Så kom den då - betänkandet från ansvarskommittén som stora delar av det offentliga Sverige väntat på. Den utredning som ofta kallas "Svegforska utredningen" efter utredningens ordförande - landshövding Mats Svegfors. Den har också kallats "Nuderska utredningen" efter det politiskt ansvarige statsrådet.

Efter en kort tids massmediaintresse - mest riktat mot frågan om landstingens framtid - har debatten i det offentliga närmast upphört. Så viktig tycks betänkandet inte vara trots statsministern vid något tillfälle uttryck att detta utgör denna mandatperiods viktigaste inrikespolitiska fråga. Det skall dock påpekas att betänkandet endast är ett delbetänkande och kan närmast liknas vid ett slags omvärldsanalys samt probleminventering och en önskelista om för det fortsatta utredningsarbetet.

Betänkandet innehåller en del som är värt att uppmärksammas men verkar ha gått massmedia förbi i jakten på landstingen. I betänkandet finns en omvärldsanalys som på ett öppet och intressant sätt diskuterar nya förutsättningar för välfärds- och tillväxtpolitik. Betänkandet redogör för ett antal faktorer som antas påverka det svenska samhället. Till de faktorer som räknas upp i och diskuteras hör sådant som kan samlas under rubrikerna globalisering, europeiskt samarbete, informationsteknik, medicinsk vetenskap och teknik, befolkning och näringsliv.

Dessa förändringsfaktorer är idag vare sig okända eller inte debatterade i den svenska samhällsdebatten. Men trots detta är det både intressant och värt att uppmärksamma att betänkandet diskuterar effekterna av rörlighet och globalisering på ett sådant tydligt sätt som ändå sker Bland annat aktualiseras möjligheten att kunna upprätthålla ett skattetryck som alltför mycket avviker från omgivande länders. I en rapport utgiven av Riksskatteverket (numer Skatteverket) diskuterades om detta var möjligt.

I rapporten (RSV 2000:9) gjordes en översiktlig beräkning hur stort ett skattebortfall skulle kunna bli om Sverige väljer eller tvingas välja en anpassning skattenivåerna till övriga EU. Rapportens beräkningar slutade på runt 100 miljarder (vilket motsvarar strax under procent av den totala uppbörden. Det är nog det hela diskussion handlar om. Hur ska Sverige klara sina åtaganden på nuvarande nivåer samtidigt som vi står inför en mer eller mindre frivillig anpassning av skattenivåer till omgivande länder och ett antal problem som kommer att öka kraven på det offentliga. Samtidigt har arbetskraftdeltagandet minskat och antalet äldre kommer att öka såväl som kostnadsutvecklingen inom sjukvården.

Betänkandet ger tydliga signaler om att svåra samhällsproblem kommer att möta Sverige inom en inte alltför avlägsen framtid. En bild som bekräftas i den nyligen publicerade senaste Långtidsutredningen. Några konkreta svar lämnas dock inte men det förs ett resonemang som sammanfattningsvis går ut på ökade krav på medborgarna - helst i form av "medskapande" medborgare som förmår att skapa utvecklingskraft och ha anpassningsförmåga. Betänkandet innehåller en lång lista på frågor som kommittén önskar fördjupa sig i Jag ska inte räkna upp dem utan bara konstatera att uppräkningen i sig bekräftar att problembilden är allvarligare än vad som redovisas i dagspress.

För närvarande pågår ett arbete runt om landet med att skriva yttranden avseende betänkandet. Därefter kommer regeringen att utfärda tilläggsdirektiven för det fortsatta utredningsarbetet. Ett arbete som lär pågå till minst år 2005 och sannolikt längre beroende på hur omfattande direktiven blir. Men med tanke på de ambitioner som redovisas i delbetänkandet och det stora reformbehov som föreligger är det knappast troligt att arbetet avslutas förrän tidigast mot slutet av 2006 eller under 2007.

Det vore dock befriande om kommittén får, i sitt fortsatta uppdrag, ett klart uttalande om att utredningsarbetet skall utgå från medborgarnas krav och behov och att direktvalda nivåer är det bästa sättet att kombinera effektivitet och demokrati. Det gör att redan tilläggsdirektiven bör utgå från behovet av en direktvald nivå på regional nivå för att hantera frågor är regionala och hanteras bäst på en regional nivå. Exempel på sådan frågor är de viktiga tillväxtfrågorna men också andra frågor som kräver närhet till medborgarna och förmåga att prioritera. Det ter sig därför ganska naturligt och rimligt att hälso- och sjukvårdsfrågor hör hemma på den regionala nivån - inte minst sett ur den tillväxtpotential som vården innebär.

Det vore också välgörande om kommittén får i uppdrag att på allvar se över den statliga myndighetsstrukturen. Här bör det finnas goda möjligheter till effektiviseringar. Inte minst ter sig organisationen med en länsstyrelse i varje län väl tilltaget parallellt med ett antal regionala sektorsmyndigheter. Myndigheter som ofta har ambitioner att detaljreglera utan att ha en helhetsyn. Endast lokala-och regionala organ kan kombinera närhet och demokratiskt legitimitet med beslutsförmåga.

Ett resultat av det pågående utredningsarbetet kan inte bli annat än att Sverige skall fortsätta på den inslagna vägen med att flytta ner beslutsfattandet enligt det som inom EU kallas subsidaritetsprincipen. Sverige bör en gång för alla få permanenta regioner i den form fom finns i Skåne och Västra Götaland.

2004.03.11