Här har jag varit  med på FB under flera år och så plötsligt kräver FB ny registrering och, visar det sig, om jag inte har mobiltelefon kan jag inte registrera mig.
Vad handlar detta om?

– Vill man ha total kontroll över vad jag gör och var jag befinner mig och för det krävs mobiltelefon, som alltid är med mig?

– Har någon anmält mig (för något????) och man har uteslutit mig ur FB utan att tala om orsaken?

Någon som vet?

Fortsättning 19/4:
Hur jag än försöker kommer jag inte in på FB. Igår kom jag in och hade två konton, det gamla, som jag inte kunde skriva på, och det nya som jag råkade registrera av misstag (tänkte mig inte att jag registrerade ett nytt) kunde jag skriva på. Idag kommer jag inte in på något av dem.

Mina ord för FB är inte vackra och lämpar sig inte i skrift.

Finns det någon stödgrupp för FB-beroende, som kan hjälpa en att leva utan FB?

Tillägg 19/4 senare på kvällen:
Jaha nu kom jag in på FB igen, fast jag begriper inte varför. Men det var bra för mina nerver.

/Kerstin

För några dagar sedan publicerade Birger Schlaug på sin blogg en artikel om den ”flyktingkris” som Sverige för närvarande befinner sig i och hur den påverkar samhället. Artikeln är mycket läsvärd med politiska och ekonomiska såväl som psykologiska, sociologiska och filosofiska aspekter på flyktingmottagandet.

Jag citerar här de sista tre styckena av den ganska långa artikeln:

”Det är egentligen inte pengar som fattas – herregud, det finns mer pengar i samhället än någonsin – det är lärare, sjuksköterskor, tolkar, allt det där praktiska. Då hjälper det måttligt när statsministern lovar mer resurser till kommuner. För han kan inte lova fler lärare, fler sjuksköterskor, fler tolkar, allt det där praktiska. Han kan bara lova pengar. Men pengar står inte i kateder, pengar samtalar inte med patienter, pengar skriver inte ut recept, pengar håller inte i en hand som darrar av ångest, pengar tröstar inte ett barn som inte kan sova.

Konstigt nog är det första gången jag önskar att jag var kvar i politiken. Till och med önskar att jag varit något så främmande som statsråd. Trots att jag just nu inte har några bra svar på vad som bör göras och hur det bör göras. Det som oroar mig att ingen annan heller har det. Lika lite här i Sverige som i Europa och världen i övrigt.

Det kanske vore bra om alla inblandade började med att erkänna det. Monterade ner de retoriska rustningar man förskansat sig bakom. Slutar prata om att man har kontroll, eller att kontroll funnits bara man själv suttit vid den formella makten. Eller att lösningen hade varit att för länge sedan stänga gränsen för att bli en ö i världen.”

Läs gärna hela texten! Den har rubriken Om klockorna stannar och blommorna vissnar (1). Se länklistan i slutet på denna bloggpostning. I samma lista har jag lagt in några länkar med tidigare inlägg på Motvallsbloggen med anknytning till dagens ämne, från 2005 och framåt.

Lika lite som Birger Schlaug har jag några förslag till snabba lösningar på flyktingproblemen i världen, i Europa, eller i Sverige. Men kanske har jag ändå ett par idéer om hur man kunde förbättra situationen för Sveriges del, åtminstone något lite.

Man kan till exempel börja avveckla det som kallas New Public Management. Det systemet för styrning av offentlig sektor har varit galet från början och allt fler forskningsrapporter visar att privatisering och ”avreglering” medför mer byråkrati och högre kostnader än det system för statlig och kommunal förvaltning som vi hade tidigare.

Att börja med att avveckla privatiseringen inom mottagandet av asylsökande är relativt enkelt och kan påbörjas omedelbart. Situationen inom flyktingmottagandet skulle då successivt förbättras. Man skulle slippa de giriga bolag som nu tjänar grova pengar på att exploatera bristen på bostäder för asylsökande. Man skulle ha möjlighet att förbättra förhållandena för de boende, så att de som får stanna i landet är i bättre skick psykiskt och fysiskt när de fått uppehållstillstånd och ska börja arbeta och försörja sig själva ute i en kommun. De som inte får uppehållstillstånd och måste lämna landet skulle kunna göra det med en mer positiv inställning till Sverige.

