Extra |
Jag
heter America och min syster heter Libertad. När vi var små
brukade mamma luta sig ut genom fönstret och ropa på
oss när vi skulle komma in; America y Libertad, America y Libertad.
Säkert lät det konstigt när det ekade mellan fasaderna
på Lakegatan. Det var till och med någon som skrev en
dikt om det som min mamma inte uppskattade, men det är en annan
historia. Platsen för händelsen är Fisksätra,
även kallad Fiskis, en förort till Stockholm. Samma förort
fyllde 30 år i början på oktober.
Fiskis är speciellt då det ligger
mitt i Moderaternas skyltfönstret Nacka, bland rika områden
vars befolkning utgörs av människor vars största
problem är att byggloven inte levereras tillräckligt snabbt,
att det inte finns tillräckligt många båtplatser
och att skatten är mer än tillräcklig. Där ligger
Fiskis, som på alla sätt skiljer sig från villorna
i Saltsjöbaden, eller båtarna vid Solsidan. Ut till Fiskis
åkte innerstadsborna för 70 år sedan för att
bada och komma bort från stan. Nu åker folk från
Fiskis in till stan för att jobba och komma bort från
arbetslöshet. Under 30 års firandet visades det foton
på biblioteket, och man kunde dels beskåda de badande
innestadsborna och framväxten av förorten, ute på
landet.
Jag trivdes i Fiskis
under min uppväxt och jag minns fortfarande tydligt min sorg
när jag tvingades flytta därifrån när jag var
12. Vi lekte i enorma utrymmen under gatorna, det fanns en holme
i närheten dit vi gick, för att inte tala om alla stora
betongväggar att studsa bollar mot. Jag älskade min uppväxt
i Fiskis och då hade jag dessutom inget annat att jämföra
med. Senare förstod jag att det som jag trivdes i var både
hälsovådligt och farligt och av andra ansågs vara
ett integrationsproblem. I parkeringen under gatan fanns det både
asbest och våldtäktsmän, på holmen fanns det
svenska och finska fullgubbar och på gatan, ja där va
gatan med tiotals olika språk, dans och lek. Ord som mångkultur,
integration fanns inte hos en tio åring, inte heller ord som
klass eller orättvisa fastän de sistnämnda kändes.
Utställningen som visades under 30- års jubileet är
en del av ett projekt som heter Fisksätraminnen och många
av bilderna var verkligen talande. När jag tittade på
bilderna tänkte jag på att från himlen ser Fiskis
ut som om någon har slängt ner en betongklump på
jorden. Som om någon kastat ner en ministad med gator, centrum,
skola och allt som man kan behöva fast det finns inga kommunikationslänkar
dit eller därifrån. Hur trodde man att man skulle skapa
integration genom att kasta ut små städer?
Det var roligt att få komma
tillbaka till Fiskis. Idag bor jag i
en annan förort som heter Bagarmossen och kallas Bagis. Allt
är oförändrat i Fiskis, det är precis lika mångkulturellt
och segregerat, lika stämplat av klass och orättvisa som
någonsin förr. Under två dagar utspelade sig en
kulturfest: konstutställningar, mimspel, barnteater, verkstäder,
sång och dans. All inomhusaktivitet ägde rum i kyrkan.
Det finns inget Folkets Hus i Fiskis. Och när jag stod där
och presenterade grupp efter grupp frågade jag mig hur man
kunde misslyckas så. Ja, alltså staten. För visst
kan man romantisera förorten, eller döma ut den som en
plats där ingen kan trivas. Men faktum är att det som
man gjorde när man byggde Fiskis var att utifrån enorma
möjligheter skapa begränsningar, och människor tvingades
lära sig att hitta möjligheterna i begränsningarna,
och så har det fortsatt. Ett exempel är frånvaron
av ett Folkets Hus som folk där har krävt och kämpat
för i åratal. Visst kan man se allt från olika
sidor. Fiskis behöver inte ett Folkets Hus för de gör
fantastiska mångkulturella aktiviteter ändå, de
är så uppfinningsrika därute säger ibland innerstadsborna.
Man kan också hävda att just därför att de
har så mycket aktiviteter borde de få ett Folkets hus.
Fast det rimligaste är nog ändå att inte bedöma
utan bara konstatera att en av Sveriges rikaste kommuner borde anslå
pengar för att bygga ett Folkets Hus!
Jag gillar fortfarande Fiskis.
Det finns inget som säger att man inte kan trivas i en förort
som Fiskis. Men om man inte bor där ska man nog avhålla
sig från förortsromantiseringar. Folk kämpar inte
mer bara för att deras möjligheter begränsas. Till
skillnad från överklassen som trivs med klasskillnader
och orättvisor trivs fiskisborna trots dem.
2004.10.21
|