Den antologi jag har läst och här kommer att skriva om är en vänbok till den danske forskaren Henning Eichberg. En man vars liv och gärning jag tyvärr inte vet särskilt mycket om. Däremot finns det en del att säga om den bok som blev resultatet av jubileumssymposiet till hans ära.
 
Genren vänböcker/konferensrapporter lider av grava och djupa problem. Det blir i de flesta fall varken hackat, malet eller för den delen ordentligt redigerat. Som tidskriftsmakare stör jag mig ordentligt över den grava bristen på redaktionell översyn. Det går inte att hitta en gemensam nämnare för de texter som här presenteras utom just att de är de som råkade vara med just på denna konferens. Så därför sträcker sig bokens bidrag mellan den östyska idrottsrörelsen, begreppet ”flow” och historien om en Sydslesvigsk ungdomsförening. Det blir lite kropp, lite Grundtvig och mycket diskussion om nationen som föreställd gemenskap.

Min generella slutsats är att det aldrig hettar till och hela boken går lite på tomgång. Någonting som jag inte riktigt vill klandra skribenterna för utan jag lägger nog hellre skulden på universiteten och den där rådande strömforan av konformitet och likriktning. Två exempel på detta är antologins behandling av feminism och postkolonial teoribildning. Den gång det förekommer en kvinna så får hon skriva om kvinnor och blir då antologins feministiska alibi. Ingen av författarna tar på något sätt up Danmarks koloniala arv och vad det skulle betyda för begreppet folk i en dansk kontext. Att det går att göra på ett spännande sätt har bland annat Peter Høeg visat med sina romaner och Stefan Jonsson inom samhällsvetenskapen. Ett av de bästa kapitlen i Stefan Jonssons bok ”Världens centrum” handlar om Danmark som kolonialmakt och de systematiska övergrepp som begicks i det danska folkets namn på Grönland.
 
De kapitel jag tänker ta till utgångspunkt för denna text är de som på ett mer filosofiskt sätt diskuterar begreppet ”folk”. Många av bidragen hämtar här sin inspiration från debatten mellan liberaler och kommunitärer. Kända personer från denna debatt är bland annat John Rawls, Charles Taylor, Michael Walzer och på sitt sätt Jürgen Habermas. När jag läser bokens bidrag börjar jag fundera på om det inte inom samhällskunskapen har inträffat en ”språklig vändning” i och med globaliseringen. Låt mig förklara.
 
Någonting som alltid förknippas med globaliseringen, oavsett om man är höger eller vänster så är det den ökade rörligheten för människor, information och varor. För dig med rätt pass eller rätt vara så är du idag del av en global marknad. Globaliseringen innebär en folkförflyttning av otroliga mått. Det kan vara trevliga saker som semesterresor för en allt större global medelklass – men mer intressant är migrationen för den globala underklassen. Det kan handla om att undkomma tortyr eller förföljelse men också om att söka lyckan på andra sidan havet om man inte ”tyar längre”.
 
Idag finns det inom stora delar av den politiska filosofin en medvetenhet om dessa aspekter av globaliseringen. Oavsett om man förfasas eller gläds av begreppen kultur, folk eller mångkulturella samhällen så är migrationens påverkan en realitet. De artiklar i denna antologi som rör dessa diskussioner känns nattståndna och skrivna utan ett aktivt förhållningssätt till detta faktum. Det är då parallellen med den ”språkliga vändningen” inom filosofin blir relevant. Att då komma dragande med Jürgen Habermas idé om att skilja mellan ”etnos” och ”demos” som en radikal slutsats känns tunt. Detsamma gäller diskussionen mellan liberaler och kommunitärer. Dessa diskussioner slås på många sätt sönder om man för in debatten om dagens migration och globalisering.

Eller missförstå mig rätt – det är lika relevant som maskinskrivning är för att kunna hantera en dator. En grundförutsättning för att förstå begreppet folk – men hjälper dig inte vidare i att förstå dagens globaliserade samhälle och de processer som där pågår. Utdefinieringen av människor sker idag på ett b etydligt hårdare, mer raffinerat och om möjligt än vidrigare sätt än i den liberal/kommunitära debatten. De faktorer som i den debatten är grunden för utdefinierandet av den andre är självklart fortfarande verksamma – men att fokusera på detta är att låta sig förblindas av ett sken.
 
Ett exempel på detta är den strukturella rasismen i dagens Sverige. Där är begreppet folk (eller etnicitet) en grund för välkomnandet av människor på krogen eller vid tillsättandet av olika tjänster. I god socialliberal anda har vi definierat problemet och har inrättat en mängd mekanismer och institutioner för att lösa detta. Nu tror man på en lösning där man önskar lösa segregationen utan att ge upp det dominerande samhällets makt. Både den liberala och kommunitära skolbildningen är blind för att det handlar om makt och att ge upp makt. De lösningförslag som då kan komma fram blir enbart kosmetiska ingrepp.
 
Min slutsats om denna antologi är att den snällt puttrar på i en stabil mittfåra av habilt producerad samhällsvetenskap. 

2004.12.09