Lars Jadelius om konservativa arkitekter:

"En vacker stad skjuter undan kulturlivet"

- Gustaf Adolfs torg är ett exempel på hur man vill skjuta undan kulturlivet, säger Lars Jadelius och tittar sig omkring på en öde offentlig plats som han tycker borde sjuda av liv.

Lars Jadelius är docent i arkitektur och hans avhandling handlade om den offentliga byggnaden, kulturbyggnader och samtalets byggnader. Han fokuserade avhandlingen på Helsingborgs konserthus.
Efter det har han forskat om teater, musik- och museiinstitutioner i nutid. Och upptäckt att umgänget förr var viktigare än själva teaterupplevelsen, till skillnad mot nu då det passiva åskådandet premieras.
- Man ser inte teatern som del i något större, även om det har hänt en del i t ex alternativa teatrar. Men när det gäller arkitekturen har det inte följts upp. När man ritar en kulturinstitution som operan här i Göteborg är det samma uppdelning med foajé och spelplats.

Vad beror detta på?

- Ja, personligen så uppfattar jag att arkitekterna är ganska konservativa. Experimenten är väldigt formella, med modernt formspråk.

Ligger ansvaret ytterst hos arkitekterna?

- Nej, men det ingår i arkitekturdiskussionen. Arkitekterna borde ha ett stort ansvar för detta, men det ligger också mycket hos beställaren, säger han och pekar på att även alternativa beställare, som Nationalteatern när de byggde Pusterviksteatern, valde en traditionell teater med foajé först.
- Hade de fått bestämma hade det inte blivit bar på övervåningen. Jag tror att modernismen är väldigt stark inom de radikala rörelserna.

Lars Jadelius disputerade 1987. Innan dess hade han undervisat och arbetat; han lämnade Chalmers efter fyra år och jobbade två år som arkitekt och två år som byggnadsarbetare.
Sedan återvände han till Chalmers och slutförde avhandlingen, parallellt med att han undervisade i arkitektur. Därefter har han forskat och bedrivit forskarutbildning.

Men det här med staden och stadsplanering, ja. Jag frågar Jadelius om vad hans vision av en levande stad är, och svaret blir minst sagt utförligt, men historiskt lärorikt och intressant.
- Det är väl där som jag skiljer mig litegrann från andra, säger han och drar eftertänksamt efter andan.
Han säger att staden inte är en stadsplaneringsfråga i första hand utan en fråga om att utveckla stadens institutioner.
- Från kaféer, pubar, klubbar till konserthuset...en stad som har ett vitalt kulturliv är det jag eftersträvar. Och att man uppfattar och upplever det här kulturlivet.
Han menar att arkitekterna ofta strävar efter att skapa en vacker och harmonisk stad, och då skjuter undan kulturlivet. Och tar Götaplatsen som exempel:
- Inte någonstans på platsen uppfattas musiken, teatern eller konsten i den arkitektoniska utformningen. Byggnaderna är väldigt slutna.

Detsamma gäller Gustaf Adolfs torg, politikens centrum i Göteborg.
- Där eftersträvar man en respektabilitet ovan politiken: det ska inte få finnas en enda politisk affisch, inte ett bokstånd. Och mycket medvetet flyttade man torghandeln därifrån.
Jadelius anser att denna strävan måste lämnas om man vill åstadkomma en levande stad; att försöka hantera livet så det blir uttrycksfullt och upplevs som postivt.
- En levande stad ger uttryck för sitt liv, säger han.

Hur tycker du Götaplatsen skulle se ut?

- Min paroll är att man måste föra staden in i institutionerna och institutionerna ut ur staden. Få en interaktion mellan konserthuset och Götaplatsen, mellan stadsteatern och Götaplatsen, mellan konserthuset och Götaplatsen...det behöver inte vara så extrema förändringar men lite mer av det.
- Jag brukar ta det omvända exemplet: försök att föreställa er Kungsportsavenyn om man stängde alla skyltfönster!

Nej, inte skulle staden då vara levande, och det är lite som man gjort på Gustaf Adolfs torg och Götaplatsen, anser han och frågar retoriskt:
- Varför ser man inget av konstbokhandeln? Eller musiklivet? Orkesterlivet? Seminarier - allt som kretsar kring en stor symfoniorkester?
Ett skyltfönster behövs alltså, men det är inte fullt så enkelt: skyltar som kommunicerar de möjligheter som finns; möjligheter att påverka och bli delaktiga - för människor!
- Om teatern också vore ett centrum för teaterdiskussioner vore det självklart med en föreläsningssal, ett litet kafé, med experimentella föreställningar för att skapa delaktighet och diskussion.
- Det kanske man inte bara löser med fasaden ut mot Götaplatsen utan det handlar också om den mentala bilden av vad stadsteatern är, vad konstmuséet är...

I detta sammanhang kan jag inte låta bli att fråga Jadelius om vad han anser om arkitekturen i bostadsområdena som växte fram i det så kallade miljonprogrammet på 60- och 70-talet i våra förorter.
Han ler lite.
- Det är ju en motsvarande spegelbild. Man försökte skapa en prydlighet kring torgen och boendet - inget levande liv.
- Att kalla det för bostadsområden tycker jag är nedlåtande, det är ju en plats för ett vardagsliv som innehåller inslag av kultur, politik, kommers, utbildning...men det rationaliserade man bort på något sätt.

