Det är onekligen skillnad på att läsa och bedöma en skönlitterär roman och en avhandling. Till skillnad från de flesta romaner är en avhandling ofta fylld av snårig terminologi. Kraven på akademisk noggrannhet gör läsningen seg.

Men till skillnad från många andra vetenskapliga skrifter är Nästan välkomna inte tråkig. Boken är en doktorsavhandling i statsvetenskap av Carl Dahlström som skärskådar invandrarpolitikens retorik och praktik. Själva läsandet kräver en del koncentration - men är mödan värt. Och den mindre noggranne läsaren kan skumma tabellerna och diagrammen och ägna sig år texten.

Carl Dahlström har studerat hur svensk invandrarpolitik sett ut genom åren, från 1964 till 2000. Han har undersökt hur den faktiska politiken varit, vilka projekt som drivits och om, och i så fall hur, praktiken skiljer sig från retoriken. Resultatet borde vara en kioskvältare; invandrarpolitikens retorik och praktik har flutit fram i två av varandra helt oberoende flodfåror.
Medan den praktiska invandrarpolitiken utförts av tjänstemän med effektivitet som ledstjärna har den politiska retoriken ändrats efter opinionens vindar.

”Jag kommer att hävda att alla viktiga invandrarpolitiska åtgärdsprogram initierades under 60- och 70-talen och att inga väsentliga förändringar har skett efter det. Detta är en bok om diskrepansen mellan invandrarpolitikens retorik och praktik.” skriver Carl Dahlström.

Han påpekar att ett inte oväsentligt faktum är att invandrarpolitiken satte igång innan det fanns några politiska mål. De första programmen kom till för att lösa praktiska problem och leddes av en liten grupp tjänstemän som nyfiket prövade och experimenterade.
Boken innehåller en hel del intressant statistik, bland annat om invandring och utvandring till och från Sverige. Från 30-talet fram till krigsslutet var invandringen blygsam, på 40- och 50-talen betydligt större, cirka 30 000 personer per år.1964 ökade den för att under de följande årtiondena ligga på cirka 40 000 personer per år. En förändring sker i slutet av 80-talet då invandringen ökar och under 90-talet har den legat på runt 50 000 personer per år.
Carl Dahlström urskiljer åtta olika typer av invandrarpolitik. Tre av dem har Sverige haft som officiell politik genom åren.

Ett antal kategorier
Den första typen kallar han mångkulturell politik, som med selektiva medel vill ge goda villkor till minoritetsgrupperna i samhället.
Den andra typen är en segregationspolitik med särskilda regler för minoritetsgrupper med syfte att hålla isär dem från majoritetsgruppen.
Den tredje kategorin är identitetspolitik där olika identiteter får stöd, till exempel trossamfund.
Den fjärde typen kallar Carl Dahlström assimilationspolitik, då är det majoritetens fortlevnad som bestämmer villkoren. Staten tar ansvar bara för en kultur - majoritetsgruppens.
Den femte kategorin är så kallad residualistisk politik, där staten ger stöd till individer efter prövning och alla personer i ett land kan komma ifråga och bedöms efter samma regler.
Den sjätte kategorin tar bara hänsyn till medborgarna i landet och kallas därför nationell residualistisk politik.
Den sjunde är den universella politiken där alla individer i samhället har rätt till stöd från staten, barnbidraget är till exempel ett sådant stöd.
Den åttonde kategorin liknar den sjunde men med tillägget att personen måste vara medborgare i landet, därför kallas den nationell universell politik.

Tittar man då på svensk invandrarpolitik under den här perioden så är regeringen första invandrarpolitiska mål från 1968 universialistiskt. Men då var redan sex invandrarpolitiska program igång och bara ett av dem var universialistiskt.
I och med att invandrarpolitikens retorik ändrades kom ett nytt politisk mål 1975: mångkultur. Men i praktiken kom bara fyra av de tolv invandrarpolitiska programmen att vara mångkulturella. Under slutet av 70-talet och början av 80-talet omprövades politiken igen och 1986 blev målet residualistiskt. Åren mellan 1986 och 1996 är tiden då politiken bäst har motsvarat retoriken, skriver Carl Dahlström.

Men 1997 omformades återigen de invandrarpolitiska målen och blev universialistska och kom alltså att bygga på samma princip som på 60-talet. Men fortfarande pågick samma invandrarpolitiska program som tidigare, och retorik och praktik har aldrig varit mer skiljda åt.

Titeln Nästan välkomna är välfunnen. Carl Dahlström har också tittat på hur inställningen till invandringen varit i Sverige genom åren. I sin helhet har synen på invandrare bland svenskar blivit mer positiv, åtminstone mellan 1969 till 1981, men i slutet av 80-talet och i början av 90-talet blev den mer negativ. Sedan verkar inställningen bli något mera positiv igen, men tendensen är inte helt klar.

Vissa siffror ger en hisnande insikt i hur verkningslös invandrarpolitiken varit under de senaste decennierna. Sysselsättningen bland invandrare har minskat kraftigt, särskilt under 1990-talet och likaså valdeltagandet. 1976 röstade 60 procent av invandrarna och 2002 bara 35 procent.
Det förvånar mig att Nästan välkoma inte uppmärksammats mer i den offentliga debatten. Avhandlingen innehåller, trots sin försiktiga framtoning, en sprängkraft som borde ge eko långt in i de rosenbadska korridorerna.

2004.12.09