I början av 1990-talet, när krigen i Jugoslavien pågick, upplevde Sverige också en kris i flyktingmottagandet. Media beskrev hur flyktingar ”vällde in” i Ystad från Polenfärjorna. Sommaren 1992 ordnade man tältläger för de asylsökande i väntan på att baracker skulle levereras. Det var den största ström av flyktingar som Sverige tagit emot sedan slutet av andra världskriget.

Kanske kan vi lära något av hur man hanterade flyktingkrisen den gången?

Av en slump råkade jag arbeta med asylsökande från 1992, när trycket på mottagningsapparaten var som störst, fram till våren 1994, när det hade minskat och man kunde börja stänga förläggningar.

Hösten 1992 sade jag upp mig från ett lärarjobb. Utan att ha något annat jobb att gå till. Man gjorde så på den tiden. Dagen efter att jag lämnat in min uppsägning fick jag jobb som handläggare på en flyktingförläggning som Invandrarverket (föregångaren till Migrationsverket) höll på att etablera i min hemkommun.

På den tiden var det alltså staten som drev förläggningarna för asylsökande. Det betydde att nya förläggningar kunde etableras mycket snabbt. Inga långdragna upphandlingsförfaranden enligt komplicerade EU-regler och med detaljerade listor på krav som måste uppfyllas. Statens Invandrarverk, SIV, hyrde några lokaler som stod tomma. Behövde något förbättras så gjorde man det. Sedan fyllde man på med sängar, bord, stolar och köksutrustning för de boende och kontorsinredning för personalen. Parallellt med detta rekryterades personal för anläggningen. Eftersom detta kunde ta ett par veckor så hade man ambulerande personalgrupper som bara sysslade med att starta upp nya förläggningar. Ofta kunde den första gruppen asylsökande flytta in veckan efter att SIV fått tillgång till lokalerna.

På den tiden hade alltså Migrationsverkets föregångare SIV egen personal på förläggningarna. Det fanns vaktmästare, sjuksköterska, personal för barn- och fritidsverksamhet och handläggare som skulle hjälpa till med ekonomiska och sociala problem. Om vi som var förläggningshandläggare träffade någon som hade riktigt svåra problem kunde vi boka tid hos psykologen som kom en gång i veckan. Vi hade så god tillgång till tolkar att vi ytterst sällan behövde använda en asylsökande som tolk för en landsman.

Vid upphandling av förläggningar med självhushåll idag ingår bara ”vaktmästartjänster” i avtalet. Migrationsverkets handläggare finns på ett kontor i någon stad, som ska kunna nås med kollektivtrafik inom en dag. Om någon asylsökande har fysiska eller psykiska symptom förväntas denne uppsöka närmaste vårdcentral. Om någon behöver pengar till vinterskor, inte trivs med sina rumskompisar eller har andra bekymmer måste han eller hon sätta sig på en buss för att ta sig till staden där ansvarig handläggare finns. En handläggare som inte känner den asylsökande och kanske inte ens har sett hennes förläggning.

Naturligtvis ”sparar” staten mycket pengar med detta personalsnåla slimmade system. Men på längre sikt blir det knappast några besparingar. Med de långa väntetider på beslut om uppehållstillstånd som vi har, blir tiden som asylsökande mycket påfrestande. Människor bryts ner av ovisshet och sysslolöshet. Då, 1992, fanns det personal på förläggningen som kunde lyssna och stödja och hjälpa till med små praktiska förbättringar. På det viset kunde vi i många fall bygga upp ett förtroende för oss tjänstemän och kanske till och med för Myndighetssverige. Genom den dagliga kontakten med de asylsökande kunde vi också märka när något höll på att gå riktigt dåligt och ingripa innan det utvecklades till en allvarlig händelse.

Även 2016 är tiden som asylsökande påfrestande. När det då inte finns personal att tala med på förläggningarna så inträffar det oftare olika incidenter. Vad gör Migrationsverket då? Jo, sätter in väktare från privata vaktbolag. Eller så får polisen rycka ut. Inte så bra om man vill att de boende ska känna trygghet och få förtroende för myndigheterna. De flesta flyktingarna kommer från länder där polisen är våldsam och korrumperad och många bär på traumatiska upplevelser i samband med män i uniform.

Mitt förslag till våra styrande politiker är återgå till att låta förläggningsverksamheten för asylsökande drivas av ett statligt verk. Detta kommer att löna sig, inte bara ekonomiskt. Därefter kan man fortsätta med att avveckla New Public Management inom de andra sektorer där systemet visat sig misslyckat.