Hämtade man inte inspiration väldigt mycket från Östtyskland och Sovjet?

- Nej, tvärtom. Inspirationen kom från Tyskland före delningen.

Men man ser inte dessa hus i västra Tyskland?

- Inte alls så mycket nej, men det finns ett sammanhang. Det har sina rötter i modernismens genombrott i framför allt Tyskland, både öst och väst. De är knutna till en föreställning om samhället som får extrem uttolkning i främst öststaterna, som jag ser som extremt borgerlig, säger han och förklarar att det i funktionalismen och modernismen finns två, till synes, motsägelsefulla sidor i den borgerliga tankevärlden: det ena är det offentliga som något mycket abstrakt som står ovan motsättningarna mellan människor; och det andra är det privata, som är något samhället inte ska lägga sig i, det stänger man in!
- Och hyreshuset är ett uttryck för båda dessa sidor; det privata är lägenheten som ska vara ett isolat och så fort du öppnar dörren skall du hamna i samhället.

Och där får inte finnas en sko, cykel eller affisch som tyder på det privata - utan där skall samhället bestämma och vem som helst skall kunna röra sig helt fritt.
Detta är den extrema varianten och Sverige ligger ganska långt åt det hållet, anser Lars Jadelius - med föreställningarna om demokratin som en rörelsefrihet i det offentliga, vilket speglar byggnader som konserthuset, som just byggdes för att vara en demokratiplats.

Han ger mig ett kort historiskt perspektiv:
- Götaplatsen representerar en stark brytning mellan två ideal: det goda borgerskapet där man tänker sig en demokratisk folkplats; här ska studentkörerna vandra upp med sina baner! Det var för det som Götaplatsen skapades.
Han säger att ett uttryck för detta idag är förstamajdemonstrationerna, även om det inte är någon borgerlig yttring.
- Men när man var demokratisk på 20-talet tänkte man att man skulle höja folket till sin nivå. Det goda samhället var borgaren. Bröder emellan ritade arkitekterna Götaplatsen...
- Sen kom brottet 1925 över mot expertsamhället, där borgaren tonades ner. Det var människan rätt och slätt, som man tänkte sig. Detta var också förknippat med socialdemokratin och de socialistiska idealen.

Noterbart är att Capitolium i Rom var förebild för Götaplatsen när det ritades, om än man tänkte i mindre skalor. Men det goda samhället förändrade tankarna om staden. Från och med nu sågs en massa människor som rörde sig i staden - men, man tänkte bort allt annat än rörelse - människorna gjorde ingenting!
- Man går på bio, och ska ha de bästa biograferna och teatrarna. Allt är bara inriktat på att extremt användas: det optimala musiklyssnandet, teaterseendet...Då inrättar man institutioner. Och utförarna försvinner i form av den aktiva, skapande människan.

Lars Jadelius tar exemplet Helsingborgs konserthus som kallades "borgarnas hus" när det planerades 1916. Efter att den kommunala demokratin infördes 1921 ändrades förutsättningarna radikalt, så när det byggs kallas det för "medborgarnas hus" - och då karakterisar man allt som ligger bakom scenen som ekonomiutrymmen.
- Tidigare tänkte man sig att kulturen uppstår hos borgare. Men nu försvinner den processen, och man börjar beundra mer historiska skapare, Mozart och så vidare...
- Samtidigt disciplineras lyssnandet och det aktiva musiklivet förloras ur sikte.

Han minner om att det var ett mycket aktivt musikliv på amatörplanet i det borgerliga samhället, med exempelvis kvartettsång och kantatskrivande - men när man bygger Göteborgs konserthus gör man det i syftet att centralisera musiklivet. Det står skrivet till och med.
I funktionalismens manifest står det också att grammofonen ska få folk att sluta spela, så man slipper höra det amatöristiska och istället lyssna på högklassig musik.
- Nu har ju utvecklingen guskelov varit annorlunda, säger Lars Jadelius och ler. Men det var så man föreställde sig modernismen - att massproduktionen skulle höja kvalitén. Utformningen skulle hänvisas till eliten.

Slutligen pratar vi om det tredje steget som håller på att hända nu.
- Man inser att att förändringarna i världen är så starka, att man inte kan hänga med utan aktiva medborgare.
- I Creative city, levande stad ingår också förståelsen av att skolsystem, kulturinstitutioner har en betydelse för att en region eller en stad ska kunna hänga med och helst ligga lite före.
- Därefter måste hela synen på vad ett museum, en teater eller ett kafé är förändras. Man börjar se detta som instrument för att åstadkomma två saker: en god livsmiljö, och en produktiv miljö. Detta börjar flyta ihop i dag, funktionalismen var aktiva ivrare för en uppdelning mellan en konsumerande fritid där man sysslar med hobbies, och en produktiv kontrollerad arbetstid.
- Problemet är makten. Vem bestämmer? Mycket görs det via media och opinioner, mer än en traditionell kontroll via sin fabrik. Men min vision av en levande stad är att förändringen skapar möjlighet för en större delaktighet och utökad demokrati.

text och foto: LEIF WILEHAG