Rättsväsendet&Språk18/05 04:29

Den 5:e juli förra året blev Kelly Thomas, en hemlös  37-årig man som led av schizofreni, så illa misshandlad av fem poliser i Californien att han var oigenkännlig. När han så småningom kom in på ett sjukhus konstaterade läkarna att han hade flera brutna ben i ansiktet, flera knäckta revben och krossad bröstkorg. Han dog fem dagar senare.

Så här ser det ut när Obama misshandlar sina egna medborgare till döds. Kan man verkligen acceptera att ett land har en så bestialisk president? Borde inte FN besluta om ett radikalt ingripande ex. om en ”no-police zone” i USA, så att Nato kan skjuta ner varje polis som visar sig ute i USA, och bomba varje polisstation där – enligt R2P.

Cops Vs. Cameras: The Killing of Kelly Thomas & The Power of New Media

Va? Var det inte Obama själv som misshandlade den här personen? Men – är det inte alltid så att kungar, statsministrar eller presidenter, vad ledaren nu kallas, beordrar varje misshandel som begås av en officiell tjänsteman i deras länder? Det trodde jag, med tanke hur det rapporteras från somliga andra länder.

/Kerstin

Länkar:
1) Kelly Thomas, victim of police brutality. Voltaire Network 17/5 2012

- Brave New World, Brave New Majority, Alexander Cockburn, counterpunch.org 18/5 2012 (Citat:…but if there’s any nation in the world that is well on the way to meriting the admittedly vague label of “fascist,” surely it’s the United States.
Fascism, among other things, is a system of extreme, methodical state repression, violent in contour and threat, buttressed by ultra-nationalist mythology, a militarist culture and imperial ambition. In the 1980s America started locking up its poor people. Seven million adults were under correctional supervision in 2009…..A fascist regime spies obsessively on its citizens. Study US laws on secret surveillance since the Patriot Act and you will find procedures that would have been the envy of the East Germans. 

Ultimately a fascist state claims the right, currently under judicial stay by federal judge Katherine Forrest, to imprison its victims without term or hope of redress or legal representation . As the executive power, in the form of the president, it claims the right to kill its enemies, whether citizens (Awlaki) or others (Guantánamo), without judicial review. In other words, rule by decree—which is what Hitler’s Enabling Act won him in March 1933.)

Mer läsning:
- High Noon for the Imperium. American Empire and the Future, Paul L.Atwood, counterpunch.org 18-20/5 2012

Skola/utbildning&Språk10/11 01:01

Nu har jag sett även detta, i en dagstidning, en skribent som alltså skrev något i stil med ”Dem bästa författarna skriver alltid….” Slår jag på Google får jag tack och lov bara 24 träffar, men nu vet jag att sådana här språkliga galenskaper har en tendens att sprida sig lika snabbt som smittsamma sjukdomar, så har det väl börjat kommer vi snart att få se det här överallt. Jag gissar på något tusental träffar om ett år.

Det är dystert nog när skribenter inte kan skilja mellan objekt och subjekt, utan skriver ”de” (=subjektsform) och ”dem” (=objektsform) lite hur som helst, vilket jag skrivit om tidigare på bloggen, i ett anfall av irritation över att jag numer läser alla dessa felanvändningar så ofta att jag börjar göra samma skrivfel själv framför relativpronominet ”som”. Men när somliga nu inte ens kan skilja mellan det personliga pronominet ”de” och den bestämda pluralartikeln ”de”, då börjar det likna rena snurren.

Jfr: ”de bästa författarna” (plural/flertal) med
”den bästa/bäste författaren” (singular/ental).
Här har vi ”de” som pluralartikel, och då böjs ”de” aldrig.

ex 2:
”det största huset”, (singular/ental),
”de största husen” (plural/flertal).
”den bästa boken” (singular/ental)
”de bästa böckerna” (plural/flertal).
Alltså ska det heta ”De bästa författarna…”

”Dem kommer klockan fem”, är inte heller imponerande som språklig utsaga. Det ser man också titt som tätt numer. Men här är ”de”, som det ska vara förstås, ett pronomen och pronomen böjs till all olycka. Då borde man försöka lära sig använda formerna rätt – om man nu inte är smart nog att alltid skriva ”dom” när man inte kan reglerna och inte bryr sig om att lära sig dem. Varför envisas människor med att skriva som de inte kan?

Hallå Jan Bjöklund – här har du en chans att göra något. Se till att lärare lär sig de här språkreglerna och så att de sedan kan lära sina elever skriva rätt.

