AV KERSTIN BERMINGE


Extra

Att vara humanistisk forskare och ägna sig åt att studera hur tankar och idéer flyter mellan de biologiska vetenskaperna å ena sidan och samhälls- och beteendevetenskaperna å den andra, och samtidigt omge sig med husdjur och sällskapsdjur, bäddar för utvecklandet av en allvarlig filosofisk kluvenhet.

Som humanist skulle man tills för bara något årtionde sedan absolut inte nämna ordet ”djur” på samma dag som man uttalade ordet ”människa”.
Som djurägare kunde man inte undgå att se likheter mellan oss människor och de djur man levde med.
Som samhällsvetare, som jag var i botten, var det obehagligt att upptäcka hur olika teorier om djurs beteenden sammanföll med våra vanligaste politiska ideologier. Som sådan hade jag förfärats över vad som hände i förlängningen av den filosofi, som dominerade tänkande från slutet av 1800-talet och pågick till 1945, som sade att människan bara var ett djur bland alla andra.

Det var emellertid synen på djuren, framför allt vetenskapens uppfattning om saken, som kom att ställas på sin spets och som resulterade i en filosofisk och ideologisk kris när djuren kom in i våra liv.
 
Det började förstås inte med Descartes (1596-1650) det där med åsikter om djurens väsen, människor har hållit husdjur, troligen också sällskapsdjur, sedan urminnes tider och förmodligen haft alla möjliga idéer om vad djur är för slags varelser, men det var Descartes som gav oss den vetenskapliga uppfattning om djur och människor som följt oss under flera hundra år och som fortfarande, trots att den numer kritiseras från många håll, påverkar mycket av vår kulturs förhållningssätt visavi djuren.

Descartes lärde nämligen att människan har själ, och därmed ett förnuft, som hon fått av Gud. Djuren däremot, är själlösa, instinktstyrda mekanon utan medvetande, utan förmåga att tänka, känna eller uppleva sorg, glädje eller smärta. Våra mänskliga kroppar var visserligen lika mekaniska som djurens, men det där lilla extra, själen, skilde oss radikalt från djuren.

Idén om åtskillnad mellan kropp och själ var genial eftersom den möjliggjorde för vetenskapsmännen att, å ena sidan dra slutsatser om människans fysiologi utifrån vad de lärde om djurens, och å andra sidan betrakta människor (åtminstone somliga människor, de själva och några andra genier) som varelser som i grunden skilde sig från djuren.

Nu fanns det förstås dresserade djur även på Descartes tid men vi får väl anta att forskare gjorde som de alltid gjort och fortfarande ofta gör, bortsåg från allt som inte stämde med teorin, för om djuren bara är instinktstyrda maskiner, hur kunde man då förstå deras förmåga att lära sig nya beteenden, och beteenden som inga vilda djur uppvisar.

Den Cartesianska dualismen, att skilja mellan kropp och själ, gjorde det dessutom möjligt att experimentera med djur utan att fundera över vad djuren kände eller om de upplevde smärta. Själlösa djur behövde man inte ta hänsyn till. Antropomorfism, tendensen att tillskriva djur mänskliga egenskaper, blev närmast en vetenskaplig dödssynd och var så tills för bara något årtionde sedan.
 
Så stod man då där som djurägare, i början av 1970-talet,  och  kunde bara inte undgå att drabbas av den djupt ovetenskapliga insikten att vetenskapen hade fel i det här avseendet. Hundarna här hemma visade så tydligt som man bara kunde önska, att de var glada, nedslagna, förväntansfulla, att de kunde vara rädda eller nyfiket intresserade. Djuren i huset skrek om de blev trampade på eller klämde svansen i dörren. Det var bara inte rimligt att föreställa sig att detta skrikande var att jämföra med en tutande bilhorn med lika lite av upplevda känslor som grund för ljudet. Skriket måste för djurens del vara förknippat med en känsla, med upplevelsen av smärta. Att tro något annat blev absurda och det blev bara obegripligt hur den vetenskapliga världen kunnat förfäkta den motsatta uppfattningen ända sedan den vetenskapliga revolutionen.
 
