Ingen mer än jag som undrar hur det kan komma sig att kvinnor nästan alltid tvingas avgå om de begår ett misstag och att män som gör samma saker nästan aldrig tvingas avgå, inte ens om media skriver om deras “synder”.

Två kvinnor i den nybildade borgerliga regeringen tvingades bort blixtsnabbt, en för att hon inte betalat TV-licens en för hon haft svart barnflicka, männen som begått samma brott däremot, och det var flera stycken i samma regering, fick sitta kvar. Vi såg samma sak även med de socialdemokratiska regeringarna, där ett antal kvinnliga ministrar tvingades bort medan mycket få män fått gå. Kvinnorna öppnar man snabbt falluckan för medan männen klarar sig med en liten pudel eller två.

Ingen ska ju inbilla mig, dessutom, att Marianne Samuelsson är den enda som berett en gräddfil åt storföretagare i sitt län. Det är allom bekant att företagare ibland plägar idka utpressning mot kommuner: Får jag inte som jag vill, då flyttar jag tillverkningen någon annanstans. Men sådana utpressare talar man nästan aldrig om.

PS 5/8 kl. 23.45:
När man läser detta brev, från den man som alla anser att Samuelsson otillbörligt gynnat, så får man nog snarare för sig att det förhåller sig precis tvärtom mot vad media ger sken av. Brevet tyder snarare på att hon sparkas av regeringen för att en ekonomisk höjdare är missnöjd med att hon inte behandlat honom som högdjur anser att de bör bli behandlade.
Allt är inte alltid vad det synes vara.

(Tack Birger Schlaug för tipset om brevet)

Mer apropå flunsahysterin i media: Hur kan det komma sig att det inte utbryter samma enorma hysteri kring det faktum att vi idag har antibiotikaresistenta stammar av tbc-bakterier – exempelvis? Framför allt ser man dessa i Öststaterna, dels i de baltiska staterna, dels i Ryssland. Om de här varianterna av tbc sprider sig, och det kommer de att göra, så har vi ett allvarligt problem för “på 1930-talet dog mellan 7-8 tusen människor i tbc varje år i Sverige. Det innebar att tbc förorsakade vart tionde dödsfall”, läser jag. Då fanns inget botemedel.
Och vidare:

Enligt Världshälsoorganisationen utgör tuberkulos ett fortsatt stort problem i världen. Sjukdomen är globalt spridd och i världen är idag ungefär en tredjedel av alla människor infekterade med tuberkulos. Dessa människor har latent tuberkulos och av dessa insjuknar ca 8-9 miljoner i sjukdomen varje år.
……
Varje år dör 2-3 miljoner människor av sjukdomen. I Sverige insjuknar drygt 400 personer årligen och av dessa dör mindre än 10 procent av sjukdomen.

Vidare:

På 1930-talet dog mellan 7-8 tusen människor i tbc varje år i Sverige. Det innebar att tbc förorsakade vart tionde dödsfall. Då fanns inget botemedel. Om man tittar på hela Europa vid tiden kring år 1900 så dog så många som en miljon människor årligen i tbc. Under 1800-talet dog det 3-4 miljoner människor i Europa årligen och då var tbc den sjukdom som orsakade flest dödsfall av alla sjukdomar.

Visst, det har skrivits i tidningarna om tbc-fallen i Sverige, men inte har samma hysteri utbrutit kring detta som kring den väntade influensan. Vi kan vara helt säkra på att den här flunsahysterin beror på läkemedelsföretagen som producerar de vacciner som de hoppas ska verka mot densamma. Bara i Sverige kammar de hem 1,3 miljarder kronor på de vacciner som beställts hit och aktiekursena lär ha stigit i de här företagen – inte så förvånande.

Det är nog ingen vågad gissning att bonusarna till direktörerna också stiger och att somliga läkare och professorer tjänar en bra slant på att ställa upp i media och måla upp skräckscenarios kring influensan? Det är så det brukar gå till när läkemedelsindustrin skapar nya massbehov av sina produkter. Inte sällan handlar det om vad som borde kallas rent bondfångeri.