Jag planerar att skriva ännu ett blogginlägg om vad politikerna borde göra i det som kallas flyktingkrisen. Och vad de inte borde ha gjort. Förhoppningsvis är det klart om några dagar. Men det kan ju hända att Kerstin skriver något innan dess. Håll utkik på Motvallsbloggen!

/Dan Gmark

Länkar:
1) Kanske var det just då det vände, Birger Schlaug 9/2 2016
– Artiklar om New Public Management på Motvallsbloggen:
Zarembas beskrivning av sjukvården och ”New Public Management” förvånar inte 16/3 2013
– Det Stora Tågrånet – hur den svenska järnvägen styckades upp och slutade fungera, 16/12 2011
– Vad är det för politiker vi har? Eller: Vad är det för fel på de ekonomiska teorierna? 2/8 2010
Och en artikel från Gamla Motvallsbloggen, tio år gammal och fortfarande aktuell:
– Misskötsel av eldistributionsnätet, 17/1 2005

Vi drabbades igår av meddelandet att Annika Tiger har lämnat oss.

Annika Tiger var något av en pionjär inom svenska internet på 90-talet och en bra bit in på 2000-talet, både med sin HTML-skola och med sin blogg, som många av oss lärde oss mycket av. Hennes ansträngning, vad gällde att lära ut användningen av nätet och tillverkning av hemsidor, ligger till grund för mina hemsidor och därmed indirekt, även om jag inte snickrat ihop den själv, till denna blogg.

Annika hjälpte och stöttade alla som var intresserade av nätet och dess möjligheter men framför allt ivrade hon för att flickor och kvinnor skulle ge sig in på området och inte överlämna det åt männen. För detta drabbades hon, som så många andra duktiga kvinnor, genom åren av många manliga näthatare.

Jag träffade Annika bara en gång, i samband med en sammandragning på g:a riksdagshuset organiserad av S, inför valet 2006 men vi hade en del telefonkontakter därefter. Även om jag inte kan säga att jag kände henne väl så lärde jag känna henne tillräckligt för att konstatera att hon var en mycket ödmjuk människa som var värd att känna ett betydligt större självförtroende än hon faktiskt gjorde. Hon var duktig, ja enastående inom området på den tiden, och hon lämnar ett stort tomrum efter sig, inte bara för sina närstående utan även för oss andra, vi nätanvändare som har henne att tacka för så mycket.

Så tack, tack Annika för vad du gav oss andra, tack.

/Kerstin

Här talar Paul Steigan, på Fredssamtal i Degerfors, om världens beroende av olja och om Norges nya roll i världen. Mycket intressant, för att inte tala om chockerande.

Kampen om jordens energiresurser, del 6 av 6

Vad Steigan säger om Norges ”medlemskap i EU, gäller för Sveriges medlemskap i Nato. I båda fallen visar våra politiker att det inte är mycket bevänt med våra demokratier längre.

/Kerstin

Dagens Nyheter skriver att ”Vindbrist ger rekorddyr el i Danmark”. Intressant nyhet? Knappast. Dessa rapporter är nämligen inte riktigt sanna.

För det första gäller det höga priset inte landet Danmark, utan bara landsdelen Jylland. Köpenhamn, som ligger på Själland, har samma elpris som Sverige.

För det andra beror det höga elpriset naturligtvis inte på ”vindbrist”. Däremot beror det på akut elbrist, som i sin tur beror på att den kraftledning som ska överföra el mellan Tyskland och Danmark har havererat. Elpriset sätts på NordPool Spot, och vid akuta bristlägen upphör denna ”elbörs” att fungera. Priset tappar kontakten med produktionskostnaden och rusar i höjden tills det når det administrativt fastställda taket på 2000 euro per megawattimme, vilket är lika med 1723, 8 öre per kilowattimme. Men elförsörjningen fungerar även när elbörsen lägger av. Vi har inte fått någon rapport om totalt elavbrott på Jylland.

För det tredje gällde detta pris på 1723, 8 öre per kilowattimme bara under två timmar på förmiddagen idag. Dygnsmedelpriset idag är 376,1 öre och det är efter det genomsnittliga dygnsmedelpriset under månaden som elkunder med rörligt pris faktureras. Den enskilde jylländaren kan alltså inte spara pengar på att låta bli att köra torktumlaren idag, vilket DN tycks tro. Och i morgon kommer elpriset i hela Danmark att vara 31 öre/kWh på NordPool Spot, d.v.s. exakt samma som i Sverige.  

