Genom sin bakgrund av att skriva dagverser, först i Helsingborgs dagblad och senare i Expressen, torde Lotta Olsson vara en av de mera vällästa svenska diktarna.Nu kommer hennes fjärde diktsamling. Även tidigare har hon givit ut sonetter och nu ger hon sig på att skriva en sonettkrans; det vill säga en svit av femton sonetter där den sista består av inledningsraderna i de fjorton föregående.

Som om den strama och förpliktande formen inte vore nog, med ett tungt arv från Dante och Petrarca, väljer Lotta Olsson även att utgå från antikens mytologi.
.
Men med Olssons ord blir berättelsen om Orfeus och Eurydike inte bara klassiskt gripande och levande; utan även märkligt nutida. Det är mera än vackert och skickligt skrivet. När vi som läsare får kliva in i Orfeus känslovärld, på väg upp från dödsriket, är det även en skildring av gemene mans (och kvinnas) kärleksbekymmer. ”Vem väljer själv sin kärlek? Inte vi. / Men kanske är det faktiskt det jag borde: / försöka sluta älska? Och bli fri.” Den mörka stigens vandring fyller sinnet och Orfeus klagar. ”Så enkelt brast förtröstans svaga hinna, / och tvivlets svarta strömmar väller fram.”

Olssons diktning rymmer dock, föga förvånande, mera än kärlekens lycka och oro. Seendet blir något viktigt för Orfeus när han vandrar utan möjlighet att vända sig om och se sin älskade. ”Om jag inte får se, vill jag bli sedd! / Att veta att hon ser mig.” Någonstans här faller Eurydike undan och dikten i sig tycks viktigare än själva kärleken och livet. ”Om hon ser bort, hur kan jag dikta då? / Hur kan jag leva, om jag inte diktar?”

En känsla som dyker upp under läsningens gång är att sonettkransen blev till som en slags besvärjelse mot att låta dikten bli viktigare än levandet. Skrivandet är en tung vandring uppför en mörk stig och bara helt sällan kommer livsessensen med hela vägen upp från skuggornas rike. Kring Lotta Olssons ord finns dock en märklig livskraft.

2003.12.11