Extra |
Att vara humanistisk forskare och ägna sig åt
att studera hur tankar och idéer flyter mellan de biologiska
vetenskaperna å ena sidan och samhälls- och beteendevetenskaperna
å den andra, och samtidigt omge sig med husdjur och sällskapsdjur,
bäddar för utvecklandet av en allvarlig filosofisk kluvenhet.
Som humanist skulle
man tills för bara något årtionde sedan absolut
inte nämna ordet ”djur” på samma dag som
man uttalade ordet ”människa”.
Som djurägare kunde man inte
undgå att se likheter mellan oss människor och de djur
man levde med.
Som samhällsvetare, som jag
var i botten, var det obehagligt att upptäcka hur olika teorier
om djurs beteenden sammanföll med våra vanligaste politiska
ideologier. Som sådan hade jag förfärats över
vad som hände i förlängningen av den filosofi, som
dominerade tänkande från slutet av 1800-talet och pågick
till 1945, som sade att människan bara var ett djur bland alla
andra.
Det var emellertid synen på djuren, framför
allt vetenskapens uppfattning om saken, som kom att ställas
på sin spets och som resulterade i en filosofisk och ideologisk
kris när djuren kom in i våra liv.
Det började förstås inte
med Descartes (1596-1650) det där med åsikter
om djurens väsen, människor har hållit husdjur,
troligen också sällskapsdjur, sedan urminnes tider och
förmodligen haft alla möjliga idéer om vad djur
är för slags varelser, men det var Descartes som gav oss
den vetenskapliga uppfattning om djur och människor som följt
oss under flera hundra år och som fortfarande, trots att den
numer kritiseras från många håll, påverkar
mycket av vår kulturs förhållningssätt visavi
djuren.
Descartes lärde nämligen att människan
har själ, och därmed ett förnuft, som hon fått
av Gud. Djuren däremot, är själlösa, instinktstyrda
mekanon utan medvetande, utan förmåga att tänka,
känna eller uppleva sorg, glädje eller smärta. Våra
mänskliga kroppar var visserligen lika mekaniska som djurens,
men det där lilla extra, själen, skilde oss radikalt från
djuren.
Idén om åtskillnad
mellan kropp och själ var genial eftersom den möjliggjorde
för vetenskapsmännen att, å ena sidan dra slutsatser
om människans fysiologi utifrån vad de lärde om
djurens, och å andra sidan betrakta människor (åtminstone
somliga människor, de själva och några andra genier)
som varelser som i grunden skilde sig från djuren.
Nu fanns det förstås dresserade djur även
på Descartes tid men vi får väl anta att forskare
gjorde som de alltid gjort och fortfarande ofta gör, bortsåg
från allt som inte stämde med teorin, för om djuren
bara är instinktstyrda maskiner, hur kunde man då förstå
deras förmåga att lära sig nya beteenden, och beteenden
som inga vilda djur uppvisar.
Den Cartesianska dualismen, att skilja mellan kropp
och själ, gjorde det dessutom möjligt att experimentera
med djur utan att fundera över vad djuren kände eller
om de upplevde smärta. Själlösa djur behövde
man inte ta hänsyn till. Antropomorfism, tendensen att tillskriva
djur mänskliga egenskaper, blev närmast en vetenskaplig
dödssynd och var så tills för bara något årtionde
sedan.
Så stod man då där som
djurägare, i början av 1970-talet, och
kunde bara inte undgå att drabbas av den djupt ovetenskapliga
insikten att vetenskapen hade fel i det här avseendet. Hundarna
här hemma visade så tydligt som man bara kunde önska,
att de var glada, nedslagna, förväntansfulla, att de kunde
vara rädda eller nyfiket intresserade. Djuren i huset skrek
om de blev trampade på eller klämde svansen i dörren.
Det var bara inte rimligt att föreställa sig att detta
skrikande var att jämföra med en tutande bilhorn med lika
lite av upplevda känslor som grund för ljudet. Skriket
måste för djurens del vara förknippat med en känsla,
med upplevelsen av smärta. Att tro något annat blev absurda
och det blev bara obegripligt hur den vetenskapliga världen
kunnat förfäkta den motsatta uppfattningen ända sedan
den vetenskapliga revolutionen.
När Charles Darwin år 1859 publicerade sin bok om evolutionsteorin
komplicerades bilden. Dualismen mellan kropp och själ slopades
och ersattes av en paradox, människan var å ena sidan
förmer än djuren däri att hon kunde känna smärta
och hade förnuft och å andra sidan uppfattningen att
människan nog var exakt lika instinktstyrd som djuren och att
en överväldigande majoritet av det mänskliga släktet
inte kunde anses vara mer än djur.
Nu kom även människans
mentala kapacitet att betraktas som underordnad samma naturlagar
som djurens. Eftersom man forfarande tänkte sig att allting
i universum styrdes av naturlagar, och människan nu hade blivit
ett djur bland alla andra, styrdes förstås människans
psyke av samma naturlagar som djurens. Den komparativa psykologin
som utvecklades under senare delen av 1800-talet utgick från
denna föreställning, liksom inlärningspsykologin.
Man började experimentera med hur djur lär sig nya färdigheter.
Därmed började man, åtminstone indirekt och kanske
omedvetet, tillskriva djuren en viss tankeverksamhet, såvida
man inte frånkände alla utom forskarna själva en
sådan, vilket ibland förefaller ha varit fallet.
Inlärningspsykologer experimenterade med katter
för att utröna hur dessa lärde sig att ex. ta sig
ut ur burar med låsanordningar som de kunde hade en möjlighet
att lära sig öppna. Man började laborera med möss
och frågade sig hur dessa lärde sig hitta vägen
i labyrinter. Kunde man, via sådana djurexperiment, kartlägga
de naturlagar som reglerade inlärning skulle man ha ett gott
pedagogiskt redskap för uppfostran och utbildning av barn.
Inlärningspsykologerna
insåg emellertid dilemmat med att föreställa
sig djuren som ensidigt instinktstyrda, samtidigt som man föreställde
sig att de hade förmåga att lära och konstaterade
att djuren, till skillnad från människor, lär sig
genom ”trial and error”. Det innebar att djur först
gjorde något av slump, flera gånger, för att så
småningom börja associera effekten av vad de gjorde med
handlingen som resulterade i denna effekt. Därmed blev det
accepterat att anse att djur kunde lära sig genom en slags
instinktsmässigt associerande, men de kunde inte, med hjälp
av tankeförmåga eller förnuft, i förväg
räkna ut hur de skulle bete sig för att uppnå ett
åtråvärt mål, hur de exempelvis skulle bära
sig åt för att öppna en burdörr. Detta lät
förstås helt plausibelt för en person med min akademiska
bakgrund men livet låter sig inte rutas in på detta
enkla och vetenskapligt finurliga sätt.
I början av åttiotalet, då jag strävade
med min forskarutbildning, hade jag bl.a. en hund som jag stängde
in i en stor fårhage ibland när han var ute (eftersom
han smet till skogs om han var helt lös på gården).
Hagens grind stängdes genom att man lade en ståltrådslinga
över stängselstolpen. Vovven såg mig stänga
grinden på detta sätt dag efter dag. En dag, då
han var dryga året gammal, när jag hade stängt in
honom i hagen, såg jag plötsligt genom fönstret
hur vovven ställde sig att stirra på den där stängningsanordningen.
Nog såg det ut som om han funderade, men det gör ju inte
hundar! Vad han än gjorde, efter att ha stått där
och stirrat på anordningen en stund, började han beslutsamt
försöka dra slingan över stängselstolpen. Han
greppade med käkarna runt tråden, slet och drog uppåt
i tydliga och absolut oomtvistliga försök att dra tråden
över stolpen. Tråden satt lite högt upp så
han fick sträcka sig för att nå upp och den satt
dessutom ganska hårt spänd så han lyckades aldrig
dra över slingan men han kämpade på, länge
och ihärdigt, innan han gav upp.
Det där handlade inte
om klassisk ”trial and error”. Enligt en sådan
skulle han av slump råkat komma åt öppningsanordningen
några gånger, så att grinden for upp, för
att till slut ha lärt sig exakt hur han skulle bete sig för
att öppna grinden. Ett sådant scenario var inte möjligt
i det här fallet eftersom ingen slump i världen hade kunnat
ge honom en anvisning om att han skulle ha en chans att öppna
grinden och någon ”slita-uppåt-i-en-ståltrådslinga-instinkt
kunde man knappast föreställa sig. Hunden tänkte.