En sanningsenlig rubrik i DN hade alltså varit: ”Dåligt underhåll av tysk kraftledning i kombination med felkonstruerad elbörs ger egendomliga variationer i elpriset på Jylland”. Att de i stället satte en rubrik som handlar om vindkraften kan jag bara se som ett inslag i den ständigt pågående kampanjen mot vindkraft och för kärnkraft.

/Dan Gmark

Länk:
- Vindbrist ger rekorddyr el i Danmark, DN 7/6 2013 
–  Varför har elpriserna blivit så höga? Del 4. Motvallsbloggen 20/12 2010

Det har skrivits och talats mycket om hästkött i olika matvaror den senaste tiden. Hästkött är i sig en utmärkt matråvara. På Island anses hästkött lika fint som nötkött. Men tyvärr är det många människor i andra delar av Europa som har fördomar mot att äta hästkött. Hur kan det då komma sig att stora, välrenommerade livsmedelsföretag blandar hästkött i sina produkter och påstår att det är kött från nötkreatur? De måste ju ha insett att om det avslöjas så riskerar de massflykt av kunder?

Om de underliggande orsakerna till hästköttskandalen har Mikael Nyberg skrivit en artikel som publicerades i Aftonbladet igår (1). Med en metod som vi känner igen från tidigare böcker och artiklar knyter han ihop hästköttet i lasagnen med andra samhällsfenomen. Vad är det då som hästkött har gemensamt med tågförseningar och den varslade byggarbetarstrejken? Här är en ledtråd, ett citat ur artikeln:

Köttet som Findus satte sitt varumärke på kom från en fransk leverantör som beställt det från en firma i Sydfrankrike vilken anlitat en underleverantör på Cypern som skickat ordern till en kötthandlare i Nederländerna vilken fått ett bra pris från ett slakteri i Rumänien, varpå köttet med lastbil fraktades till firman i Sydfrankrike för omlastning och vidare transport till den franska leverantörens dotterbolag i Luxemburg och sedan med långtradare till lagercentraler och varuhus runtom i Europa. (1)

Apropå tågförseningar så har Mikael Nybergs bok Det stora tågrånet nu kommit ut i pocketutgåva. Denna har kompletterats med en uppdatering om läget på järnvägen i slutet av 2012 (2). Var det någon som trodde på regeringens tal om ”den största satsningen på järnvägsunderhåll någonsin”? Tydligen gjorde en del journalister det. Men de hade uppenbarligen inte läst varken regeringens Infrastrukturproposition eller Statsverkspropositionens avsnitt om vägar och järnvägar. Jag har gjort det och kan bara hålla med Mikael Nyberg när han skriver: ”Så fortsätter anpassningen av samhället till bilismens krav”.

Nu finns också ett föredrag av Mikael Nyberg om tågkaoset ute på nätet. Citat: ”Tanken med avregleringen var att vi skulle få mindre byråkrati inom järnvägen. I själva verket är byråkratin större än tidigare.” Se länkarna 3 och 4 nedan.

/Dan Gmark

Länkar:
1) Fusk i hästväg, artikel på Mikael Nybergs hemsida, även publicerad i AB 11/3 2013
2) Inget slut på tågkaoset i sikte, efterord till pocketutgåvan av Det stora tågrånet, även publicerat i Clarté nr 4/2012
3) Privatiseringens pris – en urspårad järnvägspolitik del 1, ABF Play 21/2 2013
4) Privatiseringens pris – en urspårad järnvägspolitik del 2, ABF Play 20/2 2013 
– Det stora tågrånet – hur den svenska järnvägen styckades upp och slutade fungera, Motvallsbloggens presentation av Mikael Nybergs bok 16/12 2011

Den som vill läsa fler av de artiklar om järnvägen som finns på Motvallsbloggen kan prova med några lämpliga sökord i bloggens sökfunktion.

I en avslutande kommentar till mitt blogginlägg ”Svensk Bilprovningscirkus” skrev jag så här: ”Det kommer att bli intressant att följa det ekonomiska trixande som kommer att behöva tillgripas för att få någon att ta över Besiktningskluster 2.”(1) Och trixigt blev det. Häng med här:

På en extra bolagsstämma den 27 januari 2012 genomdrev Bilprovningens huvudägare (staten, d.v.s. regeringen) att besiktningsstationerna skulle delas upp i tre grupper, varav två skulle säljas till högstbjudande (2). De besiktningsanläggningar som skulle säljas placerades i två dotterbolag, Besiktningskluster 1 AB och Besiktningskluster 2 AB. Fastighetsbeståndet (byggnaderna med tomtmark) skulle emellertid säljas separat ”för att uppnå största möjliga värde vid transaktionen”. Transaktionerna skulle slutföras under 2012.

