Sven Öhman:
	"Vetenskapen mår bäst av att vara Vetenskaplig"

I boken Svindlande Perspektiv (Wahlström & Widstrand, 1993) ger Sven Öhman sin syn på populariseringen av vetenskapen och de stora problem den är förknippad med. Med utgångspunkt i det vetenskapliga språket går han hårt åt genren och dess förmenta anspråk på vetenskaplighet. "Vad jag framför allt vänder mig emot är populärvetenskapens anspråk på att på ett allmänbegripligt sätt kunna återge den vetenskapliga kunskapen för lekmannabruk." "Populärvetenskapens målsättning, att göra vetenskapen begriplig för massorna, måste misslyckas därför att varken vetenskapens teori (den formella begreppsbyggnaden) eller dess praktik (begreppsbyggnadens strikta tillämpningar) kan förmedlas enbart med hjälp av vanlig prosa. Det finns ett konkret görande i vetenskapen som är väsentligt för den, som vetenskap, och som populärvetenskapen inte kan komma åt." "Många upplever faktiskt dessutom populärvetenskapen som direkt plågsam, på grund av nonchalansen gentemot viktiga detaljer och de många mer eller mindre halsbrytande förenklingarna." Sven Öhman går hårt åt populärvetenskapen. Mycket riktigt har hans meningsmotståndare, naturligt nog ofta skribenter med populärvetenskapliga ambitioner, gått i klinch med honom. Inte så konstigt med tanke på att grunden för deras levebröd ifrågasätts. Nedan läser du professor Öhmans svar på några frågor. Går det på något sätt att popularisera vetenskap utan att förfalska den? Sven Öhman: Ordet "vetenskap" är rätt obestämt här. Vad jag uttalat mig om är formella, i allmänhet matematiskt formulerade, vetenskapliga, och särskilt då naturvetenskapliga teorier med experimentella och kanske också tekniska tillämpningar, mot och genom vilka teoriernas riktighet prövas. Ur den synpunkt jag har, framstår därför inte vetenskapen som lika med sina mätnings- eller observationsresultat, eller som någon sorts "bild av verkligheten" (även om bilder ibland är nödvändiga som intellektuella hjälpmedel i tillämpningarna), utan min uppfattning är att vetenskapen först och främst är en massa verksamhet, arbete - det sätt att leva och verka som är gemensamt för vetenskapens invånare, alltså för forskarna. Det är för mig ytterst dunkelt vad som skulle menas med "att popularisera" denna livsform. Min kritik av populärvetenskapen grundar sig på insikten att vårt språk får sin innebörd i och genom dess användning i våra mångfaldiga verksamheter i vårt vanliga liv. Vetenskapens språk skiljer sig radikalt från vårt vanliga språk genom att dess innebörder är strikt reglerade i explicita definitioner, mätnings- och kalkylmetoder. Det medför att vetenskapens begrepp i allmänhet intehar några direkta motsvarigheter i vardagslivets språkbruk. Temperatur betyder till exempel helt andra saker inom vetenskapen än vad det gör till vardags, och detta förhållande gäller för det mesta av vetenskapens vokabulär. Försöker man parafrasera denna vokabulär med hjälp av vanliga enkla och allmänbegripliga ord så somvanligtvissker i den populärvetenskapliga litteraturen, så skapar man bara nyatermer i vardagsspråket som blir "skenlärda" därför att de får en vetenskaplig klang. Genom vindkasten i journalistikens och umgängesspråkets oundvikliga utveckling kan sådana termer snabbt få betydelser som avsevärt avlägsnar sig från sina vetenskapliga källor. Det utbildas en populärvetenskaplig jargong med "eget liv" som det är ganska lätt att lära sig utantill, och som ger journalister och politiker verktyg att uppträda med "vetenskaplig" auktoritet utan verklig täckning. Judarnas "genetiskt betingade undermänsklighet" "bevisades" ju "vetenskapligt" med hänvisning till den moderna biologin i Hitlers Tredje Rike, för att nu bara påminna om ett exempel med riktigt elakartade följder. Och även i dagens politiska debatt spelar ju populariserade idéer från till exempel ekonomivetenskaperna och även från andra samhällsvetenskaper en viktig roll - man får hoppas med mindre elakartade konsekvenser. För många människor är populärvetenskapliga skrifter de enda "vetenskapliga" texter de kommer i kontakt med. Menar du att det ändå är bättre att de inte läser dessa texter alls?" Finns det inte en risk för elitisering när så få människor tar del av vetenskapliga texter? Sven Öhman: Jag kan hålla med om att det är en forskarelit som står i spetsen för den vetenskapliga utvecklingen. Och detta sammanhänger naturligtvis med att de problem som vetenskapens frontlinje brottas med ofta är oerhört svåra. Nu har väl ingen vare sig sagt eller menat att populärvetenskapen skulle syfta till att föra upp gemene man på vetenskapselitens nivå. Men mitt bekymmer med denna genre är att den på grund av klyftan mellan