Länkar:
- Antibiotika och antibiotikaresistens, Landstinget
- Tuberkulos
- Tbc härjar i det forna Sovjet, Nyheter 24
- Tbc-fallen ökar. DN
- Vanliga frågor om TBC, Sjukvårdsrådgivningen
- Multiresistent tuberkulos i Sverige kräver ökad vaksamhet, Läkartidningen
- Totalresistent tbc-bakterie upptäckt, svt

Sven Britton tänker inte vaccinera sig, säger han i radioprogrammet “God morgon världen”, och han torde veta vad han gör. Inte heller jag tänker vaccinera mig, i synnerhet som det här vaccinet har stressats fram och inte genomgått sedvanlig kontroll, utan en mindre noggrann sådan – för här ska tjänas pengar, och FDA har full förståelse för den saken – förstås. Visst, jag kanske är en av dem som är extremt känsliga och kanske kommer jag att dö i influensan, men risken, för oss i den industrialiserade världen, att dö av influensan, torde vara betydligt lägre än att dö i en trafikolycka. Törs du åka bil?

Det vi ska begära, istället för massvaccinering nu, är att Sverige sätter igång forskning för att få fram nya antibiotikasorter och produktion av sådana i statlig regi. Det tar för lång tid och antibiotika botar för snabbt, på någon vecka bara, för att de privata läkemedelsföretagen ska vara intresserade, men det kommer en dag då de verkligen kommer att behövas, nämligen när de sorter som finns inte längre botar och dit är vi på väg i snabb takt idag. När den dagen kommer, kommer många människor att dö i sjukdomar som vi inte tagit så allvarligt på hittills eftersom vi har varit vana att kunna bota dem de senaste 75 åren.

Länkar:
God morgon världen, P1

Jag har inte lagt mig i diskussionen om Liza Marklunds bok Gömda tidigare. En av anledningarna till detta är att jag varken har läst denna bok eller de uppföljare som kommit, och inte heller Antonssons bok där hon kritiserar Liza Marklund och hävdar att Marklund ljuger om personerna som omtalas. Den gången jag försökte mig på Marklunds första deckare kom jag 50 sidor in i texten innan jag ledsnade på boken. Jag fann språket så utomordentligt trist, med detta uppradande av idel huvudsatser, att jag helt enkelt inte orkade engagera mig vidare i handlingen, i den mån jag fann någon sådan innan jag gav upp. Men andra uppskattar tydligen hennes böcker, så de har, får jag anta, kvaliteter som jag inte lyckats upptäcka och smaken är ju olika. Dock fick jag nog av Marklunds skriverier redan på den tiden hon skrev i Aftonbladet. Jag tyckte, precis som i alla fall några fler har tyckt, att hon var full av fördomar och att hennes skriverier bara var ägnade att fördjupa dessa ute i samhället.

Detta om Marklunds författarskap, som jag egentligen struntar i, men det är ett par andra “detaljer” som jag finner intressanta i Marklund/Gömda-debaclet, nämligen Marklunds, och ganska många av hennes journalistkollegors, upprördhet, eller sorg, vad man nu ska uppfatta det som, över “det hat som strömmar emot Marklund på nätet samt bloggarnas/läsarnas inställning till “sanningen”, som den uttrycks av många journalister just nu.

