IDEOLOGISERING AV FORSKNINGEN

	Man får inte skratta i kyrkan och det beror på att vissa präster inte tål att man skrattar åt deras heliga lära. Då kommer vi till dagens fråga: får man skämta inom vetenskapen? Denna fråga har två viktiga följdfrågor: 1. Vad finns det som man kan - och behöver - skämta om inom vetenskapen? 2. Vad finns det för motsvarighet till präster inom vetenskapen, som inte tål skoj, och vilken är deras heliga lära? Svaren på dessa frågor hör till vetenskapsteorin och kan ges nedanstående formulering: 1. Det som behöver kritiseras är vetenskapens "urspårningsformer". Förre professorn i vetenskapsteori, Håkan Törnebohm, brukade kalla sådana avarter för "kognitiva patologier", med en term delvis lånad från medicinen. Fritt översatt betyder termen"missriktade former av kunskapsbildning" och avser forskning, som tappat bort sin uppgift - eller aldrig hittat någon. Exempel på detta är "psykologi utan psyke" (C. G.Jung) och "pedagogik utan undervisning", dvs en psykologi, som undviker att studera de psykiska fenomenen för att stället lägga fokus på "empiriska data och en pedagogik, som undviker at studera undervisning och förståelse, för att i stället studera forskningspolitiska frågor. 2. prästerskapet av idag utgörs av anhängarna av två kognitiva patologier, med var sin heliga lära: (1) Principerna för "Den Vetenskapliga Metoden", hos den "scientistiska"1) falangen, som utgörs av de etablerade forskarna, främst inom samhälls- vetenskaperna. (2) Den sociala konstruktivismens påverkningsfilosofi, hos den skenradikala falangen. Även vetenskapsteorin kan spåra ur och hamna i typ (2) ovan. Resultatet är en vetenskapskritik, som gör en "totalisering" av påverkningsperspektivet, så att man inte ser någon skillnad mellan kognitiva patologier och intellektuellt hederliga försök att bedriva forskning - allt skärs över en kam och betraktas som lika påverkat. Det är den speciella filosofi, som först kallades kunskapsrelativism (Bloor 1976) och sedan - när den mötte kritik - bytte namn till social konstruktivism, och som idag företräds av ledningsgruppen vid inst för vetenskapsteori i Göteborg, där den kallas "vetenskapsstudier" . Man tar alltså bort "teori" och ersätter det med "studier". Samtidigt låter man (ledningsgruppen) kunskap och ideologi byta plats, vilket framgår av gruppens programförklaring: Ledmotivet är delvis att ta ner vetenskapen från dess piedestal. (Elzinga, 1993, Vetenskapens dubbla verkligheter) Denna kulturgärning påstås på andra ställen "bidra till samhällets demokratisering". På vilket sätt sägs dock inte. Ovan angivna vetenskapsstudier bygger på en sociologisk teori om påverkan, som innebär att man antar att kunskap är en kausal (!?) produkt av social och ideologisk påverkan. Att utpeka denna påverkan kallas att hitta kunskapens "sociala situering". Denna modell av relationen mellan forskningen och dess sociala omgivning kan kallas "social behaviorism" , då den har samma struktur som de behavioristiska psykologins "stimulus­respons­schema": en pil (S) in och en pil (R) ut från den "svarta lådan" i mitten, dvs: S -> Black Box -> R och det finns inga viktiga faktorer i lådan. Här behöver vi bara byta ut "stimulus" mot "samhälle" eller "sociala faktorer", och "respons" mot "kunskapsbildning", så har vi samma schema i båda fallen. Människan ses som ett passivt, utifrånstyrt system. Denna konstruktion (sic!) hävdas också vara en form av forskningssociologi, eftersom man byter ut vetenskapsteorin mot den ovan angivna sociala behaviorismen, och sedan kallar denna "social epistemologi". I kontrast mot den sociala behaviorismen står det traditionella perspektivet på forskningens syfte som kunskapsbildning . Men för den postmodernistiska forskningssociologin - den sociala konstruktivismen/kunskapsrelativismen- är rollerna för de olika faktorerna omkastade. Det väsentliga är inte kunskapsbildning utan ideologi. Det sociologiska perspektivet tar ingen hänsyn till huruvida de försanthållanden, som forskare för fram, har fog för sig eller ej. (op cit) Ett exempel på denna form av "sociologi" finns i Latour's studie av "Laboratory Life" (Latour & Wolgar 