Alla nya medier kräver kunskaper av sina användare. Boken krävde läskunniga som kunde ta till sig det nya mediet. TV och radio kräver en befolkning som kan sovra mellan kanalerna och förstå dramaturgin i de program som sänds. Internetanvändarna behöver en fördjupad kunskap om källkritik, kunskaper som mycket väl kan komma att leda till ett större ifrågasättande av traditionella medier.

Den 27 oktober 2000 höll den internationella juristorganisationen Center for international studies, Cils, ett seminarium med inbjudna gäster från hela världen. Platsen för seminariet var Salzburg i Österrike och en av talarna var Dr Bichlbauer, inbjuden representant från väldshandelsorganisationen WTO. De församlade juristerna, som kom från alla världens hörn, fick lyssna till ett ytterst märkligt anförande. Dr Bichlbauer gjorde bland annat en mängd fördomsfulla uttalanden om lata italienare och andra tokigheter. Han presenterade även WTO:s förslag till nytt röstningssystem i USA, där väljarna föreslogs kunna auktionera ut sina röster till högstbjudande på en fri marknad.

Varken ledningen för Cils eller de församlade juristerna fattade några misstankar mot WTO-representanten. Det var först några veckor senare som bluffen uppdagades. Någon med namnet Bichlbauer existerade inte. I allafall inte inom WTO.

Personen som höll anförandet var medlem i den radikala gruppen the Yes men, en grupp med medlemmar i flera länder och med udden riktad mot just världshandelsorganisationen.

- Vi ansåg att det mest etiskt riktiga vi kunde göra var att representera WTO ärligare än de representerar sig själva, kommenterade en representant för dem.

The Yes men driver hemsidan www.gatt.org. Sidan är bild- och utseendemässigt en direkt kopia av WTO:s officiella hemsida, www.wto.org. Vid en närmare granskning är det uppenbart att det handlar om en bluffsida. På hemsidan publiceras satiriskt utformade "nyheter" med syfte att förlöjliga världshandelsorganisationen. Men den är samtidigt mycket skickligt gjord och ofta behöver man gå in på underavdelningar för att verkligen bli varse vilken sida som är bluff och vilken som är den officiella WTO-sidan. Något som Cils ledning uppenbarligen aldrig gjorde.

Ersättare bjöds in
När Cils skickade sin inbjudan till WTO-ledare Mike Moore gjorde man det till bluffsidans e-postadress. Utifrån detta misstag kunde sedan hela bluffen byggas upp. Den internationella juristsammanslutningen fick ett vänligt svar via vändande mail där Mike Moore förklarade att han tyvärr inte kunde närvara vid mötet, istället föreslogs den välrenommerade Dr Bichlbauer som ställföreträdare. Och Dr Bichlbauer bjöds in.

I många skolor används idag Internet som ett naturligt hjälpmedel för elever att söka information om olika ämnen. Det är knappast otroligt att fler har lurats av den falska WTO-sidan. Till saken hör att den som söker på frasen "WTO" på Google, den mest använda sökmotorn på Internet idag, får upp den falska hemsidan redan på sjunde plats i prioriteringsordningen. Den som söker på frasen "Gatt", som är det frihandelsavtal som ligger till grund för hela världshandelsorganisationen, får upp den falska hemsidan jämsides med den verkliga sidan. Den som har bråttom i sitt faktasökande, saknar erfarenhet av källkritisk granskning eller medvetenhet om att det faktiskt finns en mängd falsk eller hårt vinklad information på Internet - liksom i andra medier - riskerar naturligvis att bli lurad. För privatpersoner som ska använda Internet för handel finns naturligtvis risker med falska hemsidor som snappar upp information om kreditkortsnummer och bankkoder. Men det ligger utanför ämnet för just den här artikeln.

Bristande källkritik
Det finns mängder av fall som visar på allmänt dåliga kunskaper i källkritik. Det gäller inte bara skolelever eller internationella juristorganisationer. Vid flera tillfällen har även journalister på stora tidningar lurats med hjälp av ganska enkla knep. Det svenska Internetföretaget Bahnhof.com lyckades 1997 plantera "nyheten" att Pol Pot befann sig i Stockholm för att söka politisk asyl. Med hjälp av en påhittad nyhetsbyrå - Tass.net: Newswire - en seriöst utformad hemsida med den förtroendeingivande webb-adressen www.tass.net lyckades man få ut "nyheten" om Pol Pots Stockholmsvistelse i flera internationella nyhetsmedier. Bland annat lyckades man få världens största nyhetsbyrå, Reuters, att publicera ett telegram om den fejkade händelsen. Telegrammet dementerades först några timmar senare. Internetföretaget Bahnhof.com ville testa hur källkritiska medier egentligen var och man fick uppenbarligen avsedd effekt. Fallet är ett typexempel på en relativt enkel spridning av falsk information. Och om journalister - som dagligen hanskas, eller ska hanskas med källkritiska frågor - inte lyckas genomskåda ett budskap som detta, hur ska då elever och en allmänhet som inte arbetar med källkritik till vardags göra det?

