det nav runt vilket denna lokala ungdomskultur kretsade,
hade hämtat beteckningen för sin egen grupp från
Los Angeles och även om man tatuerade sina kroppar på
samma sätt som 'börderna' på andra sidan Atlanten
så innebär inte detta att man jämställde
sina livsvillkor med unga chicanos i East Los Angeles. Att leva
i ett 'utsatt' område i Sverige och Göteborg är
något helt annat än att bo i USA och Los Angeles.
Som så ofta i ungdomskulturen handlar detta släktskap
mellan den egna situationen och den i Los Angeles mest om den
symboliska nivån. Identifikationen med chicano-kulturen
skall förstås i en överförd betydelse där
attityd, utanförskap och motstånd är några
av de bärande elementen.
Tha Cholos hade ingen formaliserad struktur, likafullt fanns
det en intern arbetsdelning och ett för alla inblandade
givet informellt regelsystem. Trots individernas olika ursprung
och trots att de bekände sig till olika religioner utgjorde
gruppen en stark sammansvetsad enhet. Var och en hade rätt
att t ex hävda sin religiösa eller etniska särart,
var och en hade rätt att företräda sin egen gren
inom rap-musiken så länge man ställde upp på
det som gruppen definierade som den gemensamma uppgiften. Denna
bestod i att man - som de övriga grupperna från denna
stadsdel - såg sig som förortssoldater. 'En som kämpar
för något är en soldat. Vi är förortssoldater
med musiken som vapen'. Man var som man sa 'microphone prophets'.
Gruppens texter kretsade runt diskrimineringen och rasismen i
det svenska samhället, om vänskap och gemenskap, om
vördnaden inför Allah och Islam, om Latinamerikas historia,
om vardagen i förorten osv. Den konfrontationsinriktade,
militanta hållningen till 'det svenska samhällets
institutioner' var förmodligen en av orsakerna till att
polis, socialarbetare och viss fritidspersonal upplevde gruppen
som hotfull och därför antingen ville kontrollera eller
hålla den på avstånd. Denna hotfullhet blev
påtaglig när SÄPO kontaktade mig i egenskap av
forskare våren 1998. Man ville ha tillstånd ett samarbete
för att, som man sa, lära sig 'käcka koderna'
hos de ungas kulturer.
Gemenskap, lärande och solidaritet
Tha Cholos startade som en tät kamratgrupp och den hade
många gemensamma drag med vad som är karakteristiskt
för olika typer av exklusiva pojkgemenskaper. Merparten
av de ursprungliga medlemmarna i gruppen har varit kamrater sedan
de var små. Ett av kännetecknen för Tha Cholos,
som också skiljde den från en vanlig kamratgrupp
eller t ex. gemenskapen i ett rockband (Fornäs, Lindberg,
Sernhede 1988), var att det ömsesidiga ansvarstagandet för
varandra var så stark att sammanhållningen i gruppen
i vissa avseende liknade den som finns inom en familj. Det ständiga
talet om att man var bröder var inte bara retorik. Här
fanns en verklig omsorg och ett omhändertagande individerna
emellan. Hårda ord, gliringar, konflikter och spydigheter
förekom naturligtvis och det fanns likaså exempel
på personer som inte passat in och som därför
lämnat gruppen, men den underliggande lojaliteten, samhörigheten
och den gemensamma känslan för 'uppdraget' var starkare
än hos någon annan ungdomsgrupp jag haft kontakt med.
Moderna ungdomsgrupper och gängkulturer har ofta framställts
som maskulint dominerade gemenskaper vilka bygger på behov
av avskärmning och trygghet i en osäker och kravfull
värld (Willis 1977, Sernhede 1984, Bjerum-Nielsen &
Rudberg 1991, Lalander & Johansson 1999). Genom det kollektiva-jag
som gruppen utgör kan den som är marginaliserad och
maktlös erövra styrka. Tillhörighet, att få
vara med i den kollektiva värmen är det primära
och i gänget kan var och en gömma sina osäkra
jag. Relationerna inom gruppen har också ofta framställts
som dominerade av ytliga kontakter. Spänningsfältet
mellan å ena sidan en säker och hård yta och
å andra sidan en svag självkänslan har lett till
att kollektivet präglas av ett inre liv där en av förutsättningarna
är att ingen öppnar sig och berättar om sig själv
och sina egna tankar, känslor eller behov. Gemenskapen håller
inte för att den enskilde ges utrymme att visa vem han eller
hon 'egentligen' är. Denna typ av socialt och psykiskt strukturerade
gäng är i de flesta fall också en sorts slutna
befästningar präglade av separationsångest och
rädsla, ibland också styrda av demoniska ledarfigurer.