Om kloaken/hatet på nätet:
Även jag chockerades, när jag började blogga, över det hat som uttrycks på nätet, kanske framför allt av det raka sätt som det kan uttryckas på där, men här ser vi just effekterna i samhället av mediadrev, fast det här började som ett bloggdrev. Det är så här massor av människor behandlar och uttrycker sig om dem som media bestämmer sig för att mobba. I sådana fall kryper journalister, som anklagas för att skapa helveten för människor, bakom sitt “sanningssökande”: “Vi måste ju skriva som det är”. Här är det omvända roller, “vanligt folk” som står bakom drevet inte den etablerade journalistkåren och drevet går mot just en medlem i denna kår. När “folkets” ilska och upprördhet nu drabbar en i deras eget led, då blir journalister och författare (som ju oftast är samma personer idag) inte glada. Så här reagerar och tycker mängder av människor om de personer som får löpa gatlopp i vanliga media, som ofta döms av många människor utan både rättegång och säkra belägg. Frågan är alltså om journalister varit totalt omedvetna om vad deras mediadrev i gammelmedia innebär för dem som utsätts för sådana, eller om kåren bara struntar i detta i övertygelsen om att deras heliga mission är den eviga jakten på “sanningen”?

Svaret, som ett antal journalister presterar idag handlar om att alla ju vet att det inte finns någon sanning, att ingen förnuftig människa borde eller kan ha känt sig lurad av Marklunds “romaner”. Alltså, sanningsmissionen är viktig så länge det inte är någon av dem själva som jagas, för när det händer är människor dumma som inte begriper att det inte är sanningen som avslöjas under beteckningen “sanningen” och dessutom är dessa människor elaka och hatfyllda bortom allt förnuft när de blir upprörda och uttrycker detta i klartext på nätet, precis den klartext, som sagt, som många, men långtifrån alla tack och lov, använder direkt mot offren för journalisternas mediadrev.

Man skulle ju kunna hoppas att journalister, efter detta, tänker till lite innan de behandlar vanliga maktlösa människor med det förakt de ofta uppvisar mot oss utanför det inre kotteriet, även om det förmodligen är att hoppas på för mycket. En sak borde de veta idag emellertid, de kan själva tvingas sörpla den sura medicin de tvingar i andra. De är inte ensamma om det offentliga ordet längre.

Vad är nu “sanning”?
Den andra frågan är den eviga frågan om “sanningen”. Det är dags, menar jag att journalister tänker igenom sin inställning till vad som är sant.

I postmodernistisk anda, den version som journalister har utvecklat och flera av dem gömmer sig bakom just nu och i fallet Liza Marklund, så finns det ingen sanning. Allting är bara subjektiva föreställningar, personliga berättelser eller åsikter. Om detta är fallet borde de i rimlighetens namn gå ut i sina media och klargöra att “vi avslöjar inga sanningar, vi bara skriver om våra, eller andras, föreställningar och åsikter, vi fabricerar bara våra berättelser”. Det säger de normalt inte, tvärtom. Men i fallet Marklunds bok om en kvinna som utsatts för misshandel, hävdar ett antal av dem att alla människor ju begriper att det som presenteras som sanningen inte är sanningen utan fiktion.

Dock verkligheten finns, den är på ett visst sätt, svår att exakt avslöja visserligen, kanske omöjlig i många fall, men vi kan ändå komma närmare eller längre från denna verklighet, sanningen om den, i våra berättelser eller teorier om densamma. Om så inte är fallet, om allt vi tänker, tycker, tror och säger bara är subjektiva upplevelser eller personliga berättelser, om det enda som finns är dessa individuella sanningar, då gör vi sanningen till en fråga om makt. Då blir det de som får eller kan svinga svärden som bestämmer vad som är sanningen och då är makt rätt. Men så enkelt är det inte, för som Karl Popper, en av 1900-talets största vetenskapsfilosofer sade, fakta sparkar. Det gör de, åtminstone ibland. Försök att flyga genom att flaxa med armarna exempelvis! I Marklunds fall började fakta också sparka till slut.

Dessutom försöker Liza Marklund sitta på två stolar här. Dels säger hon att boken är en roman och inte en “sann historia”, såsom vi vanliga dödliga har uppfattat saken på grund av bokens titel, dels säger hon att hon inte får/kan avslöja sina källor. Men vadå källor – om det bara är en roman?