1979), där man enbart beskriver laboratorieassistenternas "sociala beteende", utan att gå in på den teoretiskt­kemiska bakgrunden till deras arbete, dvs vilka "formler" man arbetar med. Om man skulle göra en studie av TV­reparatörers arbete på samma sätt, så borde man ta reda på verksamheten finanser, antalet anställda, deras månadslön, årsomsättningen och nettovinsten, kundkretsens sociala bakgrund - men inte bry sig om kompetensen att laga trasiga TV­aparater. Frågan är om sociologen själv skulle välja TV­reparatör på de villkor, som gäller för denna forskningssociologis studier av forskning. Skillnaden mellan sant och falskt i forskarnas teorier saknar alltså intresse för relativismen ; dvs om t ex en kemisk formel ger en korrekt eller felaktig beskrivning av en process, det saknar intresse ur sociologisk synvinkel. Dock borde sociologernas egna påstående vara i någon mening sanna för att vi skall tro på dem. Samtidigt säger en av relativismens lärofäder följande: Can the sociology of knowledge investigate and explain the very content and nature of scientific knowledge? - -- - All knowledge,whether it be in the empirical sciences or even in mathemathics,should be treated, through and through, as material for investgation. (Bloor 1976, s 3) De båda citaten synes logiskt motsäga varandra: hur kan man "undersöka och förklara själva naturen hos de vetenskapliga kunskapen", samtidigt som man inte tar någon hänsyn till "huruvida de försanthållanden som forskare för fram har fog för sig eller ej". Den sociala epistemologin har ingenting att säga om kunskapens giltighet, vilket ju är en central komponent i norma kunskapsteori , utan ersätter giltighetsfrågan med frågan om kunskapens "sociala situering". Det finns alltså ingen sanningsfråga - inte ens en fråga om sanningsgrad. Motpartens vägran att svara på kritik som bakgrund till en debatt. "Den som aldrig svarar på kritik gör sig själv till sitt eget sanningskriterium", säger den schweitziske fysikern och vetenskapsteoretikern André Merciér (1968), ty då bryr man sig inte om vad som kan invändas mot den teori, som man tillämpar, och utgår från att man själv har rätt - oavsett vad andra säger. Någo av detta gäller den "sociologiska" forme av vetenskapsstudier i både Sverige och USA. I detta läge utförde den amerikanske fysikern Alan Sokal - en person intresse för vetenskapsteoretisk frågor - en intellektuell ploy, efter samma recept som Hjalmar Söderberg: "Jag tycker inte om skämt, såvida det inte är allvarligt" Sokal lyckades dra igång en debatt med ett allvarligt menat skämt, genom att först skriva en artikel i linje med en viss filosofi - den sociala konstruktivismen (sociologismen) - och få denna artikel publicerad i en tidskrift, som företräder samma filosofi - Social Text. Därefter avslöjar Sokal i en annan tidskrift - Lingua Franca - att artikeln är en parodi på den filosofi, som den utger sig för att representera, men att syftet med satiren är allvarligt. Faktum är att Social Text publicerade den första artikeln, utan att ana dess parodiska karaktär, något som man nu söker bortförklara. Sokals motivering av syftet med aktionen Ett citat ur Sokals andra artikel ger en motivering av företaget: Varför gjorde jag det? Samtidigt som min metod var satirisk, var mitt motiv ytterst seriöst. Vad som bekymrar mig är utbredningen, inte av nonsens och oprecist tänkande i sig, utan av en speciell form av sådant tänkande: en som förnekar existensen av objektiv realiteter, eller (när man blir pressad medger deras existens men nedvärderar deras praktiska betydelse Sammanfattat, mitt intresse för spridningen av subjektivistiskt tänkand är både intellektuellt och politiskt. Intellektuellt är problemet med sådana doktriner att de är felaktiga (när de inte helt enkelt är meningslösa). Det FINNS en verklig värld - dess egenskaper är inte bara sociala konstruktioner; fakta och observationer HAR betydelse Vilken förnuftig person kan hävda motsatsen? Trots detta består den stor del av akademiskt teoretiserande precis av försök att fördunkla dessa uppenbara sanningar. (Sokal ) I  citatet ovan markerar Sokal sin måltavla som den undanglidande