När Charles Darwin år 1859 publicerade sin bok om evolutionsteorin komplicerades bilden. Dualismen mellan kropp och själ slopades och ersattes av en paradox, människan var å ena sidan förmer än djuren däri att hon kunde känna smärta och hade förnuft och å andra sidan uppfattningen att människan nog var exakt lika instinktstyrd som djuren och att en överväldigande majoritet av det mänskliga släktet inte kunde anses vara mer än djur.

Nu kom även människans mentala kapacitet att betraktas som underordnad samma naturlagar som djurens. Eftersom man forfarande tänkte sig att allting i universum styrdes av naturlagar, och människan nu hade blivit ett djur bland alla andra, styrdes förstås människans psyke av samma naturlagar som djurens. Den komparativa psykologin som utvecklades under senare delen av 1800-talet utgick från denna föreställning, liksom inlärningspsykologin. Man började experimentera med hur djur lär sig nya färdigheter. Därmed började man, åtminstone indirekt och kanske omedvetet, tillskriva djuren en viss tankeverksamhet, såvida man inte frånkände alla utom forskarna själva en sådan, vilket ibland förefaller ha varit fallet.

Inlärningspsykologer experimenterade med katter för att utröna hur dessa lärde sig att ex. ta sig ut ur burar med låsanordningar som de kunde hade en möjlighet att lära sig öppna. Man började laborera med möss och frågade sig hur dessa lärde sig hitta vägen i labyrinter. Kunde man, via sådana djurexperiment, kartlägga de naturlagar som reglerade inlärning skulle man ha ett gott pedagogiskt redskap för uppfostran och utbildning av barn.

Inlärningspsykologerna insåg emellertid dilemmat med att föreställa sig djuren som ensidigt instinktstyrda, samtidigt som man föreställde sig att de hade förmåga att lära och konstaterade att djuren, till skillnad från människor, lär sig genom ”trial and error”. Det innebar att djur först gjorde något av slump, flera gånger, för att så småningom börja associera effekten av vad de gjorde med handlingen som resulterade i denna effekt. Därmed blev det accepterat att anse att djur kunde lära sig genom en slags instinktsmässigt associerande, men de kunde inte, med hjälp av tankeförmåga eller förnuft, i förväg räkna ut hur de skulle bete sig för att uppnå ett åtråvärt mål, hur de exempelvis skulle bära sig åt för att öppna en burdörr. Detta lät förstås helt plausibelt för en person med min akademiska bakgrund men livet låter sig inte rutas in på detta enkla och vetenskapligt finurliga sätt.

I början av åttiotalet, då jag strävade med min forskarutbildning, hade jag bl.a. en hund som jag stängde in i en stor fårhage ibland när han var ute (eftersom han smet till skogs om han var helt lös på gården). Hagens grind stängdes genom att man lade en ståltrådslinga över stängselstolpen. Vovven såg mig stänga grinden på detta sätt dag efter dag. En dag, då han var dryga året gammal, när jag hade stängt in honom i hagen, såg jag plötsligt genom fönstret hur vovven ställde sig att stirra på den där stängningsanordningen. Nog såg det ut som om han funderade, men det gör ju inte hundar! Vad han än gjorde, efter att ha stått där och stirrat på anordningen en stund, började han beslutsamt försöka dra slingan över stängselstolpen. Han greppade med käkarna runt tråden, slet och drog uppåt i tydliga och absolut oomtvistliga försök att dra tråden över stolpen. Tråden satt lite högt upp så han fick sträcka sig för att nå upp och den satt dessutom ganska hårt spänd så han lyckades aldrig dra över slingan men han kämpade på, länge och ihärdigt, innan han gav upp. 

Det där handlade inte om klassisk ”trial and error”. Enligt en sådan skulle han av slump råkat komma åt öppningsanordningen några gånger, så att grinden for upp, för att till slut ha lärt sig exakt hur han skulle bete sig för att öppna grinden. Ett sådant scenario var inte möjligt i det här fallet eftersom ingen slump i världen hade kunnat ge honom en anvisning om att han skulle ha en chans att öppna grinden och någon ”slita-uppåt-i-en-ståltrådslinga-instinkt kunde man knappast föreställa sig. Hunden tänkte. Den lärde sig genom att iaktta och drog en klar och fullt korrekt slutsats om hur grinden skulle öppnas. Jag kunde inte för mitt liv få det till något annat hur ovetenskaplig denna tanke än var.
 