Jo, bloggarna börjar bli en maktfaktor i samhället
Jag har tidigare hyst starka tvivel på att nätet och bloggarna skulle ha eller få någon makt, att de skulle kunna påverka det som händer i samhället, vad som tas upp i meda exempelvis, men där hade jag uppenbarligen fel. Det har ju visat sig på senare tid att de faktiskt kan påverka. När bloggar påvisar saker som media tiger om, tvingas så småningom även gammelmedia att ta upp frågor mer allsidigt och inte bara trumma ut sina personliga, rent “fiktiva sanningar”. Det är trevligt när man har fel i fall som detta.

För övrigt ska jag fira idag, att Bush är borta från Vita Huset, Obamas tillträde väntar jag med att fira tills jag ser vad han tar sig för. Dessutom ska jag fira att jag fyller 65 idag (21 januari) och tar det definitiva steget in i Köttberget. Detta steg tar jag redan nu eftersom det finns unga människor som behöver en arbetsinkomst bättre än jag.

Vid det här laget har jag hunnit bli mycket konfys över avslöjandena om moderaternas skattesmitning. Vad handlar dessa drev om? Varför drar journalister plötsligt fram all smuts de kan hitta om moderaterna?

Före valet var det socialdemokraterna som fick tvätta all sin smutsiga byk offentligt och som anklagades för alla synder politiker kan begå, nära nog, medan alliansens figurer förföll i det närmaste änglalikt rekorderliga (ja fram till folkpartiets dataintrång i alla fall), ett verkligt gott alternativ till den myglande, rufflande och maktfullkomliga socialdemokratin.

Vad har hänt sedan dess? Handlar de här dreven bara om att massmedia kunnat notera att sådana här avslöjanden ger klirr i kassan? Eller handlar det om något annat, att moderater av någon anledning förargat journalistkåren? Handlar det om att de små partierna, framför allt folkpartiet, just håller på att slukas av moderaterna och att det gäller att rädda detta parti, eller något av de andra småpartierna? Beror det hela bara på att en tidning avslöjar något, så måste alla andra skaffa fram egna små scoop i samma genre? Eller är det bara så enkelt att journalister i huvudsak skriver det som andra tipsar dem om och att en hel kader av tipsare aktiverats på grund av ilska över moderaternas politik?

Jag finner det som händer i den här saken mycket märkligt, som sagt, och förstår det inte alls. Möjligen söker jag en rationell eller begriplig förklaring där ingen sådan finns.

Visst är det fantastiskt vad saker och ting kan förändras. På 60-talet fanns inga problem med utsläpp. Då kallades sådana för kvittblivningsprocesser. Alltså, det man skickade upp genom industriskorstenar försvann bara ut i rymden, och universum är ju oändligt, och det som vräktes ut i havet försvann också fast mer oklart hur, men smidigt och geschwint var det i alla fall.

Dessutom behövde vi inte vara rädda för växthuseffekten, för på den tiden oroade vi oss över den nya istiden. Mycket tydde på att vi var på väg in i en ny sådan, menade expertisen. Det hade blivit kallare sedan 1700-talet nämligen. Det hela var mycket skrämmande, inte minst efter en riktigt kall vinter, för Finbulvintern kunde vara över oss när som helst, på bara något decennium kunde Sverige vara förvandlat till en enda stor inlandsis, hade experter räknat ut. Vi presenterades skräckscenarios över hur kvickt isarna skulle breda ut sig över hela Skandinavien.

Ja, så kom varningarna för växthuseffekten, i början av 70-talet, och då framträdde först optimistisk expertis, protesterade och förklarade att den kanske till och med kunde vara bra, för den kunde tänkas väga upp den avkylning som höll på att driva in oss i den nya istiden. Men sedan förskjöts prespektivet alltmer över till motsatsen, till skräcken för växthuseffekten och rädslan för den nya istiden försvann in i glömskans arkiv.

Någon mer som minns?

Har bestämt redan nämnt att när jag var barn, gick i någon av folkskolans första klasser, förklarade vår lärarinna att vi kunde vara lyckliga som levde i en upplyst tid (1950-talet). Vi behövde inte gå omkring och vara rädda för allt möjligt, som människorna var rädda för förr, när de inte hade bot mot sjukdomar, när de var rädda för övernaturliga makter och dessutom tvingades vara rädda för överheten. Men hur är det egentligen, är det inte skräckens samhälle vi lever i fortfarande, fast vi är rädda för annat idag än människor var rädda för förr.

