Ännu en "bibel". Men denna gång ingen roman utan en 831 sidor lång bok byggd på lösa funderingar och tillbakablickar samt inte minst, tal i egen sak mot oförrätter han anser sig ha blivit utsatt för i medierna. Men dessutom; djupsinniga betraktelser över allt från existentialismen (som han brottas med för att förstå) till Thomas Mann och hans barn över till nazismen, hedersmord, mediafeminismen och … ja, Gud vet allt.

Ulf Lundell är en ikon i detta land. Därav att han kan få en bok av detta slag publicerad. Jag säger inte detta för att det är dåligt det han skriver. Mycket är intressant och, som alltid, varmt och mänskligt. Men visst har mannen gått och blivit bränd genom åren. Och retat sig på mycket. Han låter salvorna smälla rejält i formuleringarna denna gång, och när han nu inte behöver tala genom alter egon så träffar skotten sina mål – och de träffar hårt!

Vissa kändisar får sina fiskar varma - det har kvällspressen redan låtit oss veta - men det är fel att säga att boken skulle domineras av sådant. Åldrandets vedermödor, skapandets besvär - exempelvis att det tar ett och ett halvt år att skriva, repetera in och spela in ett dubbelalbum som hans senaste - skildras nogsamt. Man riktigt känner frustrationen och kallsvetten i pannan!

Ofta återkommande dock, i dessa prosadikter som dominerar boken - skriven på ett slags fri vers som för tankarna till beatnikpoeternas dagar - är kärleken.

Om det svåra och omöjliga. Men också att kärleken är den enda sanna religionen.
Om jag fattar rätt.

Ty mycket av monologiserandet och analyserandet kretsar kring kristendom, buddhism och islam. Och att han inte tror på den sistnämnda religionens fundamentalism i vissa länder, och dess försvarare bland svenska intellektuella står klart. Han vill slå hål på politisk korrekthet. Och dra skynket av förljugenhet och medvetna missförstånd.

Visst gör han det utifrån den arbetarklassens uppkomling han är - med faiblesse för såväl euro som EU - och med tillbakablickar på det 60-tal som så format den han blivit. Fast samtidigt verkar han vilja lägga band på nostalgin, ta ner den på jorden.

Men visst görs det med lite bitterhet.
Han skriver på ett ställe att han är glad att han är så "…obildad. Eller självbildad" Just detta fastnade i mig: däri ligger Lundells mission, att han är en self-made man, som fortfarande vill ha revansch.

Revansch för alla år han tvangs gå som sjukhusvaktmästare (som han säger sig minnas med glädje dock) eller brevbärare och kontorshjälpreda. Och för alla år han satt och skrev sånger och romanmanus i sjaskiga lägenheter, innan han blev upptäckt.
Inbäddad i boken finns också en längre novell av Huckleberry Finn-karaktär om några unga tonårspojkars äventyr en sommar i trakterna av Värmdö. Hans egen barndoms somrar förstås. Kanske var detta den roman han började skriva på, utan att få tid till att avsluta? För det övrigt skrivna härrör sig från början av 90-talet fram till nu, blandat i icke-kronologisk form.

Tidigare fruar, föräldrar, syster - till och med en gitarrist han inte dragit jämnt med - får acceptera att bli uthängda utifrån Lundells perspektiv. Den som kanske mest förekommer är "hon" - 24 år yngre - flickvännen vilken han hade en lång relation med på 90-talet.
Fittstimmet och turbulensen på den debatt som förekom därefter kommenteras också ganska grundligt. Han förstår den bara inte. Tycker att de medvetet missförstod honom.

Ja, det är Ulf Lundell, mycket Lundell. Precis som vanligt alltså. Bara det att nu är det utan skydd. I många av ordtiraderna finns en dråplig ironi och avtäckande humor som fick mig att skratta högt. Och visst kan man väl skönja lite poesi också.

Och historiska alluderingar, och döden, och framtiden, och resor, och tv-program… ja, mycket.
Men vi vill ju ha det. Och en sak blir man varse när man läst denna bok: han är mycket människa. På gott och ont.

11.12.2003