Det går ju an att läsa sådana här fel på bloggar och personliga hemsidor, men när det nu blir vanligare med fel av det här slaget även i våra tryckta tidningar, inte ens journalister som har språket som sitt viktigaste arbetsverktyg kan skriva korrekt, då är det lite ledsamt.

/Kerstin

Länk:
Låt mig spendera tid med att vara lite “språkpolistisk” igen, Motvallsbloggen 21/7 2009

Livsfrågor&Språk21/09 22:52

Så har då en bloggbesökare hittat Littorin åt mig, i en artikel i Expressen. Littorin ser glad ut på bilden. På journalistens fråga om han följt valrörelsen svarar han: ”Nej, nej det har jag inte. Det är ganska skönt att slippa valrörelsen. Jag har haft annat för mig”. Ja han säger till och med att han inte kan tänka sig att göra politisk come back.

Låt oss titta lite mer på det där uttalandet. När Littorin säger att ”det är ganska skönt att slippa valrörelsen”, då säger han egentligen att ”det är ganska skönt att slippa jobbet”, eftersom valrörelsen var en viktig del i hans jobb. Och detta var ett jobb som hade varit hans livsluft under ett inte föraktligt antal år, och som vi väl har svårt att tänka oss att han var trött på. Inte långt innan han avgick för att han var så slutkörd psykiskt, hade han ju gett intryck av att han såg fram emot valkampanjen och det fortsatta arbetet i regeringen.

Alltså, Sven-Otto Littorin gör precis det som nästan alla arbetslösa gör, säger att det är skönt att inte jobba längre. Ska vi därmed dra slutsatsen att han är en av alla dessa lata fuskare som föredrar att leva på bidrag framför att jobba, och hans bidrag är inte fy skam dessutom eftersom han får 112.000 kr/månad under ett år om han går arbetslös hela tiden. Det är avsevärt mycket mer än någon annan får i hans situation.

Nej den slutsatsen ska vi inte dra för säger han att det är skönt att slippa valrörelsen för att han verkligen tycker det? Naturligtvis inte. Så säger de allra flesta när de förlorat jobbet och är arbetslösa för att man inte vill bli ”tyckt synd om”, inte vill ge intryck av att man är en looser, att man är körd. Ibland vill man inte ens erkänna för sig själv att man är det, ibland gör man det men vill inte låtsas om det inför andra, vilket jag skrev om här.

Så varje gång man hör en arbetslös säga att ”det är skönt att slippa jobba”, ska man ta det med en väldigt, väldigt stor nypa salt. Det är en gigantisk lögn för det mesta. De allra flesta skulle mycket hellre ha ett jobb och egen lön att leva på och de allra flesta mår urdåligt av att ha blivit utsparkade och gå arbetslösa en längre tid än semestern, det gör även Littorin och avslöjar det till och med mot slutet av den korta intervjun:

Hur mår du?
– Det är…som det är, säger Sven Otto Littorin.

Så Sven Otto Littorin har ägnat sig åt kollektiv bestraffning av otaliga oskyldiga, arbetssamma och hedervärda människor för att ”så många fuskar med bidragen” fast detta inte alls är fallet.

/Kerstin

Länkar:
- Sven Otto Littorin bryter tystnaden,  Expressen
- Reinfeldt lyssnar – och förstår ingenting, Motvallsbloggen, 26/8 2010
- Här tar det slut. Aftonbladet frågar ut ministern om ett påstått brott – då väljer han att avgå, AB
Får frågor och avgår, AB

Språk&Teknik/teknologi23/11 01:14

Av någon anledning har någon i det stora landet i Väster, fixat fram en engelsk översättning av föregående postning. Undrar om läsaren förstod vad det handlade om. I varje fall bäddade översättningen för ett par missförstånd om innehållet, vilket kanske inte är så viktigt i det här fallet eftersom postningen inte är en av världens mest angelägna. Så här tycker översättningsprogrammet att jag har skrivit:

How many people have moral courage?

OK, there is no statistically reliable results, so one should perhaps not take numbers so seriously. Perhaps the majority does not want to answer the question.

I see the fact in Aftonbladet that 79% (when I read the figure) believe that they say no at work when colleagues go over the limit.

Throughout my professional life, which of course is over now, I have met one, ”says a man who had courage enough to speak up at the workplace where I have worked. I really wish I occasionally had met a few more of those 79 percent. But perhaps there is total disagreement about where that boundary lies. You only need to think about the police, who seem to have a very high limit, if it exists at all in this corps?

But it may just be that I put that limit much lower than almost any other. Perhaps I am wrong to blood or total humorfri.

Och här är den svenska texten :-)

/Kerstin


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster