Visst blev det bedårande scenkonst av vår tid. Regionteater Väst har förlöst ännu ett par pjäser på aktuella teman, denna gång könsidentitet och rasism. Och är det nu så illa som det stundom sägs att barn i allt större utsträckning mår dåligt kan säkert såväl föreställningen ”Fejkflickan” som ”På ren svenska” bistå med bränsle till förståelsen. Läs mer
De står där och trängs i min bokhylla, alla sju delarna av Marcel Prousts romansvit, 3.486 sidor På spaning efter den tid som flytt. Tanken att se en ensam skådespelare göra 155 minuters teater av detta digra verk blev mig oemotståndlig. Nina Jeppssons ensamshow på Orionteatern i Stockholm är i alla avseenden enastående fenomenal.
Nyligen hänfördes jag av ett grekiskt gästspel i Göte Läs mer 
I ett 90 minuters multimedialt mästerverk bjöd skådespelaren Katarina Damvoglou med teatral kraft, värdig en grekisk aktör, på en utflykt genom den mexikanska konstnären Frida Kahlos dramatiska leverne i dialog med bildskaparen Robin Beer. Det är synd att behöva skriva att detta gästspel från Aten bara gavs en gång. Läs mer
Kalas och festival är ord med förväntningar, särskilt i en stad som samtidigt firar sina 400 år. Sjukdom och inreseförbud har urholkat redan pandemianpassade program. I Bältesspännarparken lyckades ändå sex drivna hip hop-dansare skapa spänning och dynamik och Göteborgsoperans Hurricane får scengolvet att snurra ännu några föreställningar. Läs mer
Den underliggande nerven i Henric Holmbergs minutiösa undersökning av förutsättningarna för ett avancerat skådespeleri är uppmärksamheten på yrkets många fallgropar, inte minst de plågsamt självrannsakande frågorna: är jag en stor skådespelare, är jag känd, hur många huvudroller har jag haft…? Läs mer
Friskt vågat hälften vunnet heter ordspråket. När den lilla bohuslänska ön Åstol skall etablera sig på teaterkartan är nog mer än så vunnet. För det gäller att också ha tumme med vädrets makter. Av Ellen Mattsons dramatisering från 1996 av Emilie Flygare Carléns roman Rosen på Tistelön från 1842 har ett stramt ödesdrama blivit ett yvigt bygdespel med en del av den charm som ett amatörteatersällskap förmår åstadkomma med professionell ledning av regi och musik. Läs mer
Det är något som aldrig släpper taget, som inte skall släppa taget om man inte vill riskera bli cynisk. Efter föreställningen för jag ett långt samtal med Adler Sandblads man, som är psykolog, om födelsens dramatik och helandets gåtfulla förlopp. Hemma igen tänker jag på två filmer med islamsk anknytning jag nyligen sett: Mustang och Nawals hemlighet, båda med konvulsiva motsättningar mellan generationerna som utgångspunkt, där döttrarna desperat strävar efter frihet från århundraden av undergivenhet, förtryck och fördomar Läs mer
Man lämnar aldrig Skogen besviken. Scenen på Masthuggsterassen erbjuder inte bara föreställningar med överraskande skönhetsvärden, den när också tanken, båda ting som gör att man uppsöker platsen med förväntan som man ett par timmar senare fått infriad – hur ofta kan man säga något sådant? Läs mer
Det slumpade sig så, att jag ankom till Folkteaterns och produktionsbolaget Ögats uppfinningsrika teaterföreställning nyvaccinerad och därför på ett högst påtagligt sätt en del av ett av dess genomgående teman: isoleringens effekter på ett förhållande under pandemi – något vi ofta informerats om sedan en tid tillbaka, hur förhållanden spricker och faller i bitar när trycket hårdnar. Läs mer
