Regionalisering har under de senaste åren varit
ett livligt debatterat fenomen. Försöksverksamheten i
Region Skåne och Västra Götaland har förlängts.
Förespråkarna för regionalisering menar att den
möjliggör för politiken att flytta ett antal beslut
till en nivå som alltmer är den viktiga för företag
och privatpersoner. En ökad politisk makt åt regioner
kan därmed vara ett sätt för politik, demokrati och
offentlig sektor att med kraft delta i den framtida samhällsutvecklingen.
Motståndarna och skeptikerna menar att regionalisering kan
äventyra den nationella enheten.
Från ett ekonomiskt perspektiv
har företagens tilltagande samverkan i kluster varit en viktig
drivkraft för att betrakta en större eller mindre region
som en enhet. Företagssamverkan i kluster blir alltmer intressant
bl.a. i takt med att det från högskolor och större
etablerade företag knoppas av nya företag.
Många sådana företag växer således fram
i ett sammanhang - nätverk - där marknaden är om
inte given, så dock inom räckhåll. Internet har
bidragit till att dessa ibland globala nätverk är möjliga
att skapa, utveckla och använda. Just denna närhet
kan göra risker och åtgärder i framför allt
nya företag mycket mer konkreta och därmed enklare att
hantera. Nyföretagande framstår sannolikt därmed
som en möjlighet för många fler än för
några decennier sedan.
För
politiker och till viss del den offentliga sektorn har tanken
på regionalisering varit svår. Å ena sidan är
det rimligen en övergripande målsättning att ha
vitala politiska institutioner som passar dagens behov. Politiker
brukar välkomna högt valdeltagande och medborgerligt engagemang.
Å andra sidan tycks vissa politiker inte vilja förändra
dagens ordning. Detta beror antingen på att dessa politiker
anser att den nuvarande situationen ger dem stort inflytande eller
på att andra politiker snarast strävar efter att begränsa
och stabilisera politikens roll. I alltför många politiska
sammanhang står det nuvarande politiska systemet och de nuvarande
partierna i centrum. Det av allt att döma för demokratin
nödvändiga växelspelet mellan medborgarnas värderingar
och politiska beslut är allt mer oklart. Vilka medborgare skulle
i längden förlora på att ett antal beslut flyttades
från den nationella nivån till regional eller kommunal
nivå?
Att regionala skillnader därmed
kan växa ter sig uppenbart. Därmed kan frågan omedelbart
ställas: Hur ser dem demokrati ut - framför allt från
den enskilde medborgarens utgångspunkt - som äventyras
av regionalisering?
Under senare år har alltfler
talat om det civila samhället, som bl.a. är vårt
spontana sätt att organisera våra relationer. Därmed
är det civila samhället (enligt Hans L Zetterberg) en
icke politisk del av samhället, nämligen inom familjen,
umgänget, föreningen, församlingen och det fria kulturlivet.
Det civila samhället har en broderskapsmoral som inte finns
i marknadens sfär och en frivillighet som inte finns i statsmaktens
sfär.
En poäng
med det civila samhället är således att det
bygger på frivillighet, relationer och i viss mån på
oegennytta. Sett från allmänmänskliga utgångspunkter
är detta stora förtjänster. För de flesta av
oss skulle livet vara outhärdligt och innehållslöst
om det bara fanns politik och marknad. I det civila samhället
kan vi fullt ut vägledas av våra värderingar, relationer
och föreställningar. Vissa företrädare för
politik tycks dock se en ökad betoning på det civila
samhället som ett hot mot politik. Ett sådant synsätt
kan tolkas som om inflytandet för dagens politiker är
viktigare än samhällets utveckling.
Vitsen med regionalisering är
att ge den regionala nivån ökat inflytande. Den regionala
nivån ter sig alltmer relevant för både företagens
klustersamarbete och det civila samhället. Att politiken stärks
på regional nivå möjliggör därmed att
förtroendevalda och den offentliga sektorn med kraft kan delta
i den kommande samhällsutvecklingen. Därmed blir det möjligt
att ge demokratin en nystart, att forma delvis nya demokratiska
strukturer samt att medborgare kan känna att deras möjlighet
till deltagande och påverkan inte bara gäller marknad
och civilt samhälle utan även politik och offentlig sektor.
Alla tre sektorer kan därmed utvecklas i ett växelspel
med varandra och framför allt i växelspel med medborgarna.
Marknaden
och det civila samhället arbetar. Varför skall
politik och offentlig sektor marginaliseras genom att för många
politiska beslut fattas onödigt långt från medborgarna
på nationell nivå?
29.01.2004
|