Vaksamhet mot medier
Hur ska man då se på behovet av källkritik på Internet? Den nuvarande läroplanen har följande stolta skrivningar om Internet och källkritik:

"Eleverna skall kunna orientera sig i en komplex verklighet, med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt. Studiefärdigheter och metoder att tillägna sig och använda ny kunskap blir därför viktiga. Det är också nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ".
(Lpo-94, 1998 års utgåva)

Men vilken form av källkritik behövs för Internet? Oenigheten är stor i den omfattande litteraturen och artikelhögen i frågan. Å ena sidan finns de som menar att det oreglerade informationsflödet på Internet, där vem som helst i princip kan sprida vilka tokigheter som helst, till en stor mängd människor, nödvändigtvis gör Internet till en dålig källa till kunskap. Inte sällan vill dessa ha mer av regleringar av det nya mediet. Å andra sidan finns de som menar att Internet möjliggör en i princip fri och därmed oreglerad spridning av information från vem som helst till vem som helst, men att de källkritiska verktyg vi annars använder till andra medier är fullt tillämpliga även på Internet. Problemet är inte mediet i sig, utan att medvetenheten om att man måste granska kritiskt är för låg.

Stig Roland Rask har författat flera böcker och artiklar i ämnet, bland annat ItiS-studiematerialet "Nätet som källa och text" samt ett bidrag till boken "Internet kommer till skolan" (red. Groth & Olausson). Hans utgångspunkt är att den källkritik som behövs för att granska en text på Internet i stort är densamma som den man använder när man tittar på kommersiell TV. Vid ett tillfälle drar Stig Roland Rask en parallell till en TV-kväll med TV4. Först ut på TV-tablån är Science-fiction-programmet Arkiv X, därefter kommer en kort reklampaus som övergår i kanalens nyhetsprogram Nyheterna. Vid betraktandet av de olika programmen intar betraktaren automatiskt olika förhållningssätt, menar Rask. Arkiv X är påhittat, reklamen är till för att få oss att köpa en vara och Nyheterna försöker skildra verkliga händelser. När elever och andra letar efter information på Internet krävs samma mått av medvetenhet.

Myten om sanningen
I stort sett går det att använda gängse källkritiska medel för att ta till sig information från Internet. Problemet är bristen på källkritiskt medvetande över huvudtaget. I skolvärlden utgår undervisningen fortfarande oftast ifrån läroboken som Sanningen. Trots allt tal i läroplaner och högtidstal om att eleverna ska uppmuntras till kritiskt tänkande, är det i praktiken oftast läroboken som används som såväl utgångspunkt som facit för undervisning och lärande. När sedan eleverna sätter sig framför en dator med en mängd olika källor - seriösa som oseriösa - uppstår ett alltför stort glapp. Eleverna är ofta inte skolade att granska informationen kritiskt eftersom de är vana att bli matade med färdigtuggade portionsförpackningar med Sanning från lärare och läroböcker. Det gäller naturligtvis hela samhället, men i skolan läggs grunden för vår tillit (och blindhet) inför olika källor.

Med ett större informationsflöde blir det nödvändigt att öka medvetenheten om källkritik över huvudtaget. Möjligen kommer vi i framtiden också att ifrågasätta andra medier på samma sätt som vi nu talar om att vi behöver ifrågasätta det vi får oss till del via Internet. Det är något som bland andra läromedelsförfattaren och webbredaktören Peter Fowelin har skrivit om. Internet kan bli spjutspetsen för ett allmänt större ifrågassättande av information, menar han.

De gängse källkritiska metoderna räcker långt, men det finns också en hel del skillnader mellan Internet och den kommersiella TV-kanalens programutbud, för att ansluta till exemplet som nämndes ovan. När det gäller skillnaden mellan Arkiv X och Nyheterna så är utbudet begränsat, det finns en distributör som sänder olika program och denna distributör klassifierar de olika programmen på programtablån efter kategorier som nyheter, reklam, science-fiction. Nu kan visserligen programtablåmakarnas trovärdighet också ifrågasättas, men det är en väsentlig skillnad mot situationen på Internet där det inte finns någon programtablå. Det blir i första hand du själv som hela tiden får göra bedömningen - är det satir, är det propaganda, är det myndighetens hemsida, eller vad är det?

Fler aktörer
Till din hjälp har du bara hemsidans egen information, andra hemsidors påståenden om den aktuella hemsidan och din egen förmåga att källkritiskt granska materialet.

En annan skillnad är att Internet skapar en större mängd aktörer än till exempel TV- och radiomediet, men också fler än tidigare med den tryckta boken eller tidskriften. Det finns militära störsändningar riktade mot TV-kanaler, under 1980-talet fanns pirtaradiokanaler och det har alltid funnits böcker som varit plagiat, förfalskningar eller förvanskningar. Men med Internet ökar utbudet och samtidigt också möjligheten att få ut desinformation. Det handlar om ett mycket billigt och relativt enkelt medium.