användningen av termen "sociala konstruktioner". Syftet med parodin är att visa, att om man saknar principer fö giltiga resonema (rationalitetskriterier), så saknar man förmåga att skilja mellan parodisk och seriös framställning. Detta bevisas av att Social Text publicerade Sokals parodiska artikel, med titeln: Transgressing the Boundaries: towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity (Social Text 1996). Det berättigande i att använda satir När motparten undviker att svara på frågor, kan det vara tillåtet att använda satir för att locka fram en reaktion. Man skriver då t ex en artikel i vilken man stryker motpartens ideologiska teser medhårs. Redan den ovan angivna titeln på artikeln borde fungera som en varningssignal för en rationalist. Ytterligare ett exempel på detta är följande citat ur Sokals satiriska artikel: Det har blivit alltmer tydligt att den fysiska 'verkligheten' i grunden är en social och språklig konstruktion; att vetenskaplig 'kunskap', långtifrån att vara objektiv, återspeglar dominerand ideologier och maktrelationer i den kultur som producerade den ... (Sokal) Det senare citatet visar, i parodisk form, en av socialkonstruktivismen teser, som innebär att att vetenskapen stor utsträckning skulle vara en återspegling av ideologisk påverkan och maktrelationer. Den borttappade kunskapsteorin Vad kan socialkonstruktivism/relativism göra av den kunskapsteoretiska frågan och den ovan citerade utfästelsen av Bloor att "förklara själva innehållet och naturen hos den vetenskapliga kunskapen"? Innehållet i denna fråga har försvunnit: Startpunkten för allt detta (dvs kontroversen rationalism ­ relativism), betraktad som redgörelse för kunskapens natur, är poänglös ·- självnedgörande, i den betydelsen att den förklarar som omöjligt vad den själv från början föreföll inriktad på att göra: att förklara vad kunskap verkligen är. Relativisten kan ge en redogörelse för kunskapen, men inte någon legitimering av kunskapsanspråk (skäl till att tro på kunskapen som giltig), annat än att den motsvarar de konventionella kunskapskriterier, som han råkar använda. Till sist kan relativisten inte säga vad kunskap verkligen är; han har avvisat själva frågan. (TOLLEFSEN, O 1987 The Equivocation Defense of Cogntive Relativism, i Self­Reference , ed Bartlett & Suber, Dordrecht: M Nijhoff) Hur är ny kunskap möjlig? Om det nu vore sant, att all kunskap är en "social och verbal konstruktion", formad av det ideologiska trycket i i forskarnas omgivning, hur är då ny kunskap möjlig? - speciellt med tanke på det faktum, att ny kunskap ofta är kontroversiell genom att den går emot de rådande uppfattningarna i den "sociala situeringen" av forskningen. Hur kan en sådan kunskap vara produkten av de faktorer - ev ideologier - som den motsäger? Hur påverkas man av påverkningsteorin? Om alla vetenskapliga teorier är produkten av påverkan, så bör man också ställa sig den reflexiva frågan: hur påverkas man av att tro på påverkningsteorin? Detta är just den fråga, som inte ställs av sociala konstruktivister. Sokals satiriska artikel kan anses visa en sådan påverkningseffekt: att man tappar förmågan att upptäcka skoj med den egna teorin, eftersom man saknar rationalitetskriterier. Eller snarare, när ideologi ersätter kunskap, så bedöms allting efter principen "rätt eller fel sida", varvid det som är på "rätt sida" (= stöder den egna ideologin) är bra, och allt annat är fel.   Fysikern och nobelpristagaren Steven Weinberg har gjort ett inlägg i debatten, som gäller denna ideologisering, under rubriken "Sokal's Hoax":   Om vi tror att vetenskapliga lagar är tillräckligt flexibla för att kunna påverkas av den sociala situation, i vilken de upptäcktes, så kan somliga frestas till att pressa vetenskapsmän till att upptäcka lagar, som är mer proletära eller feministiska eller amerikanska eller religiösa eller vad övrigt de önskar. Detta är en farlig väg, och mer står på spel i kontroversen om den, än enbart vetenskapens hälsa.. (Weinberg 1996, New York Review of Books s 15) Det "mer", som står på spel, när man bygger sitt omdöme på ideologiskt partitagande, är sjäva den mentalitet, som krävs