Så kom den då - betänkandet
från ansvarskommittén som stora delar av det offentliga
Sverige väntat på. Den utredning som ofta kallas "Svegforska
utredningen" efter utredningens ordförande - landshövding
Mats Svegfors. Den har också kallats "Nuderska utredningen"
efter det politiskt ansvarige statsrådet.
Efter
en kort tids massmediaintresse - mest riktat mot frågan
om landstingens framtid - har debatten i det offentliga närmast
upphört. Så viktig tycks betänkandet inte vara trots
statsministern vid något tillfälle uttryck att detta
utgör denna mandatperiods viktigaste inrikespolitiska fråga.
Det skall dock påpekas att betänkandet endast är
ett delbetänkande och kan närmast liknas vid ett slags
omvärldsanalys samt probleminventering och en önskelista
om för det fortsatta utredningsarbetet.
Betänkandet innehåller
en del som är värt att uppmärksammas men verkar ha
gått massmedia förbi i jakten på landstingen. I
betänkandet finns en omvärldsanalys som på ett öppet
och intressant sätt diskuterar nya förutsättningar
för välfärds- och tillväxtpolitik. Betänkandet
redogör för ett antal faktorer som antas påverka
det svenska samhället. Till de faktorer som räknas upp
i och diskuteras hör sådant som kan samlas under rubrikerna
globalisering, europeiskt samarbete, informationsteknik, medicinsk
vetenskap och teknik, befolkning och näringsliv.
Dessa
förändringsfaktorer är idag vare sig okända
eller inte debatterade i den svenska samhällsdebatten. Men
trots detta är det både intressant och värt att
uppmärksamma att betänkandet diskuterar effekterna av
rörlighet och globalisering på ett sådant tydligt
sätt som ändå sker Bland annat aktualiseras möjligheten
att kunna upprätthålla ett skattetryck som alltför
mycket avviker från omgivande länders. I en rapport utgiven
av Riksskatteverket (numer Skatteverket) diskuterades om detta var
möjligt.
I rapporten (RSV 2000:9) gjordes
en översiktlig beräkning hur stort ett skattebortfall
skulle kunna bli om Sverige väljer eller tvingas välja
en anpassning skattenivåerna till övriga EU. Rapportens
beräkningar slutade på runt 100 miljarder (vilket motsvarar
strax under procent av den totala uppbörden. Det är nog
det hela diskussion handlar om. Hur ska Sverige klara sina åtaganden
på nuvarande nivåer samtidigt som vi står inför
en mer eller mindre frivillig anpassning av skattenivåer till
omgivande länder och ett antal problem som kommer att öka
kraven på det offentliga. Samtidigt har arbetskraftdeltagandet
minskat och antalet äldre kommer att öka såväl
som kostnadsutvecklingen inom sjukvården.
Betänkandet
ger tydliga signaler om att svåra samhällsproblem
kommer att möta Sverige inom en inte alltför avlägsen
framtid. En bild som bekräftas i den nyligen publicerade senaste
Långtidsutredningen. Några konkreta svar lämnas
dock inte men det förs ett resonemang som sammanfattningsvis
går ut på ökade krav på medborgarna - helst
i form av "medskapande" medborgare som förmår
att skapa utvecklingskraft och ha anpassningsförmåga.
Betänkandet innehåller en lång lista på frågor
som kommittén önskar fördjupa sig i Jag ska inte
räkna upp dem utan bara konstatera att uppräkningen i
sig bekräftar att problembilden är allvarligare än
vad som redovisas i dagspress.
För närvarande pågår
ett arbete runt om landet med att skriva yttranden avseende betänkandet.
Därefter kommer regeringen att utfärda tilläggsdirektiven
för det fortsatta utredningsarbetet. Ett arbete som lär
pågå till minst år 2005 och sannolikt längre
beroende på hur omfattande direktiven blir. Men med tanke
på de ambitioner som redovisas i delbetänkandet och det
stora reformbehov som föreligger är det knappast troligt
att arbetet avslutas förrän tidigast mot slutet av 2006
eller under 2007.
Det vore
dock befriande om kommittén får, i sitt fortsatta
uppdrag, ett klart uttalande om att utredningsarbetet skall utgå
från medborgarnas krav och behov och att direktvalda nivåer
är det bästa sättet att kombinera effektivitet och
demokrati. Det gör att redan tilläggsdirektiven bör
utgå från behovet av en direktvald nivå på
regional nivå för att hantera frågor är regionala
och hanteras bäst på en regional nivå. Exempel
på sådan frågor är de viktiga tillväxtfrågorna
men också andra frågor som kräver närhet till
medborgarna och förmåga att prioritera. Det ter sig därför
ganska naturligt och rimligt att hälso- och sjukvårdsfrågor
hör hemma på den regionala nivån - inte minst sett
ur den tillväxtpotential som vården innebär.
Det vore också välgörande
om kommittén får i uppdrag att på allvar se över
den statliga myndighetsstrukturen. Här bör det finnas
goda möjligheter till effektiviseringar. Inte minst ter sig
organisationen med en länsstyrelse i varje län väl
tilltaget parallellt med ett antal regionala sektorsmyndigheter.
Myndigheter som ofta har ambitioner att detaljreglera utan att ha
en helhetsyn. Endast lokala-och regionala organ kan kombinera närhet
och demokratiskt legitimitet med beslutsförmåga.
Ett resultat
av det pågående utredningsarbetet kan inte bli
annat än att Sverige skall fortsätta på den inslagna
vägen med att flytta ner beslutsfattandet enligt det som inom
EU kallas subsidaritetsprincipen. Sverige bör en gång
för alla få permanenta regioner i den form fom finns
i Skåne och Västra Götaland.
2004.03.11
|