Den lärde sig genom att iaktta och drog en klar och fullt korrekt
slutsats om hur grinden skulle öppnas. Jag kunde inte för
mitt liv få det till något annat hur ovetenskaplig denna
tanke än var.
Djurinnehavet skulle komma att kullkasta den ena vetenskapliga sanningen
efter den andra, men också uppvisa exempel på sådant
jag bara inte ville erfara. Mina djurstudier var visserligen intensiva
men knappast vetenskapligt systematiska. Jag menar, jag såg
våra djur nästan hela dagarna, inte bara under slumpmässigt
utvalda eller noga reglerade tidpunkter, som man ska göra om
man utövar vetenskapliga studier av något, och då
är det inte vetenskap.
I början av 1900-talet
hade Ebbe.Schjeldrup lagt fram sin berömda tes om hackordningen.
Han menade att bland höns förelåg en linjär
sådan. Alla djur kämpade för att komma högst
upp i hackordningen, och höns utvecklade en hackordning enligt
vilken hönan A kunde hacka på och köra undan hönan
B, som kunde hacka på och köra undan hönan C osv.
I början av sjuttiotalet skaffade vi våra
första höns. Jag visste ju hur de skulle bete sig. Det
dröjde inte länge innan jag började tvivla på
Ebbe-Schjeldrup, för våra höns betedde sig inte
strikt enligt teorin. De strosade fritt omkring på vår
gård och deras relationer var betydligt mer komplicerade än
vad teorin om den ”linjära hackordningen” föreskrev.
För det första hackade de aldrig på varandra utomhus,
egentligen inte inomhus heller men där kunde vi ändå
notera att somliga hönor bara gick undan för andra (kan
ju ha berott på något hackande från början,
och som vi aldrig såg för i hönsgården uppehöll
jag mig förstås inte hela dagarna).
För det andra fanns det en höna som var
avvikare och som därför ofta höll sig lite avsides
när hönsen var utomhus, något som tydde på
att hon var mobbad av de andra, men inne i hönshuset var det
hon som alltid satt bredvid tuppen på sittpinnarna under natten.
Var det måhända den yttersta konsekvensen av mobbningen
från de andra hönornas sida? Vi vet ju numer att den
farligaste platsen för en kvinna är i det egna hemmet
och att den farligaste personen är hennes egen man eller sambo.
Enligt hackordningsteorin, som alltså
utvecklades i början av 1900-talet, rådde det bland djuren
ett allas krig mot alla. De starkare slog obönhörligt
ut de svagare, som därmed inte kunde sätta så många
avkommor till världen varvid arterna blev allt starkare och
allt bättre anpassade till omvärlden. Det var detta som
var evolution. Den fortgick inte på grund av konkurrens mellan
arter, utan genom konkurrens inom arterna, om samma resurser. Fri
konkurrens om nyttigheter ledde alltså till utveckling och
till bättre anpassning.
Tanken att djur alltid stred med varandra, föreställningen
om djungelns lag, var inte ny. Den hade framförts redan flera
hundra år tidigare, av filosofen Thomas Hobbes (1588-1679).
Konrad Lorenz, mannen som brukar betraktas som etologins grundare,
hade, i början av 1900-talet, vissa synpunkter på denna
föreställning, som ju passade liberalismen, den tidens
praktiserade politik, som handen i handsken. Lorenz föreslog
nu istället att det visserligen var så att djuren kämpade
om rangordningen i gruppen, men att denna etablerades en gång
för alla och i och med att den starkaste hade vunnit ledarskapsstriden,
och när en ledare hade etablerats var det dennes uppgift att
se till att ingen aggression förekom mellan flockens medlemmar.
Det var en idé som istället stämde
väl med den traditionella konservatismens organismiska samhällsuppfattning.
Samhällen, liksom djurflockar, fungerade som organismer. Varje
individ hade sin uppgift att fylla i denna organism, på samma
sätt som kroppsorganen fyller sina funktioner i en kropp, och
om organismens organ strider mot varandra kan organismen inte upprätthållas.
Då är den dömd till undergång.
En stark ledare och folkets
absoluta underordning, var den naturliga konsekvensen av
den här synen på djur – och människor, som
ju också var djur. Otrevliga tanke, i synnerhet som även
fascismen och nazismen anammade och byggde på denna idé.
