Eftersom det inte blev något nytt påskkort i år heller repriserar jag ett gammalt och önskar härmed alla en Glad Påsk!

Klicka på ägget och ha ljudet på :-).

/Kerstin

PS: Jag påbörjade ett nytt animerat påskkort för någon månad sen, men medbloggare Dan, som är en vänligare själ än jag och som inte har samma elaka (eller sjuka, hur man nu ser det) humor som jag, tyckte att det var alldeles för ruskigt, vilket saboterade min inspiration. Jag tycker fortfarande att det hade blivit ett roligt ”påskägg”, om än aningen okonventionellt.
DS

Länkar:
Rekommenderad påskläsning:
– Nya myter om sjukfrånvaron, Stardust blogg

Så var det plötsligt vår igen. 18 grader varmt två dagar i rad och för bara 14 dagar sen hade vi 15-20 cm snö i hela trädgården. Idag kom den första sädesärlan. Jorden har nästan rett sig redan, snödropparna blommar sedan en vecka och blåsipporna började blommar för ett par dagar sen – men fåglarna sjunger inte.

Förra våren skrev jag om min Kålle Trast som hade sjungit så fantastiskt för oss från högsta grenen i den halvdöda eken vid tomtgränsen under fem somrar men som inte återkom förra våren. Jag saknade honom otroligt förra sommaren. Varje sensommar tidigare, när han slutade sjunga, tänkte jag att ”hoppas jag får leva för att höra honom igen nästa vår”. Förra våren fick jag inte det alltså, trots att jag fortfarande levde. Några koltrastar sjöng lite längre bort men ingen i träden runt huset. Jag gissade att Kålle hade strukit med under den hårda vintern men lyckades inte räkna ut varför ingen annan koltrast intog hans revir nu när det var ledigt.

I år är det samma sak igen, fast värre  – inte en enda koltrast som sjunger någonstans i närheten. Det låter förstås lite fånigt men jag saknar sången så ofantligt, så mycket att jag känner mig rent nedslagen över att inte få höra någon koltrast sjunga i trädgården i vår heller. Men, nu tror jag inte längre att tystnaden förra våren och nu i vår beror på de kalla vintrarna. Istället har det gått upp för mig att man förstörde Kålles boplats förrförra hösten.

Det är nämligen så att runt hälften av vår stora tomt har vi ett s.k. naturvårdsområde. Där ska det bara vara lövskog. Så förrförra hösten kom en man en dag och sågade ner vartenda gransnår under de stora lövträden, som förresten till stor del består av stora askar som har drabbats av askskottsjukan och håller på att dö men där finns också en del ekar och aspar. Runt resten av tomten har vi högt uppvuxen granskog där det bara finns barr på marken. Därmed finns inte en enda liten buske kvar i omgivningen, inte ett enda litet gransnår, ingen undervegetation bara kala marken. Man förstörde, inser jag alltså nu, därmed många fåglars boplatser. Även annan fågelsång lyser med sin nära nog totala frånvaro på andra året. Det är så ledsamt tyst ute.

Koltrasten är visserligen ingen utrotningshotad fågelart men nog är det lite konstigt att man sköter ett ”naturvårdsområde” på det sättet att man förstör området för alla markhäckande och lågt häckande fåglar. Borde man inte gallra lite pö om pö i sådana områden, så att det alltid finns en del buskar och lägre snår för fåglarna att häcka i?

Så här såg det ut de åren han satt i eken och kvintilerade varje dag hela våren och sommaren:

Nu sitter jag på trädgårdsstolen och tittar då och då upp på den tomma torra grenen och det riktigt värker i mig att han inte sitter där mer. Stor saknad känner jag när jag nu går ute i min tysta trädgård och skrotar i rabatterna. Jag vill höra fågelsång på våren. Den utgör en av livets ljuspunkter.

