När jag gjorde mina "pappa-intervjuer" funderade jag naturligtvis
mycket över vad jag själv tycker. Precis som hos mina intervjuoffer
så är min egen pappa avgörande för min bild av hur
en pappa ska vara. Våra resonemang tar avstamp i vår egen barndom.
Pappa blir förebild eller avskräckande exempel.

Min pappa var av idol-sorten. Han var som Pettson mot katten
Findus, men med drag av superhjälte. I mina ögon. I tonåren
rämnade bilden förstås, och besvikelsen var stor när
han visade sig vara alldeles vanlig. Ha fel ibland och vara pinsam ibland.

Mina egna barns far har haft mycket att leva upp till. Fast egentligen tror
jag inte ens att han har försökt. Han har haft fullt upp med att
inte vara som sin egen pappa.

Det sägs många kloka saker i mina intervjuer. Forskaren Thomas
Johansson (se egen artikel) har skrivit: "Det
är först när män kan börja närma sig sina
egna fäder och se både de negativa och positiva sidorna som de
kan börja omvärdera sin egen manlighet och det är först
då som de slipper att chockas av att möta sin egen pappa i spegelbilden".
Har han rätt, vilket jag tror att han har, så verkar vi ha kommit
en bit på väg mot en ny papparoll. 

text: SIRI REUTERSTRAND

fotot föreställer artikelförfattarens egen pappa,

några år innan han blev far.





Lästips till dig som vill fundera vidare:

Billy Ehn: Frånvaron, en berättelse om övergivenhet (-96)

Nils Uddenberg: Pappa och jag. Fjorton män berättar (-95)

Peter Kihlgård: Anvisningar till en far (-96)