Vem minns inte det kassaklirr i 90-talets början som Betty Mahmodys bestseller "Inte utan min dotter" åstadkom ­ en probersten som klöv publikhavet itu. Ena halvan såg i boken en kvinnas kamp mot ett fundamentalistiskt patriarkalt samhälle, andra halvan kände en frän doft av USA-imperialism.

Om romanens förmåga att i bristande nyansering leverera bränsle till västerländsk fasa för det hotfullt islamska råder knappast något tvivel. Så dyker också boken alltemellanåt upp på högskolors och universitets litteraturlistor i sammanhang där mångkulturalitet och postkolonial teori diskuteras.

Vi behöver helt andra bestsellers! Nyanserade, inkännande skildringar av det mångkulturella samhällets specifika villkor och erfarenheter. Sådana som nobelpristagarinnan Nadine Gordimers senaste roman "Ett tillfälligt möte" - en storartad skildring, enkel, rak och koncentrerad och med hennes karakteristiska nyansrikedom i de psykologiska porträtt, där väl att märka kön, klass, etnicitet och andra kategorier balanseras på ett utsökt sätt. Kort sagt: en utmärkt reflektionsplats för oss alla, ett måste rentav för den som intresserar sig för assimilations- och integrationsfrågor.

Gordimer arbetar konsekvent på att bryta våra vanemässiga föreställningar, och talar klarspråk till sina läsare: "Ni skall inte vara alltför säkra på att ni vet vad som kommer att utspela sig, vilken scenbild som ska plockas ner och byggas upp för samma tablå varje söndag, överallt ". Och den färd läsaren bjuds in till ligger mycket riktigt osäkrad, med ständigt överrumplande scenvändningar.
Romanen bjuder ett tvåfaldigt scenario av Sydafrikansk smältdegel och fattigt arabiskt land, båda mitt i pågående kulturprocess. Av slump träffas Julie, blasé rikemansdotter och PR-tjej, "Abdu", bilmekaniker, arab och illegal invandrare, när hennes bil rasar på en genomfartsgata. En relation växer fram dem emellan, varifrån Gordimer utforskar rotlöshetens fenomen i kölvattnet av dagens globalisering och dess relativisering av kulturell "hemmahörighet".
Nu konstitueras romanens huvudpersoner mer av klasstillhörighet och materiella villkor än av kön och etnicitet, och Gordimers tydliga budskap är att det i klassamhällets universella mekanismer finns en möjlig grund för gemensamma erfarenheter. Och hennes förmåga att formulera det här perspektivet med spänst och fräschör är närmast förbluffande.

Gordimer profilerar skarpt den backlash som uppstår där marknadssamhällets karusell efter århundrades varv kastar av sin resenär vilsen och tom. Från Public Relations till ro inför oräknelighetens sandkorn, så ser vägen ut till Julies nya liv i kanten av en sandöken. Men den enes ro, den andres oro -paradoxer i relief. Amerika - möjligheternas förlovade land och Abdus dröm, men samtidigt det hårdaste av samhällen beroende på vilken utgångspunkt individen har. Poängen är att båda romanfigurer möter "den andra" kulturen med en oundviklig naivitet och värdemässig urlakning. Till syvende og sist utkristalliserar sig den fundamentala frågan: Vad är "ett gott liv"? Detta tycks vara en "Gordimersk knut", svårlöslig och intressant.

2002.12.12