/Kerstin

Länk:
- Vad är lycka, Motvallsbloggen 3/6 2009, om koltrastsång
- Sommaren har kommit till vårt hål i skogen, Motvallsbloggen om saknaden efter Kålle Trast, 27/5 2010

Det går en programserie i TV just nu som heter Huset fullt av hundar. TV-teamet presenterar sex olika hundar för en familj som söker en hund. Familjen får lära känna dessa omplaceringshundar och efter en vecka väljer de ut den hunden som de tror att de kommer att trivas bäst med. Som varande gammal hundmänniska, med lite egen erfarenhet som uppfödare dessutom och som hundinstruktör, tittar jag givetvis på programmen. Jag kan väl inte säga att jag tyckte att de första programmen varit överdrivet intressanta, men jag såg heller ingenting i dem att uppröras över.

Det första jag konstaterade, när programledaren ledde in och släppte sex hundar lösa i familjens hem, var att alla de här hundarna var trygga och positiva hundar som uppskattade livet och var öppna för nya erfarenheter. Detta gällde även hundarna i det andra programmet. Jag gissade att TV-teamet valt just sådana hundar för att placeringen av hundarna ska lyckas.

Om att förmänskliga hundar
Så tittar jag på Debatt i kväll och tappar nästan hakan när jag hör ett antal personer som är mycket upprörda över att man utsatte hundarna för sådan behandling. De kunde, menade flera personer, ta allvarlig psyisk skada av att komma hem till de här familjerna och sedan tas därifrån igen, inte få stanna där för gott.

De var ju, menade en person, omplaceringshundar och sådana mådde ju inte bra, förstod man att personen antog. Vad tror hon att en omplaceringshund är? En som lämnats in på ett uppsamlingshem för omplaceringshundar bara för att ägarna ledsnat på att misshandla och plåga hunden, eller för att polisen tagit den ifrån ett hem där den farit illa? Så är det förstås inte för det mesta. Och hundar är inte små barn. De är djur, även om de är fantastiska sådana i många avseenden.

Vad är en omplaceringshund?
En omplaceringshund är helt enkelt en hund som någon vill placera i ett nytt hem. Orsakerna till att man vill eller tvingas placera om en hund är många och varierande. Det kan handla om att matte/husse dött eller om att ägarna ska separera och båda måste arbeta heltid och därför inte kan ha kvar och handha hunden på bästa sätt. Det kan handla om att någon i familjen utvecklat allergi mot hunden. Det kan handla om det fall som TV-ansvarige menade att någon av hundarna i programmet var, en tik från en uppfödare som inte kunde få valpar på normalt sätt, varför uppfödaren ville placera ut hunden. Och i förra programmet föreföll två av hundarna vara kullsyskon som uppfödaren inte hade fått lämpliga köpare till.

De här hundarna var, som sagt, trygga och tillitsfulla hundar och sådana tål att byta miljö utan minsta problem. De verkade dessutom tycka det var roligt med nya saker att undersöka.

Hur tror de personer, som var så förfärligt upprörda över programmet, att hundar klarar av att vara på hundpensionat när matte och husse reser på Thailandsemester, eller att bo hos moster Agda vid detta tillfälle? Tror de att hundarna tar allvarlig psykisk skada av en sådan kortare omplacering? Det gör de inte om de är trygga och stabila hundar och inte behandlas illa där de vistas. Hunden vet ju dessutom inte alls varför den placeras på hundpensionat eller hos moster Agda och har ingen aning om om den ska stanna där förresten av livet eller bara för en kort tid. Det går liksom inte att klargöra detta för hunden eftersom den inte kan tala och tänka som vi.

Ingen av de hundar som inte valts av familjerna förstår att de har blivit bortvalda och tar givetis ingen som helst skada av detta. Det man inte vet och inte förstår det lider man inte av, det gör inte ens vi människor.

Och trygga hundar har helt enkelt en god psykisk beredskap för att ta dagen som den kommer och anpassa sig till allt mellan himmel och jord.

Varför omplacerar uppfödare vuxna hundar?
Den som föder upp hundar kan inte samla på sig hur många hundar som helst. Uppfödare omplacerar därför även vuxna hundar då och då. Det ska vi valpköpare vara glada för. De omplacerar nämligen oftast de hundar som som fullvuxna inte blivit vad de lovade som valpar och som de därför anser inte lämpar sig för avel. På avelsdjuren ställer man ofta speciella krav, krav som vanliga hundägare oftast struntar i. Hundarna är alltså ofta utmärkta sällskaps- familje- eller brukshundar även om uppfödaren anser att de inte ska gå i avel.