Djurinnehavet skulle komma att kullkasta den ena vetenskapliga sanningen efter den andra, men också uppvisa exempel på sådant jag bara inte ville erfara. Mina djurstudier var visserligen intensiva men knappast vetenskapligt systematiska. Jag menar, jag såg våra djur nästan hela dagarna, inte bara under slumpmässigt utvalda eller noga reglerade tidpunkter, som man ska göra om man utövar vetenskapliga studier av något, och då är det inte vetenskap.

I början av 1900-talet hade Ebbe.Schjeldrup lagt fram sin berömda tes om hackordningen. Han menade att bland höns förelåg en linjär sådan. Alla djur kämpade för att komma högst upp i hackordningen, och höns utvecklade en hackordning enligt vilken hönan A kunde hacka på och köra undan hönan B, som kunde hacka på och köra undan hönan C osv.

I början av sjuttiotalet skaffade vi våra första höns. Jag visste ju hur de skulle bete sig. Det dröjde inte länge innan jag började tvivla på Ebbe-Schjeldrup, för våra höns betedde sig inte strikt enligt teorin. De strosade fritt omkring på vår gård och deras relationer var betydligt mer komplicerade än vad teorin om den ”linjära hackordningen” föreskrev. För det första hackade de aldrig på varandra utomhus, egentligen inte inomhus heller men där kunde vi ändå notera att somliga hönor bara gick undan för andra (kan ju ha berott på något hackande från början, och som vi aldrig såg för i hönsgården uppehöll jag mig förstås inte hela dagarna).

För det andra fanns det en höna som var avvikare och som därför ofta höll sig lite avsides när hönsen var utomhus, något som tydde på att hon var mobbad av de andra, men inne i hönshuset var det hon som alltid satt bredvid tuppen på sittpinnarna under natten. Var det måhända den yttersta konsekvensen av mobbningen från de andra hönornas sida? Vi vet ju numer att den farligaste platsen för en kvinna är i det egna hemmet och att den farligaste personen är hennes egen man eller sambo.
 
Enligt hackordningsteorin, som alltså utvecklades i början av 1900-talet, rådde det bland djuren ett allas krig mot alla. De starkare slog obönhörligt ut de svagare, som därmed inte kunde sätta så många avkommor till världen varvid arterna blev allt starkare och allt bättre anpassade till omvärlden. Det var detta som var evolution. Den fortgick inte på grund av konkurrens mellan arter, utan genom konkurrens inom arterna, om samma resurser. Fri konkurrens om nyttigheter ledde alltså till utveckling och till bättre anpassning.

Tanken att djur alltid stred med varandra, föreställningen om djungelns lag, var inte ny. Den hade framförts redan flera hundra år tidigare, av filosofen Thomas Hobbes (1588-1679). Konrad Lorenz, mannen som brukar betraktas som etologins grundare, hade, i början av 1900-talet, vissa synpunkter på denna föreställning, som ju passade liberalismen, den tidens praktiserade politik, som handen i handsken. Lorenz föreslog nu istället att det visserligen var så att djuren kämpade om rangordningen i gruppen, men att denna etablerades en gång för alla och i och med att den starkaste hade vunnit ledarskapsstriden, och när en ledare hade etablerats var det dennes uppgift att se till att ingen aggression förekom mellan flockens medlemmar.

Det var en idé som istället stämde väl med den traditionella konservatismens organismiska samhällsuppfattning. Samhällen, liksom djurflockar, fungerade som organismer. Varje individ hade sin uppgift att fylla i denna organism, på samma sätt som kroppsorganen fyller sina funktioner i en kropp, och om organismens organ strider mot varandra kan organismen inte upprätthållas. Då är den dömd till undergång.

En stark ledare och folkets absoluta underordning, var den naturliga konsekvensen av den här synen på djur – och människor, som ju också var djur. Otrevliga tanke, i synnerhet som även fascismen och nazismen anammade och byggde på denna idé.

