En La bohème med varm charm

Göteborgsoperan – La bohème
bild ur föreställningen

Den nyzeeländske tenoren Thomas Atkins är ett fynd till rollen som Rodolfo att matcha Kerstin Avemos Mimí i Göteborgsoperans nya uppsättning av Puccinis La bohème. Innan döden avslutar deras korta och tragiska kärlekssaga har de fascinerat både för sin charm och för sin sång ihop med en varsamt lyhörd orkester. Läs mer

En sista chans
eller ”Scenkonst som terapi”

Göteborgsoperan – dansverket Stoic och Wagners Valkyrian
bild ur föreställningen

Ännu en möjlighet återstår att uppleva två av Göteborgsoperans mest storslagna satsningar denna spelsäsong. Det gäller Valkyrian, som slutligen fått mig på knä inför Wagners operatetralogi Nibelungens ring, samt det hisnande dansverket Stoic av den mångbesjungne belgiske koreografen Sidi Larbi Cherkaoui. Läs mer

Poetiskt formexperiment

Backa Teater – Krigerska
bild ur föreställningen

Programtexten till Backa Teaters nya föreställning Krigerska handlar om hur teatern en gång föddes i det antika Atén. Om födelse handlar också föreställningen. Men då om kvinnor i migrationens fotspår och deras tankar inför ett väntat barn. Med sinnena på helspänn fångar jag upp deras reflektioner som formuleras likt en talkör, poetiskt och suggestivt. Läs mer

På spaning i operavärlden

Göteborgsoperan – Trettondagskonsert med bal
Göteborgsoperans fasad

Jag sitter med diskret men allt mer nyfiken blick i Göteborgsoperans foajé och ser publiken strömma in, decenniets första trettondagsafton. Nedanför fållen på kvinnornas regnsäkra ytterplagg skönjer jag glansiga tyger i de mest skiftande färger och kvaliteter. Ovanför glittrar det av örhängen och halssmycken av varierande slag och valör. Ett och annat sällskap stannar till där jag sitter för att på den lediga bänken passa på att byta fotkläder från gedigna kängor och träningsdojor till eleganta dansskor och sedan dra vidare in mot garderoben för att, befriade från sin barlast, gå ut i vimlet och ståta i en kanske rätt sällan uppvisad prakt. Läs mer

Gör skådespelare med funktionshinder riktig teater?

Teater Kattma repeterar.

Är de funktionshindrade personerna på scenen riktiga skådespelare? Det är sådana frågor som Matt Hargrave ställer i sin bok Theatres of learning disability: good, bad, or plain ugly? Hargrave har följt flera teatrar där personer har en vad vi skulle kalla utvecklingsstörning eller ett intellektuellt funktionshinder samtidigt som de har en viktig roll i uppsättningen. Läs mer

Hög tid för Magnus och Patrick

Folkteatern – Madame Bovary och filmen Camorrans barn
ur föreställningen

Ramlar man ned framför TV:n efter välförrättat värv sent på eftermiddagen, kan man sugas in i två program på TV 3 som bjuder på enastående nonsens av snarlikt slag: först Svenska Hollywoodfruar, därefter Lyxfällan. I den förra tycks deltagarna inte ha en susning om vilka verklighetskarikatyrer de förvandlats till, i den senare krälar stackars offer i stoftet genom en kusligt växande självinsikt om att ”det är ju inte klokt”, ”det är för dj-t”, ”det trodde jag aldrig…” osv, osv. Läs mer

Könskomik med många lager

Göteborgs stadsteater, Studion – Vem är Schmitz?
ur föreställningen

En absurditet kring kön och identitet har intagit Göteborgs Stadsteaters Studio. Det enda konkreta är själva spelplatsen, ett frukostrum på ett anonymt företag.  Därutöver en hysterisk anpassningskarusell som inte riktigt lyckas nå på djupet, trots gott skådespeleri och en hel del dramaturgisk upprepningskomik. Läs mer

Ljus i mörkret

Mold, Johan Rödström m.fl – love walks
Vinjettbild

Jag citerar ur en recension av Döden, producerad av Skogen 2013, liksom love walks designad av Johan Rödström: Läs mer

Med den moderna människan i blickpunkten

Atalante – It wasn’t me
vinjettbild från Atalante

Det man uppskattar så mycket med Atalante är sättet scenen hela tiden har de moderna uttrycken i fokus. Dess ledare, Niklas Rydén betonar ständigt sitt intresse för teknikens utveckling och dess användbarhet i konsten. I It wasn’t me tar man steget fullt ut och konfronterar det mänskliga skapandet med det digitala, AI, Artificial Intelligens, utmanar den empatiska talangens olust i konfrontation med robotens effektivt kusliga brist på vilja. Läs mer

Människorna som brickor i ett spel

Göteborgs Dramatiska Teater – Faces
bild ur Göteborgs Dramatiska Teaters föreställning. Foto Per Larsson

Av en ren slump – eller var det ödet? – kom jag att se Mike Nichols Carnal Knowledge i veckan, ett DVD-fynd jag lagt beslag på. Regissören ligger även bakom storverk som Vem är rädd för Virginia Woolf och Angels in Amerika (1966 och 2003) och den legendariska filmen säger väldigt mycket om den tid också Faces (liksom flera andra av John Cassavetes’ filmer) utspelar sig i, frigörelseåren under 60-talet och framåt, de moderna livsstilarnas genombrott, sammanfallande med diverse sammanbrott! Läs mer