De flesta som omplacerar vuxna hundar låter den tilltänkta nya familjen/ägaren ta med sig hunden hem någon eller några veckor för att se om man trivs tillsammans innan man bestämmer sig. Det dör inte hunden av trots att den inte vet om den är i det nya hemmet för att matte är på semester i Thailand eller av andra skäl, om den är där för alltid eller för en kort tid bara. Behandlas hunden väl så trivs den. Så trist okomplicerade är mentalt stabila hundar. Och det är ju bättre att den tilltänkte hundägaren testar samtrivseln på det här sättet och kan lämna tillbaka hunden om han/hon inte trivs ihop med den. Det mår både människan och hunden bäst av i det fallet.

Det kan kännas dystert som hundägare att tvingas inse att man visserligen är omtyckt av sin hund men inte så oumbärlig för den som man gärna vill inbilla sig.

De värsta jag vet i det här sammanhanget är de som är så övertygade om att deras hund inte vill leva om den tvingas byta hem och familj att de hellre avlivar hunden om de inte kan behålla den av någon orsak. Min diagnos på sådana personer är att de ofta är just livrädda för att tvingas inse att de inte var sååå betydelsefulla för hunden som de vill inbilla sig och att de inte skulle tåla att se sin hund bli förtjust i och känna sig hemmastadd hos någon annan.

I vissa fall avlivar folk, som inte klarar av sina hundar utan får problem med dem av det skälet, hellre än placerar om dem. De här människorna är sådana som inte skulle tåla att se hur någon annan får ordning på problemen.

Men visst, båda sorterna kan ju tillhöra den där kategorin som förmänskligar hunden alldeles för mycket och därför gör hunden mer illa än gott av ren okunskap.

Jag kan inte se annat alltså än att det väl är alldeles utmärkt att en familj som ska skaffa hund får en chans att lära känna ett antal hundar för att se vilken de trivs och passar bäst tillsammans med. Man skulle snarare önska att alla finge den chansen när de skaffar hund. Det skulle troligen bespara både hundar och hundägare många och onödiga problem. För det är trots allt så att hundar är personligheter, somliga är livligare än andra, somliga är mer egensinniga än andra, somliga har mer jaktlust än andra etc. och människor är också olika så alla människor passar inte lika bra ihop med alla hundar. Den som är den perfekta hunden för den ena människan passar inte alls ihop med en annan människa.

/Kerstin

Vi svenskar har varit vana vid att vår natur är ren och ofarlig och vi har varit förskonade från många för våra hundar farliga sjukdomar. Vår rena och ofarliga natur är ett minne blott inom några årtionden, för nu har det hänt, det som vi, som en gång varnade för att öppna gränserna mot Europa för fria transporter av hundar och katter, fruktat och försökte kämpa emot. Man har hittat den första räven som är angripen av rävbandmask. Den hittades i Uddevallatrakten. På Västkusten har man också hittat andra farliga parasiter som kan spridas till hundar och även till människor. Sannolikt kommer de här parasiterna in i landet med hundar som släpps iland från båtar som besöker Västkusten. Men de kan finnas även i andra områden, införda med svenska hundar eller med insmugglade sådana.

Har rävbandmasken väl kommit in i landet torde den vara omöjlig att utrota och istället sakta men säkert sprida sig över hela landet. Parasiten har sork som mellanvärd och rävarna, liksom hundar, smittas när de äter angripna sorkar eller kommer i kontakt med äggen. Rävar och hundar visar inga symton, men människor som angrips drabbas så småningom av leverskador som är dödliga.

Farlig för människor
Parasiten tar många år på sig att döda, 15-20 år. Den skadar levern så allvarligt att man dör så småningom. Symtomen av förgiftning av rävbandmask förväxlas ofta med levercancer. Hos barn är förloppet från smitta till död betydligt snabbare än hos vuxna. Nere i Europa dör ett antal små barn varje år av angrepp från rävbandmasken.
Där rävbandmasken finns kan man inte äta bär direkt i skogen och det räcker att man råkar ta i något som har ägg på sig och sedan stoppar fingrarna i munnen för att man ska smittas. Ett enda ägg räcker för att föra parasiten vidare. Äggen, som är osynliga, kan också fastna i hundens eller kattens päls och den vägen så småningom hamna i människans mage.