Och hemma såg vi förstås en tydlig rangordning både mellan våra hundar och våra hästar (medan katterna endera bara avskydde varandra eller nonchalerade varandra). Den äldsta hunden var alltid först, blev aldrig undanskuffad, behövde aldrig slåss för sin position. Men å andra sidan var hon mamma till de andra, och hade satt dem rejält på plats, en enda gång, redan när de var mellan 6 och 11 veckor gamla. De andra i flocken hade alltså  fått lära sig att alltid vara uppmärksamma på mamma och att alltid lämna henne företräde när hon krävde sådant. Det förekom aldrig några slagsmål mellan våra hundar så länge den här hunddamen var i livet.

Men vi människor är ju inte djur så inte kan det väl vara vår uppgift att sätta våra barn på plats på det sättet, och förresten gör långtifrån alla tikar som vår första tik gjorde. Fast i andra hundflockar vi lärde känna och senare i dem vi haft själva, där mamma inte har lärt valparna deras plats i flocken, vilket förvisso inte alla tikar gör, förekom ständiga småkurr mellan hundarna:

Genom åren har jag sysslat en hel del med att träna hundar, för olika brukshundsuppgifter och tävlat med dem i bruksarbete (som spårhundar och sökhundar). Bruksfolk träffas, tränar sina hundar tillsammans, ordnar träningsläger på somrarna och har dessutom roligt ihop och under mina senaste tjugofem levnadsår har jag tillbringat minst en sommarvecka på ett sådan bruksträningsläger, där även barnen brukar vara med. Det har då slagit mig att bruksfolk aldrig har besvärliga eller gapiga ungar. De har nästan undantagslöst glada, harmoniska barn som förmår att sysselsätta sig själva och som anpassarsig och är artiga och trevliga i alla lägen och det beror inte på att bruksfolk slår sina barn. De tillämpar förmodligen bara samma vänliga och tålmodiga konsekvens på sina barn som de gör på sina hundar. Man kan nämligen inte dressera hundar till topprestationer med våld eller med hugg och slag. Hunden måste tycka att träningen är lustfylld för att vilja och kunna göra sitt yttersta.
Det är inte lätt att vara renodlad antibiologist med sådana erfarenheter och iakttagelser!
 
Jag tycker förstås också hjärtligt illa om den vanliga reaktionära könsrollsuppfattningen, mannen är stor, stark, utåtriktad och den som ska försvara de värnlösa kvinnorna och barnen, men så står man plötsligt inför en scen som, trots det obehagliga i den, får en att brista ut i gapskratt.

Hanen med grindöppnaridéer var en bestämd herre som inte lät sig sjasas undan av andra. En dag befann han och tiken sig ute på gården och jag hör plötsligt ett vilt skällande. Det lät inte trevligt. Jag rusade till fönstret för att se vad som stod på. Vi hade en skogsväg som gick över vår gård och där folk promenerade ibland. Där, mitt på vägen och mitt på gårdsplanen, får jag se hanen göra fula utfall mot en man som hotfullt gick emot hunden, sjasade mot hunden med armarna och uppmanade honom att ge sig iväg, alltmedan mannens fru gömde sig bakom hans rygg. Två meter bakom hanen stod tiken och gafflade, som för att inge honom mod och uppmuntra honom till attack. Hanen visade med all önskvärd tydlighet att om någon skulle ge sig iväg så var det inte han eftersom han befann sig i hjärtat av sitt revir. Scenen var ofantligt komisk. Hundar och människor var som spegelbilder av varandra och båda arterna betedde sig helt i enlighet med det könsrollsmönster jag avskyr.

Fast å andra sidan finns det hanar som aldrig visar den här försvarslusten och tikar som har massor av den varan, tack och lov! En svala gör ingen sommar. Vetenskap och anekdoter är inte samma sak.
 
Med 19060-talet och förspelet till sociobiologin, som slog igenom på bred front under åttiotalet, började den vetenskapliga/biologiska bilden av djur förändras. Från att ha sett djur som mekaniskt instinktstyrda robotar började forskare nu alltmer se dem som egoistiska, vinstmaximerande kalkkylmaskiner. De agerade alltid i egenintresse, men vad som var egenintresse var inte rent mekaniskt. Det anpassades efter omständigheterna. Djuren reagerade och agerade utifrån vad de ville uppnå eller på grundval av hur de mådde just för tillfället. Deras mål kunde variera från gång till gång. De blev därmed mer varierade och de tillskrevs nu någon slags egen vilja, även om deras vilja fortfarande anses mer primitiv än vår mänskliga vilja. Åtminstone av somliga...

