I en intervju från sensommaren beskrev sig Björn Ranelid som en mycket otaktisk författare. En som helt enkelt skriver det han vill, utan närmare tanke på vad som "ligger i tiden". När han någon månad senare talade om sin senaste roman, Krigaren, på bokmässan i Göteborg sade han att den boken var mässans viktigaste. Detta sagt med anledning av händelserna den elfte september som inträffat under samma vecka. Det hade trots allt visat sig att Ranelids bok med sina frågor om den enskilde soldatens ansvar och Amerikas roll som världspolis var mycket aktuella. Så även bokens appell om försoning. Den största provokationen är att avstå från hämnd, som författaren då uttryckte sig angående de aktuella händelserna.

Krigaren är en svindlande fresk med den fiktiva David Saxon i centrum. David deserterade från Vietnam och hamnade slutligen i Sverige, sommaren 1967. Nu är han 59 år, bor i en husbåt vid Skeppsholmen i Stockholm och färdas med läsaren genom "det krig och det fosterland som var med om att skapa personen David Saxon". Runt huvudpersonen spinner Ranelid ett myller av personligheter och öden - många av dessa är autentiska vilket skänker texten en stundtals dokumentär stil. En fackelbärande Olof Palme i Vietnamdemonstration och en ung Sten Heckscher som röker brass skymtar bland annat förbi.

Framförallt är det emellertid den handfull desertörer, Ranelid intervjuat och låter framträda under egna namn i romanen, som låter boken andas svartvit, välgjord dokumentär. De lyriska partierna är inte helt frånvarande men språket är mera tuktat, enklare och klarare än jag är van vid från tidigare Ranelid-läsning. En gissning om orsaken är respekt för materialet. Omkring 80 000 soldater deserterade från Vietnamkriget och runt 800 kom till Sverige. Då ingen tidigare berättat deras historia tar Ranelid på sig uppgiften.

Kriget i Vietnam är berättelsens nav men kring detta centrum cirklar minnen från David Saxons uppväxt i den amerikanska södern, präglat av segregation och rasism. Vi följer också hans väg in i Sverige fram till idag. Även om det går relativt bra för honom kan han inte lämna kriget bakom sig utan bär med det likt granatsplittret som vandrar i hans kropp. I Sverige finner han också andra sorters krig. Selma Björk är en ung krigare som slåss mot sin familj där modern säljer otillåtna massagetjänster och fadern är en frånvarande bilskojare med alkoholproblem. Sedan hennes äldre bror brutalt mördats och stympats flyttar denna femtonåriga kvinna in hos David Saxon och frågar om han kan vara hennes far.

Halvvägs in i romanen dyker Björn Ranelid, likt en annan Selma Lagerlöf, själv upp i sin berättelse. Han är "Skåningen" som får se på Davids anteckningar och lovar ta hand om materialet. Detta ger Ranelid möjlighet att lägga en slags självreflekterande arbetsdefinition i David Saxons mun. "Han skriver och talar om människorna på jorden." För detta är ju precis vad Björn Ranelid gör, han skildrar människorna och dess icke berättade öden. Medan han gör detta lyser det mellan raderna en övertygelse om livets helighet och kärlekens häpnadsväckande kraft.

När "Skåningen" ordnar David Saxons vaxduksböcker återkommer vissa händelser och blir nästan till ledmotiv i romanen. Framförallt är det bombattentatet i Davids hemstad Birmingham 1963, där fyra svarta flickor dog i baptistkyrkans källare, som kommer tillbaka. Här ryms även en försoningstanke då en av de skyldiga faktiskt efter trettioåtta år döms för dådet. I detta finns kanske också ett annat hopp om försoning, nämligen att de skyldiga generalerna och politikerna bakom slakten i Vietnam någon gång skall kunna dömas. Upprepningarna torde alltså oftast vara ett medvetet stilgrepp, likt återkommande meningar i en T.S. Eliot-dikt. Men när författaren vid ett tillfälle nästan ordagrant upprepar ett stycke på över en sida blir man istället orolig över att det skett av misstag.

Det är en märklig känsla att sitta och läsa om en amerikansk desertör som berättar sin historia om Vietnam och samtidigt veta att amerikanska B-52:or åter flyger över ett asiatiskt land, fällande tusentals ton bomber. Denna gång används ingen napalm men väl färgglada klusterbomber som till förvillelse liknar de matpaket som också släpps ned. Givetvis ligger det en fara i att alltför lättvindigt jämföra två historiska händelser men samtidigt är det också svårt att inte dra paralleller mellan supermaktens våldsamma sätt att lösa "sina" konflikter på andra sidan jordklotet.

När jag närmar mig slutet av Krigaren kommer jag på mig själv med att nynna på Bob Dylans gamla Vietnamlåt, Masters of War.

You fasten the triggers
For the others to fire
Then you set back and watch
When the death count gets higher
You hide in your mansion
As young people's blood
Flows out of their bodies
And is buried in the mud

Ranelid frågar sig, genom David Saxon, vad som skulle hända om alla soldater deserterade, eller helt enkelt lade ned sina vapen och sade att de inte ville mera. Visst kan det låta som en naiv fråga. Men utifrån perspektivet att världen sedan den tionde september 1945 bara haft tolv dagar av fred - den tionde till tjugoandra september 1945 när även krigshetsarna skälvde efter atombomben - kan det kanske ändå vara värt att ställa frågan.

PETER JOHANSSON
2001.11.29