Samtidigt måste sägas att hela Internetmediet idag har en ganska låg trovärdighet hos de flesta användare. Vi tror fortfarande hellre på tidningar, radio och TV än en hemsida på Internet. Detta allmänna misstroende drabbar också seriösa och mycket tillförlitliga källor på Internet.

Enkelheten
Det som gör Internet så enkelt att använda för den som vill distribuera medvetet falsk eller misskrediterande information under till synes "objektiv" flagg är bland annat lättheten med vilken man kan skapa kopior av hemsidor. Det är bara att kopiera hemsidans så kallade källkod, dess "skelett" och infoga den på annan plats på Internet. Med några enkla handgrepp kan en person kopiera bilder, logotyper, brevhuvuden med mera. Via den kopierade källkoden kan man sedan ändra i texten efter eget tycke och lägga upp det hela på en webbadress som verkar tillförlitlig och som kan associeras till orginalhemsidan. I fallet med www.gatt.org så valde man namnet på det frihandelsavtal som ligger till grund för världshandelsorganisationen.

För att göra en jämförelse med tidningsmediet, så skulle vi vara tvungna att klippa och klistra i en tidning och lägga in nya artiklar med hjälp av limstift. Det är möjligt, men det innebär trots allt visst besvär.

Det kanske mest kända svenska exemplet av falska hemsidor på Internet har drabbat den svenska regeringens kampanjsida för stiftelsen Levande historia - www.levandehistoria.org. Samtidigt som hemsidan lanserades upptäcktes att det fanns en annan hemsida, med adressen www.levandehistoria.com, då förvillande lik den ursprungliga sidan men med ett motsatt budskap. På den falska hemsidan propageras för att förintelsen av judar, zigenare, homosexuella och oliktänkande under andra världskriget aldrig har ägt rum. Idag har båda sidorna ändrats. Den falska hemsidan är numera lätt att skilja från den ursprungliga och det står också utskrivet att sidan tar ställning mot den etablerade uppfattningen om förintelsen.

För den som vill publicera sig på Internet gäller det att skapa sig en god trovärdighet. Det gäller alla medier, men Internetmediet är på ett helt annat sätt beroende av utseendet på hemsidan. En dåligt layoutad bok eller en tidning med taskigt tryck ger för många en lägre trovärdighet. Jämför med diskussionen om tabloidtidningar och fullsidesformat, eller pocketböcker jämfört med inbundna böcker. Men med Internet är det själva utformningen av en hemsida i själva mediet som för många avgör mycket av trovärdigheten.

Okritiskt
Men bara för att en hemsida är proffsigt gjord som Bahnhof.com-exemplet ovan, betyder det inte att texten på sidan är korrekt.

Ett problem är att många, av okunskap, har en övertro till olika ändelsers objektivitet. Hänvisas vi till en webadress av typen: http://homepage.calypso.net/~ci-18778/adorem.htm, och får fram en myndighetssida, är det inte svårt att inse att det rör sig om en bluff. Det är lätt att få misstankar mot en sådan hemsida, på samma sätt som många fattar misstankar mot ett postorderföretag, vars enda kontaktmöjlighet är ett mobiltelefonnummer och en privat boxadress.

Finns samma budskap på till exempel: www.utrikesdepartementet.com, skulle vi inte hysa samma ögonblickliga misstankar. Men borde vi inte det?

I princip alla ändelser är möjliga att köpa i dagens läge. .com är en ren kommersiell ändelse liksom .org. Tills för alldeles nyligen var den svenska nationalitetskoden .se under hård kontroll. Endast granskade företag, kommuner, myndigheter och större organisationer hade tillstånd att få tag i en toppdomän som avslutades med .se. Under våren har nu även den svenska nationalitetsändelsen sålts ut på den öppna marknaden. Idag är den svenska nationalitetsändelsen lika svår att lita på som vilka andra ändelser som helst.

Vi kan alltså varken avgöra trovärdigheten på Internet med hjälp av utseendet eller med hjälp av den webbadress som leder oss fram till sidan.

Slutsats: Ett informationsproblem
Samtliga nya medier kräver nya kunskaper av dem som ska ta del av mediet. När Gutenberg tryckte den första boken behövdes kunskap om hur man läser, hur en bok disponeras och så vidare för att man skulle tillägna sig mediet. För att vi ska kunna ta till oss av TV- och radiomediet behövs visserligen en begränsad teknisk kunskap, men vi behöver kunna pendla mellan kanalerna, sovra mellan de olika formerna av program för att kunna ta del av dem. Med den tekniska utvecklingen ställs nya krav på människors kunskap och ett samhälle där IT-tekniken och en mängd olika informationsmedier får en allt större roll krävs också en större samhällelig kunskap om hur det nya mediet ska kunna användas. Därmed kan vi kanske också se ett större mått av källkritiskt granskande också av "äldre" medier som radio, tidningar och TV.

I dagens samhälle där utbildningen är en samhällelig angelägenhet så måste den tekniska utvecklingen tillmötesgås med bättre kunskaper om den nya tekniken i skolor och andra autbildningsinstitutioner. Där finns en framtida utmaning.

UR KRUT NR 1 2003