Och hemma såg vi förstås en tydlig
rangordning både mellan våra hundar och våra hästar
(medan katterna endera bara avskydde varandra eller nonchalerade
varandra). Den äldsta hunden var alltid först, blev aldrig
undanskuffad, behövde aldrig slåss för sin position.
Men å andra sidan var hon mamma till de andra, och hade satt
dem rejält på plats, en enda gång, redan när
de var mellan 6 och 11 veckor gamla. De andra i flocken hade alltså
fått lära sig att alltid vara uppmärksamma på
mamma och att alltid lämna henne företräde när
hon krävde sådant. Det förekom aldrig några
slagsmål mellan våra hundar så länge den
här hunddamen var i livet.
Men vi människor är
ju inte djur så inte kan det väl vara vår
uppgift att sätta våra barn på plats på det
sättet, och förresten gör långtifrån
alla tikar som vår första tik gjorde. Fast i andra hundflockar
vi lärde känna och senare i dem vi haft själva, där
mamma inte har lärt valparna deras plats i flocken, vilket
förvisso inte alla tikar gör, förekom ständiga
småkurr mellan hundarna:
Genom åren har jag sysslat en hel del med att
träna hundar, för olika brukshundsuppgifter och tävlat
med dem i bruksarbete (som spårhundar och sökhundar).
Bruksfolk träffas, tränar sina hundar tillsammans, ordnar
träningsläger på somrarna och har dessutom roligt
ihop och under mina senaste tjugofem levnadsår har jag tillbringat
minst en sommarvecka på ett sådan bruksträningsläger,
där även barnen brukar vara med. Det har då slagit
mig att bruksfolk aldrig har besvärliga eller gapiga ungar.
De har nästan undantagslöst glada, harmoniska barn som
förmår att sysselsätta sig själva och som anpassarsig
och är artiga och trevliga i alla lägen och det beror
inte på att bruksfolk slår sina barn. De tillämpar
förmodligen bara samma vänliga och tålmodiga konsekvens
på sina barn som de gör på sina hundar. Man kan
nämligen inte dressera hundar till topprestationer med våld
eller med hugg och slag. Hunden måste tycka att träningen
är lustfylld för att vilja och kunna göra sitt yttersta.
Det är inte lätt att vara renodlad antibiologist med sådana
erfarenheter och iakttagelser!
Jag tycker förstås också
hjärtligt illa om den vanliga reaktionära könsrollsuppfattningen,
mannen är stor, stark, utåtriktad och den som ska försvara
de värnlösa kvinnorna och barnen, men så står
man plötsligt inför en scen som, trots det obehagliga
i den, får en att brista ut i gapskratt.
Hanen med grindöppnaridéer var en bestämd
herre som inte lät sig sjasas undan av andra. En dag befann
han och tiken sig ute på gården och jag hör plötsligt
ett vilt skällande. Det lät inte trevligt. Jag rusade
till fönstret för att se vad som stod på. Vi hade
en skogsväg som gick över vår gård och där
folk promenerade ibland. Där, mitt på vägen och
mitt på gårdsplanen, får jag se hanen göra
fula utfall mot en man som hotfullt gick emot hunden, sjasade mot
hunden med armarna och uppmanade honom att ge sig iväg, alltmedan
mannens fru gömde sig bakom hans rygg. Två meter bakom
hanen stod tiken och gafflade, som för att inge honom mod och
uppmuntra honom till attack. Hanen visade med all önskvärd
tydlighet att om någon skulle ge sig iväg så var
det inte han eftersom han befann sig i hjärtat av sitt revir.
Scenen var ofantligt komisk. Hundar och människor var som spegelbilder
av varandra och båda arterna betedde sig helt i enlighet med
det könsrollsmönster jag avskyr.
Fast å andra sidan finns det hanar som aldrig
visar den här försvarslusten och tikar som har massor
av den varan, tack och lov! En svala gör ingen sommar. Vetenskap
och anekdoter är inte samma sak.
Med 19060-talet och förspelet till
sociobiologin, som slog igenom på bred front under
åttiotalet, började den vetenskapliga/biologiska bilden
av djur förändras. Från att ha sett djur som mekaniskt
instinktstyrda robotar började forskare nu alltmer se dem som
egoistiska, vinstmaximerande kalkkylmaskiner. De agerade alltid
i egenintresse, men vad som var egenintresse var inte rent mekaniskt.