Denna karakteristik har begränsad relevans för de grupper
jag lärde känna i Angered. I en grupp som Tha Cholos
utgör tvärtom kunskapen om varandra och möjligheterna
att visa vem man är en av förutsättningarna för
gemenskapen. Merparten av dessa unga var aktiva hip hopare och
det är möjligt att just detta bidragit till det klimat
som rådde mellan individerna. Hip hop är en expressiv
kultur som bygger sina uttryck på att var och en lyfter
fram sin egen subjektivitet och skapar sin egen stil som rappare,
grafittimålare eller breakdansare. Den egna personligheten
och vad som särskiljer de olika individerna från andra
är av central betydelse i denna kultur. En innebörd
av detta är att ingen kan gömma sig och åka snålskjuts
på de andra. Varje individ har en egen uppgift och roll
i gruppen. Men för att bära upp denna funktion krävs
det inskolning. När det gäller musikskapandet, scenframträdanden
såväl som när det gäller koderna i vardagslivet
så finns ett fadderskapssystem som innebär att de
nyinvigda - eller de som inte har lika lätt för sig
- har en 'guide' eller kanske snarare 'storebror' i gruppen.
Denna äldre broder hjälper, uppmuntrar, skolar in och
leder den mindre bemedlade eller nya medlemmen in i hip hopens
och rapmusikens hemligheter.
Under mer än ett år träffade jag regelbundet
ett antal rap-gäng och jag har i mina fältanteckningar
många noteringar om de sociala och musikaliska läroprocesser
som ägde rum i dessa grupper. Den disciplin, det allvar
och den intensitet med vilken man övade kände jag igen
från andra sammanhang (Sernhede 1984; Fornäs, Lindberg,
Sernhede 1988). Vad som var nytt för mig var den tydliga
arbetsdelningen och den närmast skolliknande situationen.
Alla individer avkrävdes insatser, främst i form av
textskrivande men också på uppslag till melodier
och 'beats'. Ibland kunde repetitionerna bli seminarieliknande
tillställningar då någon av de äldre och
initierade berättade om hip hopens historia, de svartas
eller de latinamerikanska indianernas historia, någon redogjorde
för en bok han hade läst osv. Perico från Tha
Cholos berättar, i samband med att jag frågar honom
om hur han trivs i skolan, om relationen mellan det lärande
som äger rum i skolan och det som sker i rap-gruppen.
E: Skolan är inte min grej, men jag klarar mig ... man
kan ju säga att gruppen också är en slags skola,
fattar du...typ Immanuel han är ju muslim å han tar
ju hand om sina då, Muhammed och Niladh som också
är muslimer, du vet så han lär dom om sin historia
så och jag lär Ronaldo och Pablo och de andra smårapparna
som brukar hänga runt oss om Latinamerikas historia så,
inte så att "kom hit eller dit klockan fem så
skall jag förhöra läxan" så, utan det
är mer när vi träffas då så snackar
vi å jag kan snacka lite så som lektion då
när jag snackar om att det var den å den indianstammen
som levde då, å det var det eller det året
som det hände å så, det var då spanjorerna
kom å, indianerna hade den religionen å allt sånt.
Det är roligt att snacka fattar du, nu skall dom göra
en ny låt om Latinamerikas historia så fattar du,
då sa jag att en kan inrikta sig på Inkariket en
annan kan ta upp spanjorerna då när dom kom å
utplånade en hel kontinent å den tredje kan snacka
om situationen i Latinamerika idag. Ingen i Latinamerika gillar
USA, även om vi rappar å det kommer från USA
så är det ju skillnad mellan landet å dom svarta
och fattiga, regeringen så e nåt annat sen kan det
ju vara en del av texten om egna tankar om hur man skall lösa
det ... du vet jag är ingen pacifist ... jag tror att krig
är nödvändigt ibland, om man skall bekämpa
våld måste man komma med våld ... folk säger
typ, våld löser inget, så typ Gandhi å
det var ju bra, men jag skulle aldrig låta mig få
stryk av militären å sen gå hem å bli
omplåstrad å sen gå tillbaka å få
stryk igen, fattar du (skratt)
Diskussioner om religion var också vanliga i de grupper
jag följde, likaså var det självklart att muslimer
gick iväg mitt i repetitionen för att be. De kom sedan
tillbaka och fortsatte jobba utan några kommentarer. Ibland
var det intensiva diskussioner, t ex. om tidningsartiklar man
läst eller TV-program man sett, dessa kunde ta hela repetitionstiden
i anspråk. Vid flera tillfällen var det långa
debatter om Striptease, Mosaik och olika dokumentärer som
handlade om flyktingpolitik, polisbrutalitet, 3:e världen
och liknande teman som de upplevde relaterade till den egna situationen.