När rävbandmasken blir vanligt förekommande i den svenska naturen, vem vill sedan ta med sig sina små barn ut i naturen? Vem är sedan så sugen på att ha hund eller att arbeta med sin hund i skogen? I synnerhet kommer många att inte vilja ha hundar och utegående katter tillsammans med barnen.

EU förödande för svensk natur och för våra hundar (2)
Det faktum att vi dessutom har förökat upp sorken rejält, dels på grund av att detta skadedjur inte längre bekämpas med effektiv uppharvning av trädorna (pga EU-bestämmelser) dels på grund av att vi fick in rävskabben för omkring 30 år sedan, innebär att risken för att rävbandmasken sprider sig effektivt är tämligen stor. Har man hittat en räv med parasiten då finns det högst sannolikt fler och då finns det redan en hel del sorkar som bär parasiten.

De här parasiterna har funnits länge, liksom rabies och en del andra hundsjukdomar, nere i Europa. Det var dessa sjukdomar, bl.a.  eller kanske framför allt rabies, och parasiter man ville skydda svenska husdjur och människor från med hjälp av de stränga karantänsbestämmelser vi hade i landet fram till EU-inträdet. På den tiden varnades vi svenskar varje vår för att komma i beröring med lösspringande hundar nere i Europa. Varningarna för kontakt med hundar nere i Europa slutade tvärt efter EU-inträdet, för att inte göra människor negativa till EU förstås. Därför vet idag många människor inte vad sådana kontakter kan leda till.

Många hunduppfödare var glada för de öppnade gränserna
En del hunduppfödare var synnerligen irriterade på karantänsbestämmelserna som dels gjorde det dyrt att importera avelshundar, dels hindrade dem från att åka ner och ställde ut sina vackra hundar på hundutställningar i Europa. De var övertygade om att bestämmelserna om vaccinering och avmaskning före utresa och vid import av hundar var tillräckligt för att hålla dessa sjukdomar och parasiter borta. Vi som visste mer insåg att så fort man öppnade gränserna, så som man gjorde efter EU-inträdet, så var det bara en tidsfråga innan vi skulle ha samma sjukdomar och parasiter i Sverige som man har längre söderut. Nu är de alltså här, flera av dem. Det tog 15 år, men de har kommit för att stanna.

Vad rävbandmasken innebär för allt friluftsliv inser nog de flesta svenskar ännu inte och när de inser det kommer i alla fall de som levt med en natur utan dessa faror, att sakna vad de hade en gång. Nya generationer kommer däremot att växa upp med en genuin rädsla för allt som naturen kan ställa till med. Så småningom kommer även svenskar att förstå varför människor i en del andra kulturer har betraktat hunden som ett orent djur.

Visst är det käckt med de öppnade gränserna, där allt får färdas fritt över gränserna, pengar, varor, människor, bakterier, virus och parasiter mm.

Jag läser just en artikel, i senaste Jusektidningen, (1) om Ingvar Carlsson, som var en mycket aktiv propagandist för EU-inträdet på den tiden, samtidigt som jag hör om rävbandmaskräven på radion. Jag läser att han är stolt över att han fick in Sverige i EU. Ilskan mot dem som lurade in Sverige i EU bubblar upp i mig. Undrar om Ingvar Carlsson tycker att införseln av rävbandmasken, som var oundviklig med EU-inträdet, är ett bra resultat av EU-medlemskapet, att det var värt de liv som parasiten kommer att ta och ett förstört friluftsliv för väldigt många människor?

Ja jag är synnerligen förbittrad på alla dem som kastade in oss i EU. Jag hittar ingenting som är gott med medlemskapet och som vi inte kunde haft utan detsamma.

Slutligen rekommenderar jag bloggens besökare att gå till artikeln i Aftonbladet, där man har en ruta med vilka regler man ska iaktta i naturen där det finns rävbandmask.