Ingenting är så bra för att hålla en befolkning i schack, och för att leda den dit man vill, som skrämselpropaganda. Tricket att skaffa landet en fiende som man måste försvara sig emot, har varit känt och praktiserats av furstar och överhet sedan urminnes tider. Med de moderna massmedia finns det många fler möjligheter dock.

Under hela min uppväxttid levde vi i det kalla kriget. Sovjet kunde när som helst anfalla oss och rätt som det var kunde någon galning trycka på knappen så att atombombskriget utlöstes och gjorde jorden obeboelig för all framtid.

Massmedia matar oss ständigt, och idag mer än någonsin, med information om alla de faror som hotar oss, och talar om hur vi måste bete oss för att undvika dem. Det handlar inte sällan om att vi måste köpa det ena eller det andra för att klara oss, allt från cykelhjälmar över blodtryckspreparat till inbrottslarm. Man skrämmer oss med allt mellan himmel och jord, med budgetunderskott, med statsskulden, med allvarliga sjukdomar, med för tidig död, för att vi inte duger, för att världen kommer att gå under, för att klimatet kommer att göra jorden obeboelig och förstås, för terrorism och annat elände. Med den tilltagande kommersialiseringen och med överklassens uppsugning av de tillgängliga resurserna, med ty åtföljande sparande och nedskärningar inom många samhällssektorer, har vi fått skräcken att förlora våra jobb och vår levnadsstandard. Alla måste idag konkurrera med alla andra – det är du eller jag.

Forskare har lärt sig, precis som politiker och läkemedelsindustrin, att skrämselpropaganda är bra för deras sak. Läkemedelsföretagen hyr en läkare att slå larm, och vips kan de sälja preparaten som lovar ett längre liv, eller lovar att minska risken för cancer eller bota nestämdhet. Forskare talar om för oss att det ena eller det andra är farligt eller att några av våra viktiga naturresurser hotas av förstörelse, och vips har de forskningsanslag och försörjningen tryggad ytterligare några år.

Det allra värsta med all denna skrämselpropaganda är att många till slut inte reagerar, inte orkar bry sig längre. På lagom mycket förändringar, eller hot, kan människor reagera rationellt, på ofantligt mycket av den varan blir de flesta totalt passiverade. De vet inte vart de ska vända sig, ser ingen ände på gräsligheterna och slutar till slut att bry sig. Detta vet sociologer och psykologer, och somliga av dem säljer sina kunskaper till politiker och storföretagen och talar om hur dessa ska utnyttja människors reaktioner, för att vinna val eller för att öka profiterna.

Jag har till slut blivit skeptiskt till det mesta. Jaha, fågelinfluensan, är den en verklig fara för hela mänskligheten eller är den ett spöke som någon tjänar bra på? Klimatförändringen, är den ett reellt och överhängande hot eller är det något som somliga räknar med/hoppas att tjäna något på? Mer forskningsanslag?

Klimathotet kanske man ska tro på, men jag tvivlar ändå en hel del på att ett eller ett par års extrema vintrar, eller somrar, utgör tillförlitliga bevis för att världens klimat just nu håller på att förändras varaktigt och drastiskt, och just av de orsaker som man påstår. Har för mig att jag för några år sedan läste om ett vulkanutbrott någonstans i Asien, i slutet av 1800-talet, som förorsakade ett antal kalla år över hela jorden, därför att utbrottet förorsakade extremt mycket stoft i atmosfären. Vad har de stora asiatiska och australiska bränderna de senaste åren förorsakat exempelvis?

Med det här vill jag inte säga att alla varningar är felaktiga eller att klimathotet inte föreligger, bara att varnar man ständigt och för allting så kommer ingen att bry sig om någonting till slut. Vilket förstås gynnar somliga.