vetenskapligt och vanligt språk kan föra ner den vetenskapliga allmänbildningen på en alltför lågnivå. Det vore dumt att underskatta faran med detta med tanke på den oerhörda betydelse det har att vetenskapens frontlinje hela tiden förs framåt och att det för den sakens skull får finnasen elit inom vetenskapen. Däremot förefaller det mig "elitistiskt" att mena att det ändå är bättre att (gemene man) inte läser dessa texter alls. Ingen har väl velat förbjudapopulärvetenskapen! Och dess förföriska verkningar i "folkdjupen" kan väl ingen ändra på! Språket lever ju sitt eget liv! Dock orkar våra politiker knappast orientera sig i vetenskapens framsteg genom att läsa akademiska avhandlingar. Och något liknande kan nog sägas om de flesta journalister. Den kritiskt prövande hållning som hittills har varit den ledande vetenskapens adelsmärke finns det emellertid sällan utrymme för i en populärvetenskap som vill behålla sin läsekrets, till vilken alltså politiker och journalister hör. Det är en läsning som det vore oklokt att försöka förbjuda. Men Vetenskapen mår bäst av vara Vetenskaplig även fortsättningsvis! Du skriver i Svindlande perspektiv (s 21) om §6 i Högskolelagen i kritiska ordalag. Anser du att professorer och övriga i den akademiska världen har någon skyldighet att informera skattebetalarna om forskningsresultat på ett språk som dessa begriper? Sven Öhman: De facto har vi ju en sådan skyldighet nu till följd av paragrafen (numera §9) du nämner. Jag hoppas att mina kolleger läser min bok och att de med dess hjälp kan undvika de fällor jag pekar på och som fullgörandet av skyldigheten kan locka en att falla i. Problemet är kanske mindre för humanister och samhällsvetare. Huruvida sedan skattebetalarna kommer att begripa någonting av allt detta får vi väl se. Ändå vidhåller jag att det är fara å färde när journalister utnämner sig själva till experter på grundval av egna populärvetenskapliga skrifter och intervjuer med forskarbekanta, som till exempel när en Tor Nörretranders tror sig förstå vad autism egentligenär och hur detta tragiska predikament bäst behandlas! Ser du några alternativ till att å ena sidan läsa populärvetenskapliga texter och å den andra läsa på universitet? Kanske folkbildning av något slag inom vilken människor utbildas tillräckligt för att kunna tillgodogöra sig vetenskapliga texter. För det är ju så att inte alla kan läsa på universitetet då det för att komma in på många högskoleutbildningar krävs höga betyg eller bra resultat på högskoleprov. Skall de som inte uppfyller dessa krav ställas utanför forskningens resultat? Sven Öhman: För att ta det sista först så tror jag du sa ett ord för mycket när du undrade om gymnasister med svaga betyg kommer att ställas utanför "forskningens resulta.t". Nästan alla de materiella betingelserna för livet i det moderna samhället är ju "resultat av forskning" - bostäder, bilar, flyg, telekommunikationer osv, osv. Ingen kan väl i dagens läge stå utanför detta? Å andra sidan tror jag det finns en kraftigt överdriven föreställning om att det skulle vara nödvändigt att veta särskilt mycket om vetenskapför att kunna leva i denna moderna miljö. Undersökningar visar att läskunnigheten i vårt land, mätt i antal böcker som en person läser per år, är ganska blygsam och när det kommer till något mera extensivt skrivande så måste man använda ett mycket starkare ord. Många vuxna i vårt land läser ju på sin höjd sportsidorna och serierna i dagstidningarna (nästan aldrig ledare) och många liv levs utan att man skriver så mycket mer än "en lapp" då och då. För att klara sitt dagliga liv är det inte först och främst intellektuellafärdigheter man behöver, utan praktiska. Jag behöver inte ha en doktorsexamen i elektronik för att kunna knappa in Cartoon Network på teven! De flesta människors liv måste inte dömas ut som alltför torftigt därför att de inte byggts på en universitetsutbildning. Jag tror att många högskoleutbildade har svårt att föreställa sig ett liv utan böcker och bokliga studier, och att de av det skälet har en tendens att vilja tvinga på allmänheten en massa vetenskapliga teorier. För att göra det lite lättare för stackars ovana läsare talar man sig varm för populärvetenskap. Utifrån denna naivt intellektualistiska ståndpunkt tar man det då också som någonting givet att det inte kan finnas något som man inte kan läsa sig till. En mera genuin folkbildning skulle istället sträva efter att ge folket material och redskap till moget, självständigt och kritiskt tänkande och förmåga till eget ställningstagande utanvägledning av statligt sanktionerade, i populärspråk parafraserade, "vetenskapliga" teorier. frågor: PER NILSSON Synpunkter? Skriv till oss! | Innehåll