Tillägg 14/2 2011 kl. 15.40:
Pressen försöker lugna oss med att det är väldigt få som smittas av rävbandmask söderöver, men vi vet ännu ingenting om hur det blir i Sverige för nya parasiter eller skadedjur, som hamnar i nya biotoper, kan fungera helt annorlunda där än de gör där de utvecklats. Så är exempelvis mördarsnigeln, den spanska skogssnigeln som den heter, mycket värre i Sverige än i sitt hemland. Sniglar är nämligen beroende av fukt och i torrare klimat förökar de sig inte lika effektivt som i fuktigare klimat. Det är troligen därför de lägger så många ägg och är så otroligt högfertila. När de hamnar i Sverige befinner de sig plötsligt i mördarsniglarnas drömklimat och utan naturliga fiender och kan därmed föröka sig ofantligt här i jämförelse med i sitt ursprungliga hemland.

Detsamma gäller säkert för fästingarna, som också trivs, överlever och förökar sig bäst i fuktigare klimat. Det kan mycket väl komma att visa sig att samma sak gäller för rävbandmasken.

Dessutom, för att få människor ska smittas krävs att människor lär sig undvika smittan och det kräver som sagt ett helt annat förhållningssätt gentemot naturen än vi varit vana vid, en total förändring av den svenska naturkulturen alltså. Och vem tror att hans eller hennes små barn går att lära att aldrig stoppa fingrarna i munnen när de är ute i naturen?

Rävbandmask i den svenska naturen kan också innebära att svensk natur förlorar sin dragningskraft på naturälskande turister  och därmed blir ett ekonomiskt avbräck för turistindustrin, i synnerhet den som lockar med orörd och fin natur.

/Kerstin

Länkar:
- Livsfarlig parasit hittad i Sverige, AB
- Farlig parasit hittad hos räv i Sverige, Ekot
- Fynd av rävens dvärgbandmask i Sverige. SVA
1) Porträttet: Ingvar Carlsson ”Jag ville absolut inte bli statsminister”, Jusektidningen
- Jägare vill stoppa parasit. Ekot
- Fransk hjärtmask hos räv i Skåne, SVA
- Leishmanios – veterinär, SVA
2) Sorkfeber – ännu en sjukdom som EU-reglerna gynnar, Motvallsbloggen 1/9 2007
2) Fästingar, borrelia, erlichia, TBE, rävskabb och EU, Motvallsbloggen 6/11 2005
- Så slipper du masken, GP
- SVA: Pussa inte hunden, GP

Idag hade radioprogrammet Medierna ett inslag om en amerikan som skrivit en bok om hur man fejkar när man producerar natur- och djurfilmer. Det är naturfilmaren och universitetsläraren Chris Palmer som har skrivit en bok om saken, Shooting in the Wild.

Nu har jag inte läst boken (men ska avgjort göra det). Däremot ägnade jag många av mina universitetsår år att studera hur idéer flöt mellan samhällsvetenskaperna och de biologiska vetenskaperna (social studies of biology) och jag skrev bl.a. en uppsats om hur man fejkar djurfilmer, som man kan läsa här. Jag vet alltså inte om Palmer har tagit upp den aspekt av djur- och naturfilmer som jag intresserade mig för, nämligen vilket samhällssystem som djurberättelserna stämde överens med och hur de här filmerna fungerar som politisk-ideologisk propaganda.

Det är förmodligen inte filmarnas intention att göra samhällspropaganda men likafullt gör de det. Det är nämligen inte alltid man vet exakt hur djuren beter sig i det vilda, utan man har teorier om den saken, skriver ett filmmanus och anställer ett filmteam som ska koka ihop en film kring detta manus. För att få de rätta bilderna tar filmarna sedan till vilka knep som helst, om de behöver göra det – och det behöver de för det mesta eftersom det är alldeles för tålamodsprövande och tidskrävande att vänta på ögonblicken då djuren gör vad de ska göra enligt manus, om de alls gör det i sina vilda liv alltså.

Chris Palmer Releases His New Book, ”Shooting in the Wild”

Alltsedan Darwin publlicerade sin bok om arternas uppkomst (1859) har forskare jämfört människor och djur, och, säger forskare i dessa sammanhang, eftersom vi människor också är en slags djur så kan vi förstå oss själva bättre genom att studera djurens beteenden.