I november 2012 såldes Besiktningskluster 1 till ett företag som heter Opus Group AB. På avbetalning, eftersom köparen inte kunde skaffa fram tillräckligt med kontanter. I samma veva såldes fastigheterna till ett fastighetsbolag, Söderport Fastigheter AB. Rest-Bilprovningen besiktar alltså numera i hyrda lokaler.

Men besiktningskluster 2 AB lyckades man inte sälja. Det fick vi veta i ett pressmeddelande för några dagar sedan (25 januari) med rubriken: ”Bilprovningens ägare delar upp bolaget mellan sig”. Det var ju så att AB Svensk Bilprovning skapades som ett halvstatligt företag, där staten hade 52 % av aktierna och resten ägdes av åtta branschorganisationer, försäkringsbolag och automobilklubbar.

Nu har man gjort så, att dessa ”minoritetsägare” har bildat ett holdingbolag, FBYB Holding AB, som ska ta över Besiktningskluster 2 den 18 mars(3). Men själva besiktningsverksamheten ska skötas av ett investmentbolag som heter Volati, och marknadsföras under namnet Besikta Bilprovning. Volati, som inte sysslat med varken fordon eller besiktning tidigare, har fått en option på att överta hela FBYB Holding 2015. En kommentar till det hela från Volati är upplysande: ”Transaktionen är ovanlig i det avseendet att verksamheten säljs utan huvudkontor, ledning och administration”. Tack för varningen. Vi som är (var) potentiella kunder har anledning att hålla oss från Besikta Bilprovning, åtminstone tills ledningen om några år har skaffat sig en smula erfarenhet av branschen.

Besiktningskluster 2 har alltså inte sålts, eftersom Bilprovningen eller staten inte har fått några pengar för det. Med den konstruktion man valt ska  i stället en del av Bilprovningens kassa lämnas över till det nya holdingbolaget. Man skulle kunna säga att staten köper ut sin del av det samägda bolaget, och det kostar, utöver 56 besiktningsstationer, cirka 48 % av de likvida tillgångarna. Vad kommer det privata företaget FBYB Holding att använda dessa pengar till? Dela ut till aktieägarna eller skänka till Volati?

Jag kan inte låta bli att ge Finansdepartementet och Bilprovningen en eloge för den utomordentliga kreativitet de visat när det gäller privatisering av en gemensamt ägd verksamhet. Men hur var det, skulle inte försäljningarna av statliga bolag inbringa pengar för att betala av på statsskulden? I fallet Bilprovningen kan det inte bli mycket pengar över, efter alla kostnader för jurister och ekonomikonsulter som de olika om- och nybildningarna av bolag måste ha fört med sig.

Tillägg 28/1 2013 kl- 14.20
Om de likvida tillgångarna

Nu har jag räknat lite på hur mycket pengar (=likvida tillgångar) som FBYB Holding kommer att överta när AB Svensk bilprovning delas upp. Bolaget har före styckningen den summa som Söderport Fastigheter betalade för fastigheterna, 470 miljoner, samt de 205 miljoner som Opus Group betalade kontant för Besiktningskluster 1. FBYB Holding ska ha 48 procent av detta, vilket blir cirka 335 miljoner kronor. En rejäl summa. De kanske bestämmer sig för att dela ut pengarna som en liten bonus till de anställda? Om de har 500 anställda blir det 670 000 per person. Inte så illa.

Men jag gissar att de 335 miljonerna kommer att skänkas till bolaget Volati, för att täcka de kostnader de haft för sin brandkårsutryckning och de avvecklingskostnader de kommer att få när de mindre lönsamma stationerna så småningom ska stängas.

Fast egentligen borde alla 675 miljonerna i likvida medel delas ut till skattebetalarna och de bilägare som via besiktningsavgifterna sett till att Bilprovningen gått med vinst alla dessa år, och kunnat samla på sig det realkapital som nu realiseras. Men detta kommer inte att ske. Det kan vi vara säkra på.

