Extra |
Det går ett
svart stråk genom svensk humor. I alla fall genom de tecknade
varianter av den som givits ut i bokform på senare tid. Ibland
skrattar man, ibland vill man bara gråta. Ibland fattar man
ingenting. Fast egentligen är det nog meningen att man skall
bli förbannad.
I alla fall är det nog dit Lars Sjunnesson vill komma i sitt
senaste alster Om kriget kommer. Det
är en otroligt trist och ledsam värld Sjunnesson skildrar.
Hans huvudfigurer är så ledsamma att man bara vill dö.
1." Fan Harry... vi måste organisera
oss i revolutionära grupper på lokalnivå."
"Basgrupper? Varför då?"
2:" Männen kommer aldrig att ge upp sin makt frivilligt...
Kvinnokampen måste föras med vapen i hand." "Vaddå...
Jag fattar inte... Vi är väl inga kvinnor?"
3. Nu är du dum Harry.. Ett offer för biologistiska förklaringsmodeller...
Kvinna är inget men föds till... Det är något
man blir!"
Tjocke Bo har
inte många vänner. Han har sin terapeut och sin
fru Ulla. Viktigast verkar hans terapeut vara. Och inte ens han
står ut. Men den stackars Tjocke Bo fattar liksom inte det.
När arbetsförmedlingen vill skicka ut honom i rymden (och
han måste åka, annars får han ingen a-kassa) vill
Tjocke Bo ta med sej terapeuten, för ”jag kommer inte
att klara mej ute i rymden utan terapi”.
Ensamheten driver honom också att bygga en låtsaskompis
av sopor. Sen kör han omkring polaren i en skottkärra
och tar med honom ut på krogen. För han måste ju
lär sej att supa, ”annars kommer han aldrig att klara
sej ute i samhället”.
Först verkar det funka bra. Tjocke Bo påstår att
kompisen är utvecklingsstörd och får gå före
i kön. Sen engagerar sej flera av de andra krogbesökarna
i den visserligen äcklige men ömkansvärde kamraten.
Tyvärr tappar polaren huvudet (bokstavligt talat). Folk blir
förskräckta och kräks så Tjocke Bo finner det
bäst att gå därifrån, trött konstaterande
”Varför skall det vara så svårt att umgås
med människor? Jag fattar det inte.”
En annan figur i boken är Åke
Jävel. Han är ständigt lika politiskt inkorrekt.
Går runt och säger kuken och är polisens bäste
vän…Intressant är att Sjunnesson byter maner när
han byter huvudperson. Man skulle nästan kunna tro att det
rör sej om olika tecknare.
En för mej ny bekantskap är Nollbudgetfilmaren, som tvingar
Sjunnessons tecknade alter ego att spela med i en ”dokumentärfilm”.
På dokusåpavis (fast lite värre - men bara lite)
slänger han in Sjunnesson i absurda situationer och filmar
nöjt när allt går åt helvete.
Man skrattar och blir obehaglig till mods.
Egentligen borde man bli förbannad.
2004.12.09
|