Såg den danska dokumentärfilmen på TV 1 i kväll, Danmarks hemliga krig, om vilken man på SvT:s hemsida kan läsa att:

När danska elitstyrkor åkte till Afghanistan för att hjälpa USA i kriget mot terrorismen hyllades de som hjältar. Men vilka order hade de? Och vad gjorde de egentligen? Den prisbelönte filmaren Christoffer Guldbrandsen ger en helt ny bild av den danska insatsen.
Även i SVT1 16/12

Jag visste att danskarna i Irak varit aktiva med att tortera fångar, och här kom det mer information, som bland annat avslöjar hur den danska statsministern ljuger danska folket och folketinget rakt i ansiktet. Lögner, små och stora, verkar vara något våra politiker proppar oss fulla med dagligen, år ut och år in.

Vi som varit med några år blir inte direkt förvånade. Vi har upplevt det här en gång tidigare, den gången då vi förlorade vår politiska oskuld, nämligen när det började avslöjas hur Vietnamkriget bedrevs, vad det handlade om och hur amerikanerna betedde sig där. Nu när den ena vidrigheten efter den andra avslöjas från krigen i Irak och i Afghanistan, liksom vad gäller Israels krig mot sina grannar, känner åtminstone jag mig tillbakaflyttad 40 år i tiden.

Så finns det de som säger att historien inte upprepar sig.

Skandalkalendern, som rönt en viss uppmärksamhet på sistone och vars resultat jag inte kunde förutsäga när jag började föra den, är nu inte riktigt rolig för någondera sidan i det politiska spelet, eller för deras förespråkare.

För vänsterblocket, framför allt för socialdemokraterna, alliansens huvudmotståndare, ser det naturligtvis inte roligt ut med så många negativa rapporter i massmedia. Följaktligen är kalendern inte direkt populär bland socialdemokrater och liberala bloggar har nu börjat hänvisa till kalendern just av det skälet och trots att den förs av en “toksosse”, som någon skrev på en blogg. Allra värst för socialdemokraterna blir det dock om de förlorar valet, då kommer de inte att synas alls i massmedia och då lär partiet få stora svårigheter att få ut sina budskap.

För de borgerliga, som ihärdigt hävdar att massmedia och journalisterna är så förfärligt vänstervridna, är resultatet å andra sidan tveeggat, eller borde vara det för dem som inser den saken: De kan förstås glädja sig över massmedias nästan totala svartmålning och skandaliserande av socialdemokraterna. Å andra sidan borde kalendern vara ledsam för dem eftersom de inte samtidigt kan hävda att journalistkåren och massmedia är vänstervridna och att dessa objektivt rapporterar om partiernas för- och nackdelar.

Länk:
Kent Asps rapport om medias valrapportering

Tillägg: Nytt på Skandalkalendern

Idag fick vi alltså på Ekot höra om att MUF i Malmö blivit ålagda att betala tillbaka 157.000 kronor, som man orättmätigt tagit ut i aktivitetsbidrag.
Det har tydligen skrivits någon liten notis om detta i någon rikstidning tidigare, vilket gått mig förbi, men med tanke på den cirkus som utlösts i de rikstäckande tidningarna, och i radio och TV, om varje försyndelse som SSU har begått någonstans i landet, är det minst sagt förvånande att riksmedia tagit så liten notis om vad som förevarit inom MUF och moderaterna i Malmö. I synnerhet är detta förvånande som högern så envist hävdar att massmedia är vänstervridna och i synnerhet är detta förvånande som affären har omskrivits ett flertal gånger i Sydsvenskan liksom omtalats i lokalradion därstädes.

Börjar man gräva i affären blir den faktiskt riktigt underhållande samtidigt som det blir ännu konstigare att de större tidningarna inte skrivit spaltmetrar om saken. Det handlar tydligen om en riktigt häftig sörja där även det moderata moderpartiet haft sitt finger med i spelet.