/Dan Gmark

Länkar:
1) Svensk Bilprovningscirkus, Motvallsbloggen 29/12 2012
2) Två tredjedelar av Bilprovningen säljs till högstbjudande, pressmeddelande från Bilprovningen 20 december 2011
3) Ägarna delar Bilprovningen, Transportnet.se 25/1 2013
4) Hemsida Volati AB, januari 2013
5) Besikta Bilprovning, Volatis hemsida, januari 2013

Centerpartiets stöd minskade i senaste Sifomätningen, till rekordlåga 3,2%. Socialdemokraternas situation är likartad, det har inte haft så lågt stöd som under senare år sedan de kom in i riksdagen i början av 1900-talet. De båda partierna har gjort några rejäla och i grunden likadana misstag.

Båda partierna gjorde sig av med sina media. Framför allt Socialdemokraterna blev därmed nästan utan röster i den svenska medielandskapet och eftersom pressen är i huvudsak borgerlig speglas deras åsikter, idéer och åtgärder i en idéfientlig press varvid de kommer att framstå som mossiga och dumma. Annat kan man inte vänta sig från en politiskt fientlig press. Centerpartiet sålde också ut sina tidningar och gjorde sig, som socialdemokraterna, samtidigt av med risken att kritiseras av de egna väljarna under deras politisk-ideologiska omsvängning, liksom med möjligheten till en dialog med sina väljare.

 Socialdemokraterna bestämde sig samtidigt för att deras traditionella väljargrupp inte fanns längre, att svenska folket hade fått det så bra under deras långa regeringsperiod att det inte längre skulle gå att ”leva” på röster från de sämre ställda i samhället. Har för mig att Mona Sahlin, men även andra framstående socialdemokrater, har uttryckt åsikten att man inte kan vinna val bara på att värna om de fattigaste. Alltså måste partiet, resonerade man, attrahera den välbeställda medelklassen och det gör man bäst genom att lova denna grupp favörer, fler privata alternativ och lägre skatter. Låter man den  borgerliga pressen indoktrinera människor och tala om för dem vad de bör tycka, så ordnar det sig bara man ställer upp på de borgerliga idealen – så det gör man numer. Med en befolkning som har allt sämre kunskaper om vår näraliggande historia och genom att låta borgerligheten definiera om denna historia (”Vi moderater har alltid värnat om demokratin-lögnerna), behöver S-partiet inte oroa sig över att väljarna ska inse att partiet, dvs partitopparna, idag kämpar för precis de intressen och den ideologi som partiet grundades för att bekämpa för snart 150 år sen, nämligen den liberala utsugningspolitiken och företagens rätt att trycka ner människor i lorten.

Centerpartiet, som en gång var ett socialliberalt parti men med siktet inställt på småbönder och landsortsbor, har resonerat på samma sätt vad gäller deras väljargrupp. Landsbygden avfolkas och småbönderna finns inte kvar längre och ska inte finnas kvar så länge till, så nu måste vi attrahera andra väljargrupper. Partiet vände sig då till, ja gissa: Jo till den välbärgade medelklassen, men framför allt de yngre väljarna i denna grupp. ”Frihet, frihet och frihet igen” är partiets nya, som ledarna trodde, valvinnande slogan. Den lockar alla unga människor, tänkte de sig. Ungdomar har längtat efter frihet under hela sin uppväxttid och ofta blandat ihop föräldrarnas bestämmanderätt över  dem med statens och är de medvetna om skillnaden så vill de bli av med bådadera – åtminstone tills de inser vad det innebär att vara så där fri.

Och båda partierna har räknat rejält fel. Inget av dem har vunnit mer väljarstöd på sin ”moderna” nyliberala politik. Istället har båda förlorat väljare på denna reaktionära politik de senaste 20 åren.

Framför allt Socialdemokraternas ledare brukar då och då betona att man måste vinna fler röster i Stockholms stad. Men kära nån, hur har man tänkt sig göra det? Genom privatiseringar och utförsäljning av lägenhetsbeståndet i Stockholms innerstad och vissa områden runt denna, har man byggt om Stockholms innerstad till ett rikemansghetto. Hur har man tänkt sig fortsättningen? Att 9 miljoner människor ska tränga ihop sig där?

Dags för båda partierna att börja inse att folk kommer att fortsätta att vara bosatta utanför detta område och att Sverige är totalt beroende av sin landsbygd, eftersom det är där de värden skapas som är grunden för ett välstånd. Det ligger inga energiskapande verksamheter i centrala Stockholm Det finns inga sågar eller pappersmassafabriker där. Det går inte att odla spannmål eller plank på Stureplan. Därför är det dags att tänka om – igen och i motsatt riktning.