Samtidigt såg vi embryot till djurrättsaktivismen. Om djur inte var instinktstyrda, om de, som biologer allt oftare hävdade, hade samma sorts nervsystem som vi människor, kunde lida som vi, känna smärta som vi, må bra eller dåligt som vi, vilken rätt har vi då att sätta dem i bur, slakta dem, äta dem, använda deras olika kroppsdelar för våra egna behov? Alltså började allt fler människor protestera mot plågsamma djurförsöka och det inrättades etiska nämnder som skulle ta ställning till om ett visst djurförsök var etiskt försvarbart eller inte.

Så kom genetikerna och talade om för oss att vi är till 98-99% schimpanser. Det hade visserligen redan Darwin vetat, men det hade förträngts av inskränkta humanister, samhällsvetare och psykologer (fast det var biologerna själva som hade betonat vikten av att inte antropomorfisera).  Vetenskapliga undersökningar om saken ger nu vid handen att hundar har en viss rudimentär förmåga att tänka. För att man ska komma på idén att undersöka något, måste man som bekant hålla sig med en filosofi, eller en grundhypotes som gör detta något möjligt.
 
Gamla tant Obstinata som pysslar om sin knähund som vore den en baby var inte längre lika fel ute, även om hon förstås kunde gå till överdrift. Fido är fortfarande en hund och Missan en katt, men ingen av dem behöver sova i sängen, de ska fortfarande inte tillskrivas samma förnuft som vi människor har men de har fått känslor och de kan lära sig förstå ganska mycket av våra sätt att kommunicera med dem.

Vi, som är lite äldre och som inte kunnat undgå att se likheter mellan oss människor och våra hundar, har alltså fått se ett omtänkande i forskarvärldenm vad gäller djuren, ett omtänkande som jag kan bejaka i vissa delar, medan jag samtidigt ser de verkligt kusliga politisk-sociala konsekvenserna av biologiseringen av människan som varelse.

Den nya föreställningen närmar djur och människor till varandra, inte helt fel, men med denna föreställning riskerar vi att träda över en gräns bortom vilken människan tappar sin själ, som i vår sekulariserade värld kanske kunde innebära ”människovärdighet”. Vi som har sällskapsdjur, som lärt oss uppskatta dem som familjemedlemmar och som har känt en djup otillfredsställelse med den mekanistiska synen på våra sällskapsdjur tar tacksamt emot forskarnas uppfattning om att djurens och människornas förmågor att känna sorg, glädje och smärta är likartade men ska vi verkligen börja betrakta djuren som små människor, eller oss människor som bara ett djur bland alla andra? Något i mitt innersta uppreser sig ändå mot denna inställning.
 
De som föder upp sällskapsdjur har, alltsedan Darwins dagar, föreställt sig att de genom systematisk avel skulle kunna avla fram djur som är bättre än dem naturen själv har åstadkommit.
Teorin om den naturliga urvalet, i kombination med att man definitivt förpassade Gud ur vetenskap och filosofi, samt 1800-talets idealtypsföreställning (att det fanns en enda idealisk typ av varje djurart, en idé som har sitt ursprung i Platons tänkande och som egentligen stred mot Darwins evolutionsteori, som stipulerar att det är olikheter mellan individer som utgör grunden för evolutionen) ledde till att man började försöka avla fram de idealiska sällskaps- och bruksdjuren. Man tänkte sig också, enligt den tidens biologism, att individer avslöjade sina innersta karaktärer och sin funktionsduglighet i sina utseenden. Konrad Lorenz uttryckte samma tanke i början av 1900-talet.

Alltså började man under andra halvan av 1800-talet anordna utställningar, för att bedöma djurens exteriör i akt och mening att välja  ut de vackraste och därmed de mest funktionsdugliga djuren för aveln. Genom att avla på de överlägsna individerna skulle man förbättra arterna/raserna.