Eftersom Darwin föreslog att arterna utvecklades genom att de bäst anpassade ärvde ner sina egenskaper till avkomman, varvid arterna blev allt bättre anpassade till sin miljö, och därmed kom de också att förändra sig över tiden, tog de klassiska liberalerna gärna till sig Darwins teori och kombinerade den med Thomas Malthus (1776-1834) teori (det var för övrigt Malthus som gav Darwin idén om evolutionen). Malthus menade nämligen att människan alltid skulle föröka sig upp till den nivå där det inte längre fanns mat så det räckte till alla, varvid många människor dog på grund av svält och umbäranden och befolkningen därmed minskade, för att påbörja en nu sådan här cykel. Det var alltså, menade liberalerna naturens princip att arterna konkurrerade och att de bäst anpassade överlevde. Omplacerat till samhället blev de rika de överlägsen och de som var bäst anpassade och de fattiga de människor som naturen menat att gå under i kampen om resurserna. Den kände liberalen och samhällsfilosofen Herbert Spencer (1820-1903) var en ivrig förespråkare av denna teori och brukar betraktas som socialdarwinismens grundare.

Det dröjde inte länge dessutom, förrän man började använda argument från djurvärlden för allt möjligt i samhället, inte minst för uppfattningen om kvinnans underlägsenhet och för åsikten att hon inte dög något annat till än att föda och ta hand om barn. Men också för åsikten att somliga människor var biologiskt överlägsna andra och om de välsignelsebringande i att man lät de underlägsna gå under i fattigdom och sjukdom.

Vad var naturligare när TV kom, och naturfilmen, än att skildra det liberala konkurrenssamhället i djurens värld. Så det gjorde man och gör man fortfarande. Fast de teorier om djurs och människors beteenden som illustreras idag är lite annorlunda än dem man fann belägg för i djurvärlden för 40 år sedan så är det ofta variationer på samma tema vi får se, de stora aggressiva hanarna som strider om hondjuren, hondjuren som  hanarnas ägodelar och den ständiga striden om de begränsade resurserna. Så här ser det ut i naturen, alltså är konkurrens och utslagning naturens lag och då är det förstås naturligt att det ser likadant ut bland oss människor, blir ofta den självklara slutsatsen, som i många fall inte alls är så självklar.

Sanningen om de flesta djurfilmer på TV är således att de inte alls alltid visar hur vilda djur lever. I bästa fall visar de de levnadsmönster som etologer kunnat kartlägga genom många års studier av djur i sina naturliga miljöer men även sådana studier resulterar ibland i teorier om djurens beteenden, i förklaringar, som har mer grund i fördomar eller i önsketänkande än i verkligheten. I sämsta fall visar de här regisserade djurfilmerna, tagna med hjälp av tama djur, bara upp vanföreställningar om vilda djurs verkliga levnadssätt och orsakerna till dessa.

Sedan jag, för mer än trettio år sedan och på grund av vad jag sett av våra egna djur, kom på hur mycket fusk som förekommer i naturfilmer är jag måttligt intresserad av sådana. Det händer att jag ser en och annan, men eftersom jag vet hur mycket fusk som ligger bakom dem finner jag dem helt meningslösa som information om vilda djurs levnadssätt. Jag kan inte tro på något som visas och sägs om jag inte har andra källor som bekräftar vad som sägs, och i vissa fall ser jag tydligt hur filmsekvenserna är hopfejkade. Det händer ganska ofta att de övriga källor jag har säger något annat än speakern i filmen säger och då  och då händer det till och med att  jag anser att den teori om djurens beteenden som förs fram är, eller rent logiskt måste vara felaktig, även om den accepterats av många forskare.

Men god propaganda för egoismens och den hejdlösa konkurrensens samhälle, och mot alla idéer om samarbete och en politik för solidaritet mellan människor är sådana här filmer alltid. Desto effektivare är de som propaganda som de är mycket populära och når många människor. När d flesta dessutom inte inser hur mycket bluff det ligger bakom programmen fungerar de ännu bättre som ideologisk propaganda.

Man kan se de här filmerna som vackra bilder om man vill men man ska inte tro på allt som speakern säger. Denne har ofta inte så mycket grund för vad han säger som det kan verka.