Fortfarande bor majoriteten av befolkningen inte i Stockholm och framför allt inte i stadens centralare delar och så kommer det att förbli inom en överskådlig framtid. Snarare kan vi förvänta oss att trenden vänder framöver, då oljan blir allt dyrare och man inte kommer att ha råd att frakta allting två gånger runt jorden innan det hamnar på våra matbord. Mycket oklokt alltså, att låta infrastrukturen falla samman i förtvivlade försök att vinna röster från de rika i Stockholms stad.

Den dagen då det inte längre räcker att skicka svenska attacktrupper till oljerika länder för att säkra kontrollen över oljan, har man bränt alla broarna om infrastrukturen fått förfalla totalt, som den får göra nu. Det är oklokt att härma USA i allt och i synnerhet i det här avseendet.

/Kerstin

Det hände sig för några månader sedan att vi skulle köpa en ny bil. Det vill säga vi tänkte byta den gamla tolvåringen mot något lite färskare, en fem- eller sexåring som gått några tusen mil. Nätet är ju en fantastisk plats när det gäller att leta upp ett fordon av rätt modell och storlek som finns inom rimligt avstånd. När vi hittat ett par lämpliga objekt tänkte jag gå till nästa steg, att kolla hur felstatistiken ser ut för just de modellerna och årgångarna. Det finns ju vissa modeller som är ökända för att krångla mycket, även av bilmärken som annars är kända för god kvalitet. Det stod ett exemplar av ”Bilar, starka sidor och svaga punkter” (376 sidor, utgiven av Konsumentverket och Bilprovningen) i bokhyllan, men den sträckte sig bara till årsmodell 2000 och var till ringa nytta i detta fall.

Inga problem – numera finns ju den statistiken på internet. Trodde jag. Bilprovningen brukade göra reklam för sin eminenta statistik på sin hemsida. Men ingen länk till felstatistiken på olika bilmodeller fanns på Bilprovningens hemsida. Inga länkar, och ingen förklaring till statistikens frånvaro, på Konsumentverkets hemsida. Till slut hittade jag förklaringen på Wikipedia: ”I februari 2012 meddelades att denna tjänst läggs ned, då man i fortsättningen inte längre ansåg sig ha tillräckligt stort statistiskt underlag.” (1) (2)

Javisst, Bilprovningen måste ju ”konkurrensutsättas”, och nu skulle två tredjedar av stationsnätet säljas ut. Och ett aktiebolag som lever under hård konkurrens kan ju inte rent ideellt syssla med statistik, även om den är bra för trafiksäkerheten och guld värd för konsumenterna. Problemet är bara att det inte finns någon annan som har tillgång till de data som behövs för att få fram statistik på bilmodeller som är trafikfarligare än andra eller rent allmänt krånglar mycket. Bilfabrikanterna försöker nog själva samla information om detta, men den informationen lär de inte släppa ut till allmänheten.

Vårt bilköp den här gången kändes lite osäkrare än det borde ha varit. Jag går fortfarande och funderar på vilka som är de svaga punkterna på vår nya begagnade bil och vilka reparationer man måste vara beredd på. Men att konsumenterna ska hållas i osäkerhet tycks höra till den nya fria ekonomin.

Nå, hur går det med utförsäljningen av bilprovningsstationerna då? Jodå, redan i början av året delades stationerna in i tre ungefär lika stora grupper, av vilka två skulle säljas (3). I juli fick vi veta att en grupp hade sålts (alltså verksamheten, inte lokalerna) till något som hette Opus Group. Detta är ett företag som tidigare sysslat med försäljning och installation av testutrustningar för industrin. Bland kunderna har funnits Bilprovningen. Ägarna till bolaget har hittat en intressant konstruktion för att kunna ta ut vinsten i ett cypriotiskt holdingbolag. I EU-landet Cypern är bolagsskatten hälften så stor som i Sverige (4). Upplägget gjordes på rekommendation av en bank som hette Carnegie. Ringer en klocka någonstans? Var det innan Carnegie fick sitt banktillstånd indraget?(5)

Vem får då köpa den andra gruppen stationer som skulle säljas? Försäljningen skulle ju vara klar det andra kvartalet 2012. Svaret är, att det vet vi inte, trots att vi nu befinner oss väldigt nära slutet på det fjärde kvartalet. Av någon anledning är intresset svagt för att köpa bilprovningsverksamhet. Kanske det är så billigt att besikta bilen att de stora testningsföretagen inte anser det lönsamt att gå in på den svenska marknaden? Det ska bli intressant att se hur  Bilprovningens styrelse, som kontrolleras av regeringen, kommer att hantera situationen. Kommer de att rea ut stationsgruppen, eller ska de tvinga fram prishöjningar på bilbesiktning redan nu, för att locka riskkapitalisterna att gå in?

