Extra |
De
senaste åren har jag tillbringat all fritid på resa
i tiden. Inget exotiskt resmål, bara tillbaka till tjugotalet.
En idyllisk tid? Visst inte. Ett tufft decennium, med hög arbetslöshet,
ekonomisk bergochdalbana och hårda konflikter på arbetsmarknaden.
Klassklyftan var en avgrund. Tuberkulosen kastade sin skugga över
allt och alla.
I detta klimat startade några damer i Sörmland tidernas
häftigaste folkbildningsexperiment. Radikalt så man hisnar.
Det var Kvinnliga Medborgarskolan på Fogelstad.
Idén var Elisabeth Tamms.
På ungdomsfotografier ser hon ut som Strindbergs Fröken
Julie, rak i ryggen, sträng i blicken. Men Jean hade nog tänkt
sig för två gånger innan han vågat sig på
en framstöt. Fröken Tamm var inte intresserad av karlar.
Hon var en originell godsägare som drev ekologiskt jordbruk
och hade varit aktiv i rösträttskampen. De svenska kvinnorna
fick rösträtt 1921. Det var sent, sist i Norden.
För att kvinnorna skulle kunna bruka
sin rösträtt och färga politiken behövde
de skolas i medborgarkunskap, menade Elisabeth Tamm och författaren
Elin Wägner. Framförallt måste de lära sig
prata, och lita på sin egen röst.
Det märkligaste med Elisabeth Tamm var inte att hon var generös
med sina miljoner, det märkligaste var att hon, med sin feodala
uppfostran, var så vidsynt.
\"Hon var en kvinna ur de högsta kretsar, som rådde
om gods och gull och ändå ställer sig på en
nästan radikalare sida än vi själva\", tyckte
syndikalisten Moa Martinson, som gick kurs på Fogelstad, när
hon var torparhustru på Södertörn, och hette Helga
Johansson.
Det var viktigt att kursdeltagarna kom från
alla samhällsskikt, menade Elisabeth Tamm. Det hade
varit lätt att skapa en skola för de redan medvetna, intellektuella,
liberala kvinnorna. Men det var ingen poäng att de satt och
speglade sig i varandra. Man skulle lära nytt av varandra.
Det är kanske det mest spännande med Fogelstad.
Man bjöd alltså in läkare, advokater och konstnärer.
Och hemmafruar. Massor av lärare och socialarbetare. Och industriarbeterskor
från väverierna i Norrköping och Svenska Tobaksmonopolet
i Stockholm. De som inte hade råd med kursavgift och biljett
– och det hade inte en väverska i Norrköping på
tjugotalet – fick stipendium.
Det kan inte ha varit lätt.
Advokaten hade inte sett en väverska på vykort, och hemmafrun
nog aldrig hälsat på en konstnär. Men det funkade.
Det funkade i trettio år.
Honorine Hermelin var Fogelstads rektor, ända till 1954. Hon
trodde att dialog var möjlig, om man litade på sin egen
röst och lyssnade på varandra med respekt.
Idag påstås det att vi lever i \"stamsamhället\".
Ingen lyssnar på någon utanför stammen. Det är
inte intressant. Alla har blivit mycket bättre på att
tala, och räds knappast sin egen röst. Däremot har
vi blivit sämre på att lyssna. Allihop.
Men den som anstränger sig hör
en svag röst från Fogelstad, viskande genom seklet:
\"Jag kom till Fogelstad som ett ingenting, och cyklade härifrån
som en människa.\"
2004.12.06
|