Enligt Sydsvenskan (4/2 2006) hoppade före detta MUF-ordföranden Ardavan Khoshnood av i protest då: ”Han är övertygad om att föreningen fuskar med bidragen och har även polisanmält förbundet för bedrägeri. Hela styrelsen, revisorerna och riksdagsmannen Tobias Billström är medvetna om det, hävdar den avhoppade ordföranden”.
Patrik Reslow, tidigare ordförande i MUF och dåvarande revisor, säger att: ”Uppgifterna om bidragsfusk får Ardavan Khoshnood stå för själv. Det pågår just nu en omfattande revision av både ekonomin och ledarskapet i Muf.
Det var då det!

Så går man vidare och hittar Ardavan Khoshnoods egna pressmeddelanden om saken och där bjuds man på en fantastisk läsning, som avslöjar både MUF och moderaterna som verkligt obehagliga organisationer. Här kan man läsa Ardavan Khosnoods egna åsikter, om vad som förevarit inom MUF i Malmö, och det är inte småpotatis han kommer med, tills han till slut deklarerar sitt utträde ur moderata samlingspartiet, som han helt förlorat förtroendet för.

Med tanke på att Ardavan Khoshnood är läkarstuderande, och en sådan tillmättes mycket stor trovärdighet när det gällde att smutskasta Anna Sjödin (SSU:s ordförande) för inte så länge sedan, så får vi väl lov att sätta samma tilltro till Khoshnoods berättelser. Här några smakprov från hans beskrivning av hur det kan gå till inom MUF och moderaterna:

05/02 – 2006 Pressmeddelande 2:
Det är otroligt hur mycket den partipiska, som så ofta kritiseras hos socialdemokraterna, även förekommer inom Malmö Moderaterna
…………..
Här bör det också läggas till att revisorerna var fullt medvetna om bidragsfusket och deras underskrifter finns på våra bidragsansökningar.
………………
23/02 – 2006 Öppet brev till Sven Otto Littorin
Jag tycker det är förvånande på varför ledningen i Stockholm ej agerat. Jag ber er om att ta utvecklingen i Malmö på fullt allvar. Moderaterna i Malmö befinner sig i djup kris, där allt handlar om hot, förtal, kupp och andra form av omoraliska och oetiska handlingar som försvinnande av pengar till missbruk. Tyvärr är Malmö MUF en stor del av detta.

27/02 – 2006 Öppet brev till Sven Otto Littorin 2
Tyvärr finns det både homoförakt bland en del av de anställda, och tyvärr, även, en del invandrarförakt. Personligen har jag blivit kallat för både ”kamelryttare från Arabien” och ”en blatte från Iran”. Jag har även fått utstå med grova förnedringar om homosexuella, bland annat speciellt av den ovannämnda kvinnan. Samma kvinna har även hotad med att ”kastrera Tobias Billström”, för att Tobias Billström hade fått ett problem med att närvara vid ett projekt i Malmö, under namnet ”politiker akademin”.

Att kalla sina medarbetare för ”hora”, ”slampa”, ”inkompetent”, ”hårig schimpans”, ”tjock” med mera, har varit vardagliga mobbningar på arbetsplatsen i Malmö moderaternas lokal, som i ett fler tal tillfällen har urartad i bråk bland de anställda.

Vad som bekymrar mig som en muffare, är den utveckling som tagit plats i Malmö MUF med bidragsfusk, omfattande alkoholmissbruk och även drogmissbruk. Det sistnämnda, hos en person som Malmö MUF:s valberedning, idag den 27:e februari 2006, gett förtroende till.

Alltså, SSU-ordförande Anna Sjödin påstås ha kallat en vakt på Crazy Horse för ”svartskalle” och det väckte stor uppmärksamhet och indignation i massmedia, men när en annan läkarstuderande påstår vad Ardavan Khoshnood påstår här, då är massmedia inte speciellt intresserade. Men denne invandrade läkarstuderande kanske kritiserar fel parti?