Tillägg  30/12 2012 kl 15.15
med anledning av Martins kommentar:
Idén att några av de hemliga bidragen till Moderaterna kom från bilindustrin för att Bilprovningen skulle krossas håller jag inte för helt orimlig. T.ex. måste det ha varit irriterande för personvagns-Volvo när företagets flaggskepp XC90, deras dyraste, finaste och största SUV, hamnade i botten på tabellen för felfrihet vid besiktningen när den var tre år gammal. 20 fel per bil. I genomsnitt! Medan budgetbilen Skoda Octavia, som hade rullat lika många mil i snitt som Volvo-suven, placerade sig i toppen på listan med 0,1 fel per bil. (6)

Om bilföretagens marknadsavdelningar var irriterade, så torde konstruktionsavdelningarna ha varit mer positiva. När jag jobbade i branschen för några decennier sedan gjorde man felstatistik på de egna tjänstebilarna och några få långtidsprovningsbilar. Det måste ha varit en dröm för konstruktörerna att få in den detaljerade statistiken från Bilsmart för 500 eller 1000 bilar som körts av normalbilister. Inget snack om att det kostade för mycket att göra förbättringar, till och med ekonominissarna måste ha förstått att det kunde bli svårt att sälja en bil för en halv miljon om den hamnade i botten av statistiken år efter år. Det var bara att ta itu med problemen och göra en bättre konstruktion. Och sedan aktade man sig förbannat noga för att göra samma misstag när nästa bilmodell skulle tas fram.

Bilarnas trafiksäkerhet kommer att försämras när bilprovningsstatistiken har försvunnit. Och inte bara i Sverige. Alla bilfabrikanter som säljer på den svenska marknaden har naturligtvis lusläst statistiken (fanns den inte också i en version på engelska?). Och de förbättringar som gjorts har naturligtvis införts på alla marknader. Någon trafikforskare skulle kunna göra en beräkning av hur många liv som räddades, totalt i världen, på grund av den svenska bilprovningsstatistiken under de år den existerade.

Just nu finns det alltså cirka sjuttio bilprovningsstationer som sålts ut och ägs av Opus Group. Det vill säga, själva byggnaderna har sålts till ett fastighetsbolag, som också ska tjäna pengar på oss bilägare. Man kan fundera på om en bojkott mot de stationer som sålts ut från gemensamt till privat ägande kunde vara ett bra sätt att visa sitt missnöje med privatiseringsvansinnet. Men jag tror inte det skulle fungera. Regeringen kan ju alltid hitta på något sätt att tvinga de stationer som hör till den gamla Bilprovningen att minska sin marknadsandel om de blir alltför populära.

/Dan Gmark

Länkar:
1) Wikipedia om Bilprovningen
2) Meddelande på Bilprovningens och Konsumentverkets sajt  Bilsmart.se  
3) Indelningen av stationsnätet, Bilprovningar.se, februari 2012
4) Bilprovningen ägs av Cypernbolag, DN 11/7 2012
5) Riksgälden, Carnegie och Maths O. Sundqvist, Riksgälden 8/10 2012 
6) Bäst och sämst hos Bilprovningen 2010, Teknikens Värld 27/5 2011

När jag nu var inne på miljön, i förra inlägget, och vad våra styrande planerar åt oss, tycker jag att den här filmen kan passa, även om den inte handlar om fracking utan en annan energikälla. Den här kvinnan uttrycker precis vad jag känner:

Dr. Helen Caldicott – March 31, 2012 (Utlagd 25/4 2012)

Den som vill veta vad Helen Caldicot, som australiensiska förresten, talar om när hon uttalar sig om Hanford kan läsa om saken här.

Vill också tillägga att när hon är inne på att aggression och krigslust skulle vara en manlig biologiskt betingad åkomma så håller jag inte med henne. Den krigiskhet som amerikanska män uppvisar är kulturellt betingad och beror mer på den amerikanska macho- och hämndkulturen än på männens biologiskt betingade egenskaper. Vi behöver ju bara se till Hillary Clintons blodtörst för att övertygas om den saken.

/Kerstin

Länkar:
– Nuke Power Plants Shut Down In Germany Generate Benefits, Countercurrents.org 13/11 2012