I början på nästa år inleder EU en ny regeringskonferens. Syftet är att lösa ett par frågor av institutionell karaktär för att kandidatländerna i öst- och Centraleuropa skall kunna bli medlemmar i den europeiska gemenskapen. Det handlar om till synes tekniska frågor som medlemsländerna inte kunde komma överens om vid den förra regeringskonferensen som avslutades i juni 1997 och som ledde fram till det nuvarande Amsterdamfördraget. De tre frågorna som "blev över" då rör antalet kommissionärer, röstviktningen mellan länderna i ministerrådet och vilka frågor som skall beslutas med kvalificerad majoritet. Kampen kommer att stå mellan de små och de stora länderna och enligt tidtabellen skall frågorna lösas under nästa år så att beslut kan fattas i Frankrike i december 2000. Trots att de tre frågorna på agendan kan bli nog så komplicerade att lösa och resultera i svåra nattmanglingar, tycker jag att ambitionen för konferensen borde vara betydligt större. Valet till Europaparlamentet i juni tidigare i år visade upp ett skrämmande lågt valdeltagande, endast 38 procent av väljarna i Sverige valde att gå och rösta. Genomsnittet i EU var något högre, lite drygt 49 procent, men långt ifrån tillfredsställande. Av dessa måste vissa slutsatser dras. EU måste förändras för att återvinna medborgarnas stöd. Det är svårt att peka på en enskild anledning till det låga valdeltagandet till Europaparlamentet, troligen spelar en rad faktorer in. Det fanns i våras säkert en stor misstro mot EU efter de skandaler som uppdagades under vintern och som bland annat ledde till att den dåvarande EU-kommissionen avgick. Ett synpunkt jag ofta hör när jag är ute och pratar om EU, är att många uppfattar att EU lägger sig i för mycket och inte ägnar sig åt väsentligheter. Svårigheter att förstå hur organisationen fungerar är säkert ett annat viktigt skäl till att inte bry sig om att rösta. Slutligen är det viktigt att påpeka att det fortfarande finns många som är emot hela EU-tanken och att debatten i Sverige fortfarande, fem år efter vårt inträde, handlar mycket om ja eller nej till EU. Det tar tid att förändra attityder men visst kan EU-institutionerna och vi som jobbar där ta tag i en del frågor och visa att vi tagit intryck av den massiva protest som det låga valdeltagandet gav uttryck för. EU-samarbetet kan förändras, förenklas och förtydligas. Därför borde den kommande regeringskonferensen vara inriktad på att göra EU mer medborgarvänligt. Regeringscheferna borde ta ett helhetsgrepp och se över funktionssättet i grunden. Fördragen skulle utan större svårighet kunna göras mer begripliga och tillgängliga. Öppenhet, insyn och offentlighet bör preciseras ytterligare. Arbetsuppgifterna bör specificeras mellan EU:s institutioner sinsemellan, men också mellan EU och medlemsländerna. Den berömdas subsidiaritetsprincipen behöver förtydligas. Jag skulle vilja ha en slags komptenskatalog som reglerar vad som ligger på EU-nivå och vad medlemsländerna har ansvar för. Detta skulle innebära att man rensar bland uppgifterna så att EU sysslar med färre frågor än idag och ägnar sig år de problem som är verkligt angelägna för medborgarna. Om EU koncentrerar sig på de genuint gränsöverskridande frågorna som den inre marknaden och valutan, miljösamarbete, en gemensam säkerhetspolitik, brottsbekämpning och flyktingsamarbete skulle mycket annat kunna flyttas tillbaka till medlemsländerna eller lämnas till branschorganisationerna att reglera. Om den europeiska unionen skall kunna fungera med upp till 30 medlemmar i framtiden är det inte möjligt att arbeta med så många arbetsområden som idag, en koncentration är helt nödvändig. När EU skall bli större måste det också bli slankare och smidigare. Men diskussionen om EU:s framtid får inte ske bakom lykta dörrar eller i sammanträdesrummen i Bryssel. Om demokratin skall öka måste medborgarna involveras. Vi behöver få till stånd en bred debatt, ett offentligt samtal om vilket EU vi vill ha, hur framtiden skall se ut. Ett sådant samtal har ingen slutgiltig deadline, diskussionen kan löpa parallellt med förhandlingar och utvidgningen. Jag skulle vilja se fler diskussionsforum på nätet, där man kan chatta med EU:s politiker och tjänstemän från hela Europa och kanske ordna omröstningar och enkäter över nätet. Själv har jag vid några tillfällen deltagit i sådana chatövningar med gymnasieungdomar. Det är oerhört givande och dessutom kul. Vi kan ha debattkvällar, tipslådor, offentliga utfrågningar, seminarium, offentliga debatter samt hearings med frivilligorganisationer och medborgargrupper. Rollspel om EU:s framtid och utvidgning är modell som kan prövas runt omkring i skolor i landet. Det viktigaste är att få till stånd en bredare debatt där fler än idag känner sig delaktiga. EU är ju i grunden ett demokratiprojekt. Hela idén, att människor från olika länder sätter sig ner och förhandlar för att finna gemensamma lösningar på gemensamma problem, är ett av de bästa uttrycken för demokrati. Demokratin är den bästa fredsrörelsen, det finns inget exempel i hela världshistorien där demokratier har krigat mot varandra. I demokratin löser man inte konflikter med vapen utan på ett annat mer civiliserat, om än ibland omständigt, sätt. Men demokratin har brister inom EU idag och behöver utvecklas och stärkas. Medborgarna har i allt för stor utsträckning marginaliserats från debatten. Jag tror inte att man kan åstadkomma att alla invånare i Europa varje dag känner berusande glädje av att tänka på EU institutionerna men nog återstår en del att göra, med ganska små medel. Om två veckor, på toppmötet i Helsingfors, lägger EU:s regeringar fast dagordningen inför den kommande regeringskonferensen. Vi får se hur modiga och kreativa de vågar vara. CECILIA MALMSTRÖM |