6. Byråkrati


íJag bokar en tid åt dig i nästa vecka så får du tid på dig att tänka över beslutet och få lite perspektiv på situationen. Du ska inte försöka bestämma dig nu på en gång. Du måste låta det ta lite tid och tänka på alla omständigheter. Först måste du träffa en psykolog, och om du beslutar dig för att avbryta graviditeten kommer det ändå att ta lite tid med den administrativa processen. Det behövs underskrifter från två olika läkare innan man gör ett ingrepp och så måste ju alla medicinska undersökningar göras.í Den kvinnliga läkaren på mottagningen räcker mig samtidigt några informationsblad.
íÄr det ok om jag tar med någon till mötet?í
íDu gör precis som du själv vill. Det handlar ju om dig.í






7. Delad vårdnad


Vi har kunnat prata om det ganska öppet. Undrat över hur det skulle vara om vi behöll barnet. Skulle det över huvud taget fungera? Både han och jag skulle behöva hoppa av studierna och hitta jobb. Ingen av oss har några besparingar. Vi kanske skulle kunna flytta hem till hans föräldrar. Eller också skulle jag behöva flytta hem till Sverige, få barnbidrag och ta vilket jobb som helst för att försörja oss. Mamma hjälper säkert till och sitter barnvakt.
Vi är ju egentligen inte ens tillsammans längre. Vi tycker om varandra men något längre fungerande förhållande tror jag ingen av oss egentligen tror på. Det skulle behöva bli någon form av delad vårdnad.
Vårt fantiserande är så stapplande och absurt att det till slut måste övergå i skämt. Det hjälper att få chans att åtminstone stundtals slippa tänka på situationen med dödligt allvar.
Han sitter med under ultraljudscanningen, gyn-undersökningar, och blodprov. Han följer med mig på bussen ut till sjukhuset morgonen då jag ska in för själva abort-proceduren och kommer och hämtar och hjälper mig hem på eftermiddagen. Det är min kropp som kläms på, sticks med nålar, öppnas och bedöms, och det är tillslut jag som behöver skriva på papperna. Som ett slags kontrakt som bevisar att jag vet vad mitt beslut innebär. Som en sista form av gardering för sjukvården. Men ansvaret, beslutsbördan och oron har på något vis delats mellan oss.

9. Dialog med kroppen III


En massa tid, två och en halv vecka innan jag fick komma till sjukhuset för första kontrollen. Och sen helt plötsligt var allt ordnat. Inget mer krångel eller frågor och det gick så snabbt att jag inte hann känna efter. Att ta pillret tog bara en halv minut, kanske mindre. Det tog oss tjugo minuter att ta oss till sjukhuset och sen drar en sköterska med mig in i ett rum häller upp ett glas vatten och räcker över en tablett (en halv centimeter i diameter). íSvälj den härí säger hon. Jag lyder. Undrar samtidigt om det verkligen kan vara tabletten de har pratat med mig om i säkert fem timmar sammanlagt ­ olika doktorer, sköterskor och psykologer. Borde inte den här sköterskan fråga mig igen om det är det här jag verkligen vill? Om jag känner mig pressad av någon. Om jag har tänkt över beslutet ordentligt. Ska det verkligen gå så här snabbt och lätt? Kanske framstod jag som så säker och lugn under samtalen att de kände att det inte var någon tvekan. Kanske var jag ett av de säkra fallen. Den tanken får mig genast att tveka. Kanske är jag inte så säker på beslutet. Kanske har jag varit för bra på att spela säker. Nu är det för sent. Jag följer pillret ner i magen på vägen ut. Dämpade korrekta korridorer med heltäckningsmattor. Dörrar öppnas och stängs ljudlöst. Det nya sjukhushuset ute i förorten är som en rymdbas.