Vi får också läsa om ett årsmöte, i MUF/Malmö, där man inte har aktuell medlemsförteckning varför betalande medlemmar inte tillåts rösta och där det till slut krävdes att mötet skulle göras om senare, när aktuell och gällande medlemslista förelåg.
Om detta årsmöte skriver Ardavan Khoshnood:

28/02 – 2006 Pressmeddelande 4
En alltmer desperat Billström försökte gång på gång att tysta ned en av medlemmarna under namnet Arvin Khoshnood, varav Arvin frågade om han inte hade yttranderätt och Tobias Billström sade framför hela årsmötet: ”Jag bestämmer, du har ingen yttranderätt”.

Och det blir bara värre och värre, eller kanske riktigt bra till slut:

28/02 – 2006 Pressmeddelande 5
I samband med det fusk som tog plats på Malmö MUF:s årsmöte och den fiasko som uppstod, har jag, Ardavan Khoshnood, idag, den 28 februari 2006, klockan 20:57:38, i ett mail till Camilla Wesdahl, ombudsman för MUF Skåne, förklarat att jag helt och hållet avgår från MUF och Moderaterna.

Ett parti som baserar sig på fusk, omoraliska och oetiska handlingar, homofobiska uttalanden och inte minst smutskastar islam och andra religioner, är inget plats för mig…………..
Att kalla islams profet, Mohammad, för pedofil, eller påven för en ”maktkåt nazist”, eller gå så pass långt att säga man vill ”avrätta homosexuella”, är saker och ting jag ej kan gå med på.

Jag skäms över att bli kallad för moderat och jag skäms över att jag la mer än 3 år av mitt liv på en förening och ett parti, där allt handlar om alkoholmissbruk och försäljning av alkohol till minderåriga som i några olika fall krävt att jag har tvingats blanda in mig och använda min medicinska expertis. Även maktkamp och hot om att frimureriet kommer att förstöra livet för en, om man ej följer ledningen, är exemplar på hur ruttna moderaterna är inifrån.

Jag tror på frihet, demokrati och kärlek till människor, och just därför kan jag ej längre vara moderat.

Så kan jag förstås inte låta bli att citera vad förre ordföranden i MUF; Ardavan Khoshnood, skriver om moderaternas förhållande till massmedia:

12/03 – 2006 Pressmeddelande 7
Ett annat chockerande uttal från Tobias Billström är när han öppet säger i samma artikel att ”andra tidningar varit mer förstående vad gäller moderaternas önskan att tysta ner det här.”

Det är verkligen chockerande att se hur Billström erkänner att moderaterna försökt tysta ned det hela. Varför skulle man göra det i vår demokrati? Vad har Billström och moderaterna att vara rädda för?

Ännu värre är det att Billström menar att andra tidningar inte skrivit något, för att moderaterna har bett dem om det. Vad hände med yttrandefriheten och pressens självständighet? Är det då sant att moderaterna styr den svenska median?

Slutligen Ardavan Khoshnoods beskrivning av dagens situation:

26/04 – 2006 Pressmeddelande 11
Detta visar klart och tydligt att riksdagsmannen Tobias Billström, som jag hela tiden sagt visste om bidragsfusket och till och med hamnade i ett stort bråk med mig om varför jag vill sluta med det, inte har rätt att representera Malmös befolkning i riksdagen. Detta visar att Patrick Reslow som hela tiden varit revisor och själv skrivit under de felaktiga pappren, också är lika infekterad som Tobias Billström.

Med fritidsnämndens beslut har det kommit fram att jag hela tiden pratat sanningen medan riksdagsmannen Tobias Billström, kommunfullmäktigeledamoten Patrick Reslow och MUF ordföranden Björn Wretfeldt, varit de stora lögnerna.
(Samtliga pressmeddelanden kan läsas här)

Allt detta har det varit förvånande tyst om i våra rikstäckande media. Det hade varit mums för dessa, föreslår jag, om det hade handlat om SSU (eller om UngVänster) istället för om MUF.

Tillägg: Nytt på Skandalkalendern