Gud, kärlek och död!
Ingmar Bergman handskrev det själv i försättsbladet till filmmanuset "Ansiktet" 1958.
Det kan man läsa i den rika fotnotbilaga som finns i denna bok.
Där har vi ju ledorden till hans skapande, tänkte jag.
Möjligen är det så. Men vår ännu levande filmlegend är mer komplicerad än så, väl?

Maaret Koskinen, filmkritiker och docent i filmvetenskap vid Stockholms universitet, fick botanisera i Bergmans förråd på Fårö; fem gånger fem kvadrat visade sig innehålla en uppsjö av opublicerade noveller, prosastycken, pjäser, filmmanus, och fotografier. Dessutom ett femtital arbetsböcker fyllda med förarbeten, skisser, teckningar, infall och hugskott.

Ett svart vaxdukshäfte från 1938 funnet i arkivet, är i mångt och mycket grunden för Ingmar Bergmans skapande. Novellen som han skrev året efter studentexamen blev senare manuset till Hets, hans genombrott vid filmen 1944 som manusförfattare.
I rummet på Fårö fanns också flera manus från 50-talet, där man kan spåra grunderna till många av Bergmans senare karaktärer; bland annat Marianne i Scener ur ett äktenskap. Och huvudpersonen i Trolösa den senaste biograffilmen, också med rollnamnet Marianne.

Överhuvudtaget så går väldigt mycket igen i denna människas författarskap. Han har skrivit sig igenom åtskilliga plågor innan de färdiga manuskripten har fått form. Det gäller såväl pjäser som filmer. Och hans berättarglädje och fantasiförmåga är stor. Och med en förkärlek för dramatiska vändningar.
En teaterkritiker påpekade en gång att fabuleringsglädjen skymde handlingen i Bergmans uppsättningar. Kanske det kan bero på att han en gång började med det skrivna ordet - därav bokens titel - och att han hade ambitionen att bli seriös författare. Maaret Koskinen lyfter fram vissa monologer ur ofärdiga och färdiga manus som pekar på att Ingmar Bergman kände sig förfördelad en plats på 40-talisternas parnass, och att han kände ett mindervärde i att bara skriva för teater- och film.
Egna verk som han sedan regisserade. Men inte bara egna. Känslig för kritik som han var, tog det mer än 30 år innan han iscensatte en egen teaterpjäs igen.

Familjeinteriörer i de tidiga verken, inspirerade av Strindberg, har Bergman sagt - glider snart över på kvinnor. Kvinnan som modersgestalt och älskarinna på samma gång (oidipuskomplex), svartsjukan löper också som en tråd, liksom tidiga alter egon; Jack, Kasper, Joakim Naken - och män, hustrur och trolöshet (som Bergman föredrar att kalla otrohet) blir ett mer centralt tema mot slutet av 40-talet.
Maaret Koskinen väjer inte för att göra raka streck till Bergmans eget privatliv. Och han har läst varenda ord i boken i efterhand, utan att vilja korrigera något.

I den postgymnasiala tidens noveller för film (som han kallar dem) kan man också läsa om sexualskräck. Moralismens tidsålder, sent 30-tal, spelade så klart in. Liksom att Bergman kom från ett prästhem. Ett hem hörande till överklassen. Därom råder nog inget tvivel. Och att vara en konstnärsnatur under sådana förhållanden, har så klart ett pris.

Jag läser nog denna bok främst som ett författarporträtt. För, som många före Maaret Koskinen har påpekat, så är :"Bergmans produktion framför allt en repititionskurs i ämnet Bergman. Hans material är närgånget självbiografiskt, ett enda stort jagdrama." (Marianne Höök)

Ingmar Bergman säger i bokens efterord att han länge var förbannad på Höök, men att han nu ser att hon hade rätt i mycket.

Trots all närgången och yrkeskunnig analys av de många verken i denna bok, så blir det aldrig för tungt och esoteriskt. Det är nära ibland, skall påpekas - men författarinnan har haft som ambition att inte lämna de icke-specialiserade läsarna utanför.
Jag tycker nog att hon har lyckats.

Och visst håller ledorden: Gud, kärlek och död.
Tycker jag också.

2002.12.12