för ett fritt tänkande, som tillåts kritisera alla ståndpunkter - även den favoriserade ideologins. Eftersom det påstås att den rätta ideologin innehåller en strävan till samhällets demokratisering, borde man tänka på demokratins principer inom forskningen. Ett (skenbart) ämnesbaserat perspektiv på kontroversen Den ämnesbaserade inriktningen anser a kontroversen råder mellan (A) naturvetare och (B) samhällsvetare och humanister, i linje med Snows uppfattning om "de två kulturerna". Detta gäller bl a Kjell Jonsson, i "Det nya vetenskapskriget (Framtiden 1997, s 5 ­ 8). Det skull då falla sig naturligt för fysiker och kemister att tro på en vetenskaplig kunskap, medan samhällsvetare och humanister direkt skulle vara benägna att se kunskapen som en produkt av des "sociala situering" och en därav följand påverkan. Men detta är bara början av det konstruktivistiska resonemanget, ty i nästa steg går man vidare genom at hävda, att naturvetarnas (överdrivna) tro på den vetenskapliga kunskapens objektivitet är ett uttryck för en maskerad ideologi - och därför en form av desinformation. Samtidigt har konstruktivistiska samhällsvetare och vetenskapsteoretiker rätt just därför att de uttrycker en ideologi. Kunskap och ideologi Då måste vi rimligtvis ha att göra med två typer av ideologier: de riktiga och de falska, eller t o m Den Riktiga Ideologin (DRI), som står mot mot de falska ideologierna. Det kan vara värt en notering, att (den unge) Marx satte "ideologi" = "falskt medvetande", vilket är en mera social form av innehållet i Freuds omedvetna, dvs irrationella föreställningar, som skyddas mot insyn och kritik. Samma position intar Habermas (1972 Knowledge and Human Interests , Boston: Beacon Press). De båda polerna i kontroversen är kunskap och ideologi, dvs om vi anser att det finns någon kunskap, som är någonting annat än ett uttryck för maskerad ideologi, eller om alla kunskapsanspråk är förtäckta maktanspråk (Elzinga 1991). En viktig punkt är självreferensen , vilken här gäller frågan om vad som händer, när en teori tillämpas på sig själv eller på grunden för den egna teorin. Om t ex man - som Elzinga ovan, med stöd av Focault - hävdar att "kunskapsanspråk är (förtäckta) maktanspråk", så följer härav, att även det som Elzinga påstår om forskningen är uttryck för maktanspråk. Men till slut vill många veta, vad som är sant eller rimligt. Kjell Jonssons rubrik "Det nya vetenskapskriget" är missvisande, då påverkningsperspektivet fanns redan i 1950­talets mekaniska marxism, bl a hos Boris Hessen (HESSEN, B 1971: The Social and Economic Roots of Newton's "Principia " , New York), som "förklarar" Newtons fysik som ett uttryck för den härskande klassens intressen. Tilläggas kan att (delar av) Newtons mekanik haft - resp har - en vidsträckt användning vid maskinkonstruktion, både i det förra Sovjetunionen och i det nuvarande Kina. En dyrkan av det irrationella Många av de sociala konstruktivisterna är f d marxister, med ett tänkande i linje med Hessens påverkningsperspektiv. På 60­talet ville man göra revolution mot samhället - i linje med Maos paroll: "det är rätt att göra uppror!" - idag ser man ingen sådan möjlighet och försöker då i stället att göra uppror mot förnuftet i vetenskapens gestalt. Man ser härvid andras vetenskap som en "verbal och social konstruktion", samtidigt som konstruktivisterna själva konstruerar den studerade vetenskapen med samma frihet som en skönlitterär författare konstruerar den verklighet han/hon beskriver. Källan till den använda informationen är "Den Rätta Ideologin" - genom den vet man precis hur allting är - utan att göra någon undersökning. Men, pass på, även den store ordföranden - Mao - hade tydligen irriterat sig på en sådan ideologisering av kunskapsfrågan - eller hur skall vi annars tolka följande strof ur Maos Lilla Röda ?: Det finns de kamrater, som först fastställa resultatet, och därefter (mina kursiv) utföra undersökningen. Denna skenbara tankefrihet utmynnar i en frihet från rationalitetskrav och en ideologi baserad på dyrkan av det irrationella. text: JOHAN LINDSTRÖM VETENSKAPSTEORETIKER Synpunkter? Skrivtill oss!|Alan Sokals hemsida