Det anpassades efter omständigheterna. Djuren reagerade och
agerade utifrån vad de ville uppnå eller på grundval
av hur de mådde just för tillfället. Deras mål
kunde variera från gång till gång. De blev därmed
mer varierade och de tillskrevs nu någon slags egen vilja,
även om deras vilja fortfarande anses mer primitiv än
vår mänskliga vilja. Åtminstone av somliga...
Samtidigt såg vi embryot till djurrättsaktivismen.
Om djur inte var instinktstyrda, om de, som biologer allt oftare
hävdade, hade samma sorts nervsystem som vi människor,
kunde lida som vi, känna smärta som vi, må bra eller
dåligt som vi, vilken rätt har vi då att sätta
dem i bur, slakta dem, äta dem, använda deras olika kroppsdelar
för våra egna behov? Alltså började allt fler
människor protestera mot plågsamma djurförsöka
och det inrättades etiska nämnder som skulle ta ställning
till om ett visst djurförsök var etiskt försvarbart
eller inte.
Så kom genetikerna
och talade om för oss att vi är till 98-99% schimpanser.
Det hade visserligen redan Darwin vetat, men det hade förträngts
av inskränkta humanister, samhällsvetare och psykologer
(fast det var biologerna själva som hade betonat vikten av
att inte antropomorfisera). Vetenskapliga undersökningar
om saken ger nu vid handen att hundar har en viss rudimentär
förmåga att tänka. För att man ska komma på
idén att undersöka något, måste man som
bekant hålla sig med en filosofi, eller en grundhypotes som
gör detta något möjligt.
Gamla tant Obstinata som pysslar om sin knähund som vore den
en baby var inte längre lika fel ute, även om hon förstås
kunde gå till överdrift. Fido är fortfarande en
hund och Missan en katt, men ingen av dem behöver sova i sängen,
de ska fortfarande inte tillskrivas samma förnuft som vi människor
har men de har fått känslor och de kan lära sig
förstå ganska mycket av våra sätt att kommunicera
med dem.
Vi, som är lite äldre och som inte kunnat
undgå att se likheter mellan oss människor och våra
hundar, har alltså fått se ett omtänkande i forskarvärldenm
vad gäller djuren, ett omtänkande som jag kan bejaka i
vissa delar, medan jag samtidigt ser de verkligt kusliga politisk-sociala
konsekvenserna av biologiseringen av människan som varelse.
Den nya föreställningen
närmar djur och människor till varandra, inte helt
fel, men med denna föreställning riskerar vi att träda
över en gräns bortom vilken människan tappar sin
själ, som i vår sekulariserade värld kanske kunde
innebära ”människovärdighet”. Vi som
har sällskapsdjur, som lärt oss uppskatta dem som familjemedlemmar
och som har känt en djup otillfredsställelse med den mekanistiska
synen på våra sällskapsdjur tar tacksamt emot forskarnas
uppfattning om att djurens och människornas förmågor
att känna sorg, glädje och smärta är likartade
men ska vi verkligen börja betrakta djuren som små människor,
eller oss människor som bara ett djur bland alla andra? Något
i mitt innersta uppreser sig ändå mot denna inställning.
De som föder upp sällskapsdjur har, alltsedan Darwins
dagar, föreställt sig att de genom systematisk avel skulle
kunna avla fram djur som är bättre än dem naturen
själv har åstadkommit.
Teorin om den naturliga urvalet, i kombination med att man definitivt
förpassade Gud ur vetenskap och filosofi, samt 1800-talets
idealtypsföreställning (att det fanns en enda idealisk
typ av varje djurart, en idé som har sitt ursprung i Platons
tänkande och som egentligen stred mot Darwins evolutionsteori,
som stipulerar att det är olikheter mellan individer som utgör
grunden för evolutionen) ledde till att man började försöka
avla fram de idealiska sällskaps- och bruksdjuren. Man tänkte
sig också, enligt den tidens biologism, att individer avslöjade
sina innersta karaktärer och sin funktionsduglighet i sina
utseenden. Konrad Lorenz uttryckte samma tanke i början av
1900-talet.
Alltså började man under andra halvan
av 1800-talet anordna utställningar, för att bedöma
djurens exteriör i akt och mening att välja ut de
vackraste och därmed de mest funktionsdugliga djuren för
aveln. Genom att avla på de överlägsna individerna
skulle man förbättra arterna/raserna.
