Vid midsommartid meddelades de fortsatta direktiven
för Ansvarskommitténs arbete. Kommitttén har
att till februari 2007 att utreda och föreslå eventuella
förändringar avseende uppgifter på kommunal nivå
inklusive frågan om det behövs två kommunala nivåer.
Detta innebär konkret att frågan om ett eventuellt avskaffande
av landstingen aktualiseras. Mycket riktigt så ingår
det därför i kommitténs uppgifter att ta ställning
till hälso- och sjukvårdens struktur och uppgifter. Kommittén
har också att fundera över den statliga organisationen.
Förslag i denna del av uppdraget blir kanske inte lika påtagliga
som ett eventuellt förslag om nedläggning av landstingen
sett ur ett medborgarperspektiv och sett ur ett lokal- och regionaldemokratiskt
perspektiv.
I det första delbetänkandet förekom
en del intressanta resonemang om behovet av ökat medborgerligt
engagemang för att skapa det som benämndes utvecklingskraft.
De ansatser kommittén gjorde i betänkandet från
december 2003 har inte vidareutvecklats i tilläggsdirektiven
utan utredningsarbetet har inhägnats i en mer traditionell
ram. Detta är olyckligt mot bakgrund av de stora problem den
svenska offentliga sektorn står inför. Utmaningar som
med säkerhet kommer att kräva ett stort medborgerligt
engagemang för att kunna hanteras. Det gör att det får
anses bekymmersamt att kommittén regelbundet upprepar att
utredningen inte är en demokratiutredning utan snarare handlar
om att effektivisera och förtydliga det offentliga ansvaret
och den offentliga organisationen. Frågan är om det går
att göra utan en underifrån byggd demokratisk legitimitet.
Nyligen genomfördes en större konferens i Västerås
vars tema var Ansvarskommitténs arbete. Konferensen var döpt
till ” I Axel Oxenstiernas anda” och under hela dagen
gjordes återkopplingar till den gamle kanslern Axel Oxenstierna.
Det går inte att undvika tanken att denna koppling var mer
eller mindre medveten i ett syfte att skapa en kontext om att Sveriges
offentliga organisation nått ett sådant stadium att
det krävs genomgripande reformer som sammanslagningar av län
och landsting samt kommuner.
Ett antal debattörer ifrågasätter
allt oftare landstingen som sjukvårdshuvudman och önskar
istället ett förstatligande av sjukvården kombinerat
med att delar av vården förs till kommunerna. De brukar
dock inte närmare redogöra på vilket sätt en
statligt organiserad vård skulle bli bättre och effektivare.
De brukar heller inte diskutera konsekvenserna av att föra
ytterligare ansvar till kommunerna. En sådan utveckling kan
inte leda till annat än att kommunerna i stor skala måsta
söka samgående. Vilket skulle få stora effekter
för medborgarna och det kommunaldemokratiska systemet.
En sådan utveckling överensstämmer inte med behovet
av att skapa ett ökat medborgerligt engagemang och ökad
lokal- och regionaldemokrati. Med tanke på att kommittén
har möjlighet att föreslå stora och genomgripande
förslag är det viktigt att det sker en såväl
brett som djupt diskussion på medborgerlig nivå och
politisk nivå. Utgångspunkten för denna diskussion
ska inte vara Oxenstiernas handlingskraft utan dagens problem och
utmaningar som inte kan lösas utan tydlig lokal- och regional
demokratisk förankring. Jag tror också att Oxenstierna
skulle ha uppfattat det så.
2004.09.09
|