Men det urval som uppfödare har gjort härvidlag, sedan man började med systematisk avel på utställningsvinnande djur, har inte lett till något positivt när det gäller våra sällskapsdjur. Våra moderna husdjursarter har snarare degenererat än avlats fram till alltmer livsdugliga och allt bättre anpassade varelser även om de i vissa avseenden anpassats bättre till vad vi anser vara våra mänskliga behov. Kor mjölkar mycket mer idag, men den effekten av systematisk avel fick man inte genom att titta på kornas exteriör utan först när man satte utseendet åt sidan och inriktade sig på att avla på de kor som mjölkade lite mer. Sedan fick man förstås negativa effekter även av denna avel, som att kornas juver till slut blev så tunga att de hängde nästan i backen, varvid korna trampade sig på juvren när de skulle resa sig, med sår och infektioner som konsekvens. Så just nu inriktar man sig på att avla på exteriör igen, på kor som har flatare och mer utbredda juver men mjölkar lika mycket.

Hundar och katter har i hög grad förstörts med den systematiska exteriöraveln, vissa raser är idag biologiskt är ordentligt handikappade. Pekingeser skulle, enligt rasstandarden, ha utstående ögon och till slut stod ögonen ut så mycket att de började trilla ur sina hålor. Bulldogg skulle ha intryckt nos och till slut var nosen så intryckt att de inre slemhinnorna, som inte förminskades i samma takt som ansiktets utsida, förhindrar att de andas normalt. Det lär förekomma att slemhinnorna i halsen faller ner och täpper till luftvägarna, bara att sticka in handen i munnen på hunden och dra upp dem igen!

Genom ensidig exteriöravel minskade man variationen inom raserna och därmed fick man problem. Att man dras med dessa problem idag beror huvudsakligen på att hundfolk aldrig tog till sig de vetenskapliga teorier om genetik som utvecklades från 1930-talet och framåt. Exteriöraveln, som hundfolk fortfarande ägnar sig åt, är en kvarleva från 1800-talets omogna biologiska teorier och eftersom hundutställningar är en omtyckt aktivitet inom uppfödarleden är det svårt för de genetiker som idag försöker åtgärda problemen, att slå igenom med sina teorier.
 
Men beteende då, hur är det med det? Ärvs det ner? Idag får vi ju läsa om hur än det ena än det andra beteendet är genetiskt betingat. Forskare anser sig hitta genen för alkholism, för homosexualitet, för aggression etc. etc. Hur ser det ut bland vår sällskapsdjur på den fronten?

Visst är beteenden ärftliga, den slutsatsen kan man inte heller komma ifrån, hur antibiologistisk man än är när det gäller mänskliga beteenden. Har man fött upp några generationer hundar och katter så tvingas man erkänna att vissa personlighetsdrag går i arv. Men det handlar sällan om komlexa beteenden, mer om allmänna tendenser att bete sig på vissa sätt. De forskare som studerade hundar för att utröna betydelsen av arv och miljö, under lång tid på femtiotalet, Fuller och Scott, menade att vad som ärvdes ner var känslomässiga tendenser. Rädda individer producerade fler rädda avkommor, framåt och nyfikna individer producerade fler framåt och orädda avkommor. Problemet för uppfödare är att det är oerhört svårt att kombinera avel för stabil mentalitet med exteriöravel.
 
Så fortfarande: djur är inte lika komplexa som människor. Vi kan inte dra enkla och säkra slutsatser om människor utifrån försök med eller erfarenheter av djur, i synnerhet som vi aldrig kan undgå att tolka djuren, och gör så utifrån än den ena än den andra utgångspunkten. Jag nöjer mig alltså numer med att jag är kluven. I vardagslivet lever jag med mina hundar och katter och tolkar dem precis så antropomorfistiskt som man numer har tillåtelse att göra och knappast kan undgår att göra.

Det gör samvaron med djuren rik och givande. Men jag vägrar att utan vidare tillämpa mina åsikter om, känslor inför och erfarenheten av djurvärlden på oss människor. Man hamnar så lätt fel och det får så lätt ödesdigra konsekvenser för alldeles för många människor. Det är illa nog med djuraveln!

2004.12.09

Extra
Extra Kerstin Berminge är vetenskapsteoretiker och författare till boken Kvinnan – djur eller människa? Den hittar du >>Här
alba avslöjar
 

ALBA.NU NR 7 2004

 
 

 

 
 
Våra moderna husdjursarter har snarare degenererat än avlats fram till alltmer livsdugliga och allt bättre anpassade varelser även om de i vissa avseenden anpassats bättre till vad vi anser vara våra mänskliga behov