Men det urval som uppfödare
har gjort härvidlag, sedan man började med systematisk
avel på utställningsvinnande djur, har inte lett till
något positivt när det gäller våra sällskapsdjur.
Våra moderna husdjursarter har snarare degenererat än
avlats fram till alltmer livsdugliga och allt bättre anpassade
varelser även om de i vissa avseenden anpassats bättre
till vad vi anser vara våra mänskliga behov. Kor mjölkar
mycket mer idag, men den effekten av systematisk avel fick man inte
genom att titta på kornas exteriör utan först när
man satte utseendet åt sidan och inriktade sig på att
avla på de kor som mjölkade lite mer. Sedan fick man
förstås negativa effekter även av denna avel, som
att kornas juver till slut blev så tunga att de hängde
nästan i backen, varvid korna trampade sig på juvren
när de skulle resa sig, med sår och infektioner som konsekvens.
Så just nu inriktar man sig på att avla på exteriör
igen, på kor som har flatare och mer utbredda juver men mjölkar
lika mycket.
Hundar och katter har i hög grad förstörts
med den systematiska exteriöraveln, vissa raser är idag
biologiskt är ordentligt handikappade. Pekingeser skulle, enligt
rasstandarden, ha utstående ögon och till slut stod ögonen
ut så mycket att de började trilla ur sina hålor.
Bulldogg skulle ha intryckt nos och till slut var nosen så
intryckt att de inre slemhinnorna, som inte förminskades i
samma takt som ansiktets utsida, förhindrar att de andas normalt.
Det lär förekomma att slemhinnorna i halsen faller ner
och täpper till luftvägarna, bara att sticka in handen
i munnen på hunden och dra upp dem igen!
Genom ensidig exteriöravel
minskade man variationen inom raserna och därmed fick man problem.
Att man dras med dessa problem idag beror huvudsakligen på
att hundfolk aldrig tog till sig de vetenskapliga teorier om genetik
som utvecklades från 1930-talet och framåt. Exteriöraveln,
som hundfolk fortfarande ägnar sig åt, är en kvarleva
från 1800-talets omogna biologiska teorier och eftersom hundutställningar
är en omtyckt aktivitet inom uppfödarleden är det
svårt för de genetiker som idag försöker åtgärda
problemen, att slå igenom med sina teorier.
Men beteende då, hur är det med det? Ärvs det ner?
Idag får vi ju läsa om hur än det ena än det
andra beteendet är genetiskt betingat. Forskare anser sig hitta
genen för alkholism, för homosexualitet, för aggression
etc. etc. Hur ser det ut bland vår sällskapsdjur på
den fronten?
Visst är beteenden ärftliga,
den slutsatsen kan man inte heller komma ifrån, hur antibiologistisk
man än är när det gäller mänskliga beteenden.
Har man fött upp några generationer hundar och katter
så tvingas man erkänna att vissa personlighetsdrag går
i arv. Men det handlar sällan om komlexa beteenden, mer om
allmänna tendenser att bete sig på vissa sätt. De
forskare som studerade hundar för att utröna betydelsen
av arv och miljö, under lång tid på femtiotalet,
Fuller och Scott, menade att vad som ärvdes ner var känslomässiga
tendenser. Rädda individer producerade fler rädda avkommor,
framåt och nyfikna individer producerade fler framåt
och orädda avkommor. Problemet för uppfödare är
att det är oerhört svårt att kombinera avel för
stabil mentalitet med exteriöravel.
Så fortfarande: djur är inte lika komplexa som människor.
Vi kan inte dra enkla och säkra slutsatser om människor
utifrån försök med eller erfarenheter av djur, i
synnerhet som vi aldrig kan undgå att tolka djuren, och gör
så utifrån än den ena än den andra utgångspunkten.
Jag nöjer mig alltså numer med att jag är kluven.
I vardagslivet lever jag med mina hundar och katter och tolkar dem
precis så antropomorfistiskt som man numer har tillåtelse
att göra och knappast kan undgår att göra.
Det gör samvaron med
djuren rik och givande. Men jag vägrar att utan vidare
tillämpa mina åsikter om, känslor inför och
erfarenheten av djurvärlden på oss människor. Man
hamnar så lätt fel och det får så lätt
ödesdigra konsekvenser för alldeles för många
människor. Det är illa nog med djuraveln!
2004.12.09
|