Kvinnomöten över klassgränserna


Extra

De senaste åren har jag tillbringat all fritid på resa i tiden. Inget exotiskt resmål, bara tillbaka till tjugotalet. En idyllisk tid? Visst inte. Ett tufft decennium, med hög arbetslöshet, ekonomisk bergochdalbana och hårda konflikter på arbetsmarknaden. Klassklyftan var en avgrund. Tuberkulosen kastade sin skugga över allt och alla.
 
I detta klimat startade några damer i Sörmland tidernas häftigaste folkbildningsexperiment. Radikalt så man hisnar. Det var Kvinnliga Medborgarskolan på Fogelstad.
 
Idén var Elisabeth Tamms. På ungdomsfotografier ser hon ut som Strindbergs Fröken Julie, rak i ryggen, sträng i blicken. Men Jean hade nog tänkt sig för två gånger innan han vågat sig på en framstöt. Fröken Tamm var inte intresserad av karlar.
 
Hon var en originell godsägare som drev ekologiskt jordbruk och hade varit aktiv i rösträttskampen. De svenska kvinnorna fick rösträtt 1921. Det var sent, sist i Norden.
 
För att kvinnorna skulle kunna bruka sin rösträtt och färga politiken behövde de skolas i medborgarkunskap, menade Elisabeth Tamm och författaren Elin Wägner. Framförallt måste de lära sig prata, och lita på sin egen röst.
 
Det märkligaste med Elisabeth Tamm var inte att hon var generös med sina miljoner, det märkligaste var att hon, med sin feodala uppfostran, var så vidsynt.
 
\"Hon var en kvinna ur de högsta kretsar, som rådde om gods och gull och ändå ställer sig på en nästan radikalare sida än vi själva\", tyckte syndikalisten Moa Martinson, som gick kurs på Fogelstad, när hon var torparhustru på Södertörn, och hette Helga Johansson.
 
Det var viktigt att kursdeltagarna kom från alla samhällsskikt, menade Elisabeth Tamm. Det hade varit lätt att skapa en skola för de redan medvetna, intellektuella, liberala kvinnorna. Men det var ingen poäng att de satt och speglade sig i varandra. Man skulle lära nytt av varandra. Det är kanske det mest spännande med Fogelstad.
 
Man bjöd alltså in läkare, advokater och konstnärer. Och hemmafruar. Massor av lärare och socialarbetare. Och industriarbeterskor från väverierna i Norrköping och Svenska Tobaksmonopolet i Stockholm. De som inte hade råd med kursavgift och biljett – och det hade inte en väverska i Norrköping på tjugotalet – fick stipendium.
 
Det kan inte ha varit lätt. Advokaten hade inte sett en väverska på vykort, och hemmafrun nog aldrig hälsat på en konstnär. Men det funkade. Det funkade i trettio år.
 
Honorine Hermelin var Fogelstads rektor, ända till 1954. Hon trodde att dialog var möjlig, om man litade på sin egen röst och lyssnade på varandra med respekt.
 
Idag påstås det att vi lever i \"stamsamhället\". Ingen lyssnar på någon utanför stammen. Det är inte intressant. Alla har blivit mycket bättre på att tala, och räds knappast sin egen röst. Däremot har vi blivit sämre på att lyssna. Allihop.
 
Men den som anstränger sig hör en svag röst från Fogelstad, viskande genom seklet:
\"Jag kom till Fogelstad som ett ingenting, och cyklade härifrån som en människa.\"

2004.12.06

Extra
Extra Ulrika Knutson är gästprofessor i praktisk journalistik på JMG i Göteborg. Hon är aktuell med en bok om Fogelstadkvinnorna och deras krets:
Kvinnor på gränsen till genombrott
Grupporträtt av Tidevarvets kvinnor
Albert Bonniers förlag
alba avslöjar
 

ALBA.NU NR 7 2004

 
 

KRÖNIKA:
ULRIKA KNUTSON

 
Det kan inte ha varit lätt. Advokaten hade inte sett en väverska på vykort, och hemmafrun nog aldrig hälsat på en konstnär. Men det funkade. Det funkade i trettio år.