10. Dialog med kroppen IV

Det är soligt och kvavt på busshållplatsen och det känns som om vi inte alls har varit inne i sjukhusbyggnaden. Det här är ändhållplatsen för buss nummer åtta. Jag börjar må illa mitt i småsnacket medan vi väntar på att bussen ska gå. Det är någon form av baksmälla. Jag jobbade kvällen innan. Ville inte gå hem efteråt så jag lät mig dras med till en rökig liten klubb. En vodka redbull och ett halvt glas öl. Sen dansade jag till tre. Kanske försöker jag plåga mig själv. Veckorna innan har jag inte tålt någon alkohol.
(Eller inbillar jag mig bara det?)
I informationsbladen stod det också att jag inte borde äta något så att jag skulle orka med att gå till bussen. Frukt tänkte jag skulle vara det lättaste.
Vi är tvungna att hoppa av flera hållplatser för tidigt så att jag får spy apelsin mot en vägg. Det viktigaste är att pillret inte kommer upp och det verkar fortfarande vara i säkert förvar. Kanske var min kropp hur säker jag är i beslutet. Två dagar senare ska jag vara tillbaka på sjukhuset för att ´sättas igång´ och ligga kvar hela dagen tills allt är borta ur mig. Det kommer att kännas tomt i mig efteråt. Att veta att processen är igång i mig får mig också att känna mig speciell. Jag har rätt att må dåligt, vara okoncentrerad, lat. Efteråt måste jag gå vidare som om ingenting hänt.





11. ´Se inte dit, där är ett barn!´


´Det är ingen fara. Allt kommer att gå bra´ tröstar jag, efter att jag har berättat för honom, en av mina närmaste vänner, om situationen. Han ser helt förstörd ut. Tittar med ledsna ögon på mig men vet inte vad han ska säga. Jag blir ledsen för hans skull, tycker synd om honom, och tänker samtidigt att jag måste vara hemskt okänslig. Vi är på väg upp till slottet. Det är första gången som jag betalar det dyra biljettpriset och tar mig innanför murarna. Väl där inne finns det egentligen inte mycket av intresse. Jag har föreställt mig dramatik - stora slottssalar och mörka, fuktiga fängelsehålor - men istället har de flesta av byggnaderna omrenoverats till moderna utställningssalar med centralvärme och säkerhetsriktiga, lysande nödutgångsskyltar. Väggarna har täckts med plywoodskivor som målats att likna riktiga bergsväggar. Det bästa på turen är souvenirbutiken som tillhör militärmuseieavdelningen. Där säljer de leksaker - sådana där modelflygplan i frigolit med plastnos som jag och mina bröder brukade köpa för våra veckopengar nere i närbutiken.
Senare sitter vi i trädgårdarna vid Princes' Street och äter lunchsmörgåsar. Barnvagnarna passerar i kortege, alla andra bänkar är upptagna av mer och mindre förtjusta småbarnsfamiljer. Drickor, chips , choklad och glass delas ut, kladdar ner och tappas. Jag får syn på en liten envis unge som gång på gång kravlar sig uppför den branta grässlänten och sedan rullar ner i hög fart till sina föräldrars förfäran. De försöker locka henne tillbaka till muffins och saft men hon är inte intresserad av annat än sin egen påhittade lek. Min vän ser mer och mer besvärad ut. Han sneglar oroligt åt mitt håll. Fångar min blick och börjar överentusiastiskt diskutera Celtics kommande matcher, skämtar om vår gemensamma kompis senaste fyllebravader, spelar pajas - För min skull? Pappan har lyckats fånga in ungen men hon ålar sig som en orm, lyckas glida ur hans grepp och på en sekund är hon uppe och klättrar igen. Han står kvar, slår uppgivet ut med händerna men kan samtidigt inte låta bli att skratta. Halvvägs upp vänder ungen ansiktet mot pappan och ler illmarigt som ett litet troll. Det går inte att stoppa henne.
Trots att träden ännu inte har fått knoppar så har havet av krokusar i Meadows redan blommat ut och gett plats åt långskälkade påskliljor. Varje år, mot slutet av februari poppar krokusar i alla färger upp över hela parken. Över bara några dagar byter parken gestalt och från att ha haft pretentioner som vinteräng antar den en slags improviserad skogsglänteklädnad. Påskliljorna utgör ytterligare en förvandling och nu påminner parken mest om svenska vårträdgårdar. Det är soligt och varmt. Som regel får Edinburgh det bästa vårvädret just under tentaperioden.