Det verkar vara en evig fråga - det där med könsskillnader, är de biologiska eller sociala. Hur det än är med detta så är det ingen tvekan om att Janna Levin som skrivit "Hur universum fick sina fläckar" har skrivit en ganska ovanlig bok i sin genre. Och att hon är kvinna bland män och åter män råder det heller någon tvekan om.

Traditionellt börjar populärvetenskapliga böcker om fysik med en presentation av ämnet. Hjälp, tänker man då, hur skall jag någonsin begripa det här. Men den gode författaren tar läsaren i handen och går tillbaka några steg och börjar förklara. Väl framme vid resans mål kan läsaren antingen hänga och släpa som en unge som inte vill gå till dagis i författarens hand eller gå bredvid med hoppsansteg bubblande av nya frågor och insikter. Allt beroende på författarens pedagogiska kvaliteter.

Janna Levin har anammat denna struktur och lotsar läsaren fram genom relativitetsteorier, kaosteorier och teorier om universums struktur och topografi. Målet är att förklara varför hon tror att universum är ändligt. Jag trodde faktiskt att jag tidigare alltid trott att universum var just ändligt men under läsningen så börjar jag ifrågasätta om så verkligen varit fallet. Att tänka på universum som ett rum, visserligen löjligt stort, är en mycket behaglig tanke upptäcker jag. Det känns tryggt att någonstans därute kommer man inte längre bort. Även om man inte brakar in i en vägg. Att det sedan tar 18 miljarder år att komma dit om man färdas i ljusets hastighet spelar ingen roll. Avstånden är så enorma att man ändå tappar alla referensramar. Bara vetskapen om att universum är begränsat räcker. Nu är inte sista ordet sagt i detta ämne och forskarna är långt ifrån alla överens med Janna Levin. Men ändå...

Nå, vad är det då som är så ovanligt med denna bok. Jo, Janna Levin skriver nästan lika mycket om sitt privatliv som om sina framsteg som fysiker. Vi får följa med amerikanskan Levin när hon flyttar med sin engelske pojkvän till Europa och England. Där försöker de desperat hitta en plats för sina liv. Pojkvännen gillar inte sitt hemland, vill helst inte vara där alls. Janna har sin karriär att tänka på. Pojkvännen blir hemmaman utan fotfäste utanför hemmet och sjunker djupare och djupare ner i existentiell förvirring. Och efter mycket flyttande och ältande spricker förhållandet. Janna ifrågasätter varför hon arbetar som teoretisk fysiker, är det verkligen detta jag vill göra? (För mig som alldaglig medelmåtta känns det som ett koketterande. Hur mycket har hon inte slitit för att nå så långt och hur många klarar av det? Skärpning! Men även de smarta verkar ha existensiell ångest.)

Boken är egentligen en samling brev adresserade till Janna Levins mamma. Det är för henne hon förklarar universum och det är för henne hon berättar om sina privata svårigheter. Men breven skickades aldrig iväg och frågan är väl om det var meningen att de någonsin skulle bli postade.

Hur universum fick sina fläckar är en trevlig bok, väl värd att läsas. Det är skönt att det går att bryta mot det traditionella sättet att skriva populärvetenskap. Och det är skönt att universum är ändligt. Jag går med hoppsansteg bredvid Janna Levin och tror på henne.

11.12.2003