För någon vecka sedan kom
antologin "Regionernas Europa. Belysning av den aktuella
regiondebatten" med Pontus Tallberg som redaktör ut.
Det är inspirerande läsning. Regioner har varit ett
aktuellt tema under några årtionden inom EU och sedan
Sverige blev medlem, har debatt, forskning och konkreta experiment
i framför allt Skåne och Västra Götaland
tagit form.
Ett av antologins intressantaste kapitel
behandlar "asymmetriska statsskick". Med detta avses
att olika regioner i ett och samma land kan ha olika mycket beslutanderätt.
En slutsats är att erfarenheterna från i första
hand Spanien, Belgien och Storbritannien tycks indikera, att
det finns fog för farhågorna att asymmetriska statsskick
kan medföra konkurrens och obalans mellan regioner. Å
andra sidan har regionaliseringen underlättat hanteringen
av spänningar mellan regioner. En tredje viktig slutsats
är att de områden som har mest att vinna på
regionalisering är de som ligger långt från
respektive huvudstäder.
Dessa tre slutsatser
visar att regionalisering i Europa
nu - trots allt - nu har nåt så långt att det
vilar ett tungt och viktigt ansvar på EU att fullfölja
och utveckla regionaliseringen. Möjligen har man - inom
EU:s olika politiska och administrativa organ - underskattat
de båda för närvarande viktigaste drivkrafterna:
Medborgarnas önskemål om demokratisk förnyelse
och näringslivets ökade samarbete på lokal och
regional nivå i s.k kluster.
Det är antagligen utifrån dessa
båda utgångspunkter som en "hållbar"
regionalisering lättast skapas. Därmed handlar regionalisering
till stor del om att skapa och befrämja dynamik inom både
politik och näringsliv. Denna kommer oundgängligen
att medföra att olika regioner utvecklas olika i en rad
avseenden. Alternativet till en sådan mångfacetterad
utveckling är att "lägga locket på"
regionaliseringen av demokratin, vilket tycks öka sannolikheten
för ekonomisk stagnation och marginalisering av den representativa
demokratin.
Det gäller för
politikerna att utnyttja och bidra
till dynamiken i samhällsutvecklingen. Här finns dock
ett krux. Den förändring som idag verkar för att
flytta ned ett antal politiska beslut från den nationella
till den regionala och lokala nivån, kan i ett senare skede
verka för en delvis annan regionindelning med regioner med
en något annorlunda beslutskompetens.
Perioden under vilken författningar
och andra grundläggande föreställningar kunde
hålla i sekler är troligen förbi. Begreppet "asymmetriska
statskick" kan därmed bli förlegat, eftersom den
politiska och ekonomiska dynamiken i regioner de facto kan göra
nationalstatsperspektivet mindre intressant. Om några decennier
kanske Europa har konstitutioner och "en ny form av statskunskap"
som främst utgår från regioner. Allt kan hänga
på regionernas möjligheter att vara plattformar för
ekonomisk och politisk utveckling. Ett är säkert: det
kommer att skilja sig mellan Europas alla regioner.
Därmed kan regionalisering även i ett större sammanhang komma att
bli ett instrument för demokratisk förnyelse. Ungdomens
föreställningar om en ändamålsenlig demokrati
och många "enfrågerörelsers" berättigade
förslag kan sannolikt lättare omsättas i en regional
demokrati under förändring än i dagens nationella
demokratier. Regionalisering förefaller vara de många
möjligheternas koncept för 2000-talet.
2004.04.24
|