Det utbyte som rådde i gruppen är inte bara synligt
i relation till de läroprocesser som är orienterade
mot att utveckla förståelsen för det omgivande
samhället. En annan aspekt av den inre ordningen är
relaterad till det lärande som rör demokratin i gruppen.
Här finns en närmast institutionaliserad procedur som
träder i kraft när man står inför konflikter
eller när man skall bestämma vilka normer eller regler
som skall gälla i gruppen, vilken framtoning och ideologi
man skall stå för etc. När det uppstår
problem, som t ex. att någon kommer för sent till
eller uteblir från repetitionerna för många
gånger, så kan detta bli föremål för
en 'tribunal'. Personen i fråga sätts på en
stol i mitten och de andra sitter runt och frågar ut 'den
anklagade'. Tonen är inte direkt aggressiv eller fientlig,
men personen avkrävs svar på hur intresserad han är
av att vara med i gruppen, hur viktigt gemenskapen i gruppen
är osv.
Konflikter och motsättningar
En aspekt av de läroprocesser som rör demokrati, konfliktlösning
och normskapandet handlar om relationerna mellan de olika etniska
grupperna i stadsdelen. Även om det - som Tha Cholos fall
- ofta finns en uttalad ideologi om att gruppen skall utgöra
en etnisk allians, så finns det spänningar med rötter
i de olika individernas bakgrund. Ett exempel är vad som
hände i en av de yngre rap-grupperna - The Young Barbarians
- när jag tillsammans med dem såg på en video
om hip hop i USA. Det blev slagsmål mellan Ali - med afrikansk
- och Perro med latinamerikansk bakgrund. Perro menade att programmet
gav alldeles för lite uppmärksamhet åt den betydelse
som puertorikaner och mexikaner haft för hip hopkulturens
framäxt. De motsättningar och spänningar som finns
i stadsdelen och som hela tiden ligger och pyr under ytan (också
i gruppen) blev genom denna händelse tydliga och resulterade
i en öppen konfrontation. Även om medierna förstorar
finns det ingen i stadsdelen som förnekar deras existens.
Dessa spänningar finns också hos ungdomarna, men det
är ändå i denna åldersgrupp som det mest
medvetna arbetet med att överbrygga dem äger rum.
Ali: Vi har ju klasser här hos oss i vår stadsdel
... ras betyder något här också, alla är
inte lika ... Om det har hänt något på torget
... somalierna då har lägst status så andra
tittar snett på dom. Alla hatar oss somalier, som då
när en assyrier bråkade med en somalier om en cykel
så att en blev knivstucken då tyckte jag det kändes
i gruppen även om igen sa något ... Latinamerikaner
dom har högre status enligt vad de själva uppfattar
... och det är inte bara ras som spelar roll, religionen
spelar roll. Att vara afrikan och muslim det är värst
... ni fattar ... jag blev så jävla arg på Perro
när han blev så förbannad på programmet
då när dom pratade ... han sa att vi kunde åka
hem till Afrika om vi inte trivdes ... jag blev så jävla
... det slog slint i min skalle ... så jag hoppade upp
och gav honom en du vet ... så hoppade alla på mig
och stoppade mig.
Denna konflikt ledde till att situationen utreddes och diskuterades,
gruppen var överens om att Perro agerat fel.
Rivera: Det var Perros fel, det var dumt av honom så
... men vi kommer bra överens ändå, det är
inga kulturkrockar som dom säger, det finns kulturkrockar
så bland äldre svartskallar här, men vi är
en familj och vi har ... jag har växt upp med negrer, turkar,
chilenare, spanskar, svenskar, iranier ... nu ... vi har musiken
ihop, det är bara att vi har olika färg på huden
och pratar olika språk ... Blir det problem så löser
vi dom och är det någon som inte platsar så
får han sluta i gruppen. Perro bråkade med Ali då.
Dom bråkade om en skitgrej å det slutade i slagsmål
... dom slogs ... men det tog vi upp i gruppen och snackade igenom.
Det var Perro som gjorde fel mot Ali.
Någon månad efter denna händelse slutade
såväl Perro som Ali i gruppen. Ett av mina samtal
med Ali från den tiden handlar om att han trots allt snack
om att motarbeta rasism ändå upplever att det finns
en dold rasism i gruppen.
Konflikter till trots, för den som vistats på 'insidan'
i dessa grupper framstår ändå det emotionella
klimatet som det mest anmärkningsvärda. Relationerna
mellan killarna bygger såväl på verbala som
rent fysiskt känslomässiga bekräftelser dem emellan.
Kroppskontakt i form av hälsningsceremonier och kramar förekommer
hela tiden, varje gång de träffas. Parallellt med
den demokratiska ordningen finns också vad som skulle kunna
beskrivas som ett 'socialt kontrakt'. Detta består i en
överenskommelse om att alla skall bidra till att värna
om ett inkännande och hänsynsfullt klimat mellan individerna
i gruppen. Naturligtvis förkommer konflikter, avund och
svek men det tycks som om de gemensamma erfarenheterna av utsatthet
och flykt samt positionen av utanförskap i det svenska samhället
i kombination med hip hopkulturens politiska undertoner ändå
format vissa grundläggande principer för hur man uppför
sig mot och värnar om varandra. De grupper jag följt
praktiserar också något av en egen socialpolitik.
Denna utgår från de olika individernas situation,
behov och svårigheter. Den kunskap som finns om varje familjs
specifika historia tas också tillvara. Man vet vad de olika
individerna är bra respektive dålig på och ställer
krav på individen i relation till detta osv. Under den
konfrontationsorienterade och machoorienterade framtoning som
dessa killar visade upp på gatan, på scenen och i
medierna finns ett ansvarskännande för varandra som
bygger på att alla visar sina svagheter, sina rädslor,
sin litenhet, sin längtan, sina sår och sina familjers
sargade historier. Dessa förhållanden gör att
den karakteristik som ofta tonar fram i diskussionen om manligt
dominerade gängkulturer - vilken i sin tur innebär
att socialarbetaren ser som sin uppgift att 'bekämpa' gänget
- inte kan överföras på de grupper jag haft kontakt
med.
Med denna inblick i det inre livet i ett ungdomsgäng som
av många betraktas som 'hotfullt' vill jag visa att det
också i denna typ av grupper kan finnas utgångspunkter
som det förebyggande arbetet kan ta sin utgångspunkt
i.
Ungdomskultur och socialpedagogik
En bristande förståelse för den inre dynamiken
i en ungdomsgrupp eller för de kulturella uttryckens funktioner
leder inte sällan till att ungdomsarbetarens egna känslorna
av obehag stigmatiserar gruppen på ett sätt som kan
leda till att dess individer klientiseras. Korpi hävdar
i sitt DN-inlägg att det sociala arbetet i de 'utsatta'
förorterna 'misslyckats'. En av anledningarna till detta,
menar jag, är det sociala arbetes allt för ensidiga
inriktning på individen. Orsaken till att flertalet av
de unga män jag hade kontakt med såg hip hop och gänget
- och inte skolan - som vägen för att erövra respekt
och erkännande är knutet till att grannarna har universitetsutbildningar
som ekonomer och arkitekter från t ex. London och Bagdad
men de får ändå inte några jobb. 'De har
sökt mer än 100 jobb, men de är svartskallar,
då får man inte jobb. Varför skall jag gå
i skolan, jag har ju ändå så svårt att
lära mig och jag kommer aldrig att komma in på universitet,
finns det inga jobb för dom så finns det inga för
mig'. Detta är den kontext skolan och det social arbetet
är tvungen att verka i. Att denna situation enbart intressera
sig för individernas barndomstrauman eller faderslöshet
är otillräckligt.
I Göteborg fanns för 15 år sedan en yrkeskår
(ca 50 personer) med lång tradition av områdesbaserat
ungdomsarbete - fältassistenterna. Här fanns en diskussion
om och erfarenhet av att arbeta med grupper och här fanns
utrymme för att utveckla kollektiva pedagogiska strategier.
Denna yrkeskår decimerades och försvann under 1980-talet
helt som en självständig enhet. Det innebar att en
kompetens som idag är av vital betydelse för att utveckla
det sociala arbetet med de unga i dessa stadsdelar inte längre
finns. Skall den frustration såväl som de konstruktiva
potentialer som finns hos de unga kunna finna former som kan
bidra till 'integration' måste dagens fokus på individen
kompletteras med ett intresse för ungdomar som kollektiv.
Det social arbetet måste utveckla mer kunskap om de ungas
kultur och vardagsliv och, som Sture Korpi skriver, om hur man
bygger relationer med individer och grupper som 'bär på
en misstro emot myndighetspersoner'
Det är förödande att enbart se ungdomars ibland
provokativa delkulturer som uttryck för hot som måste
oskadliggöras. I själva verket bär dessa grupper
ofta på för hela samhället värdefulla 'kunskaper'
då de ofta i sina kulturella uttryck kommenterar och gestaltar
samhälleliga problem och motsättningar. Genom att vägra
lyssna på och ta tillvara de insikter och den kritik som
utvecklas här kan vi gå miste om väsentliga bidrag
till diskussionen om hur samhällsutvecklingen kan förstås
eller hur samhälleliga problem kan hanteras.
Det sociala arbetets traditionella tveksamheter inför de
uttryck som tar sin utgångspunkt i ungdomars egen kultur
grundar sig på förenklade föreställningar
om populärkulturen och obefogad rädsla för de
ungas egna grupprocesser. Ungdomar är inte blott och bart
'offer för kommersialismen'. Kulturindustrins funktion är
motsägelsefull. Också i masskulturen finns möjligheter
till identitetsutveckling, också här aktiveras fantasin,
också här döljer sig potentialer för mobiliserande
strategier. Synen på ungdomarnas egen kultur som något
hotfullt har ett starkt grepp om många poliser och andra
ungdomsarbetare. Min utgångspunkt är att de ungas
eget skapande innehåller många viktiga läroprocesser
och jag menar att de olika formerna för ungdomsarbete, oavsett
om det handlar om fritidsgårdar, skola, socialt arbete
eller studieförbundsverksamhet, borde visa större förståelse
och intresse för den kultur ungdomarna själva utvecklar
och ser som sin egen. Den typ av självstyrande ungdomsverksamhet
som en rap-grupp utgör kan ses som ett forum för läroprocesser
där det utvecklas en rad viktiga kompetenser som det förebyggande
arbetet kan knyta an till och finna integrativa kanaler för.
Ungdomsarbetet måste för att utveckla sina möjligheter
knyta an till de sociala och kulturella tendenser av motstånd.
Det kräves för utvecklandet av samtidsrelaterade kollektiva
pedagogiska strategier en utvidgning av pedagogikens traditionella
intresseområde i riktning mot kulturanalys och kulturstudier.
Socialarbetare och fritidsledare måste för att kunna
möta och 'läsa' den flora av uttryck han/hon möter
i arbetet med dagens unga ha kontakt med den forskning som är
sysselsatt med dessa frågor. Jag hävdar att kulturstudier
erbjuder en viktig aspekt av en nödvändig teoretisk
diskussion för modern ungdomspedagogik som syftar till att
frigöra och ta tillvara de krafter som de unga själva
utvecklar. Med utgångspunkt i en mer övergripande
kulturanalytisk förståelse blir också synen
på pedagogik som en form av identitets- och kulturproduktion
möjlig. Snarare än att vara en verksamhet för
överförandet eller förmedlandet av vissa normer,
färdigheter och värderingar måste det utvecklas
en 'icke-korrigernade' och frigörande pedagogik som svarar
mot de ungas behov. En pedagogik som inte ser sig själv
som pedagogik i traditionell mening. En pedagogik som snarare
syftar till att skapa förutsättningar för produktion
av en kunskap och omvärldsorientering som inte syftar till
att göra dem till 'svenskar' men som kan ge framtidstro
och ingångar till det svenska samhället. Det är
endast på detta sätt som det blir möjligt för
de olika formerna av ungdomsarbete att utveckla den trovärdighet
som krävs för att i de 'utsatta' förorterna bidra
till att överbrygga misstänksamhet, kulturella och
social klyftor. En sådan pedagogik skulle också ge
möjlighet att kritiskt granska hur de befintliga institutionernas
praktiker (skola, socialt arbete, fritidsgårdar o s v)
utgör aspekter av den dominerande kulturens hegemonianspråk.
Skall det utanförskap, den brist på framtidstro och
det demokratiska underskott som är som mest påtagligt
hos de 'invandrartäta' förorternas unga kunna motverkas
krävs att de släpps fram och når erkännande
och respekt utifrån vilka de är och utifrån
att 'vi' har kunskap om den förståelsehorisont eller
livsvärld som är deras.
Ove Sernhede
2001.11.29
Artikeln är identisk med ett föredrag
på konferensen
Att förebygga brott
och rädsla
- Perspektiv, problem, politik
Göteborg 6-7 dec 2001
|