/Kerstin

Länkar:
- The Washington Post
- Thomas Malthus, Wikipedia
– Herbert Spencer, Wikipedia
- Medierna, SR P1
- Kvinnan – Djur eller människa? K. Berminge/ nätbok (2002) (som handlar om vetenskap, etologi och om teorier om djurs beteenden och om hur sådana använts för att legitimera samhällsidéer, är betydligt bredare alltså än vad titeln antyder.)

Tillägg 30/12:
Så var då familjens samtliga hundar framfiltade och långhårscollien modifierad. Därmed är julpysseldagarna slut och dags att återvända till världens eländen. Just nu känner jag ingenting för allt detta elände dock. Ska börja med att läsa julklappsboken om Bilderberggruppen – jättekul. Gissar att det är dess medlemmar som framställer beställningar om lagstiftning runtom i väldens alla länder till USA:s regering, lagar som sedan länderna hotas att införa.

Tillägg 28/12:
Var ju tvungen att försöka göra även min andra hund, den blå kortisen Seaton. Så här blev han. Bara den trefärgade tiken kvar, så det blir nästa pysselprojekt. 

Riktigt skönt att strunta i regeringens senaste elakhet, för att inte säga dumhet, som att koppla bort läkare från sjukdomsbedömning i Försäkringskassan och avslöjandet att alla våra regeringar går helt i USA:s ledband och att det numer är USA som stiftar våra svenska lagar.

26/12:
Så var julaftonen över och klappar öppnade. Det brukar bli ett antal böcker som sedan upptar resten av min julhelg. Men i år innehöll ett av paketen (fast det var inte till mig) ett kit för nålfiltning, nål och ull i diverse färger. Kunde förstås inte låta bli att testa filtningsmetoden. Ingen som följt min blogg en längre tid har väl kunnat undgå att notera att jag har hundar, och speciellt collies, på hjärnan så så här blev den, min filtade ullcollie (c:a 15 cm upp till örontipparna).

Lite längre ner på sidan återfinns min förebild, spårande. Fast den exakta färgen fanns inte med i ullkitet, så den här filtcollien blev betydligt mörkare röd. Det är inte så vanligt att de är så här mörkt röda, men det finns en och annan som är det.

Nu ska jag övergå till en av böckerna dock :-).

En god fortsättning på helgen önskar

/Kerstin

I fredags hade Dan den stora turen att få se en vild varg, travande på vägen mellan Kinna och Svenljunga. Jag är otroligt avundsjuk på honom. Samma varg, troligen, iakttogs dagen innan i en annan del av kommunen, där en professionell vargspårare kunde konstatera att spåren verkligen var vargspår.

Ikväll såg jag TV-filmen om vargen Lobo (på Kunskapskanalen), den sista vargen i New Mexico som dödades av trappern Seton 1894. Det var en rörande och samtidigt en mycket sorglig historia, som många säkerligen skulle anse vara gravt överdriven vad gällde att tillskriva vargen Lobo klokhet och mänskliga egenskaper. Eftersom jag är hundmänniska sedan många år och har arbetat och tränat med hundar under tre decennier, och under den tiden fått en allt större respekt för hundens förmågor, så finner jag historien högst sannolik, bortsett från några av detaljerna i filmen som jag tror felförklarades av denne Seton, som var den som i en bok berättade historien om Lobos sista tid.

Seton menade att Lobo förstod vad vargfällor var och utlöste dem medvetet för att oskadliggöra dem. Det tror jag nog inte, utan här handlade det nog snarare om tur, att vargen krafsade runt fällorna, och råkade utlösa någon av dem på det sättet, eller att de flesta i verkligheten utlöstes av något annat än av Lobo även om vargens spår fanns runt de utlösta fällorna.

Vi fick sist i filmen se hur Lobo fångades med sådana fällor, och hade alla sin fyra ben i varsin fälla. Det hade knappast hänt om Lobo hade förstått vad en vargfälla var. Däremot förefaller det inte orimligt att tänka sig att han försökte ta sig till sin, av Seton dödade, ”äkta hälft”, som låg i uthuset där Seton logerade. Det var nog snarare så att Lobo, som alla vargar, var mycket uppmärksam och försiktig och hade fullt klart för sig att människor var farliga, och normalt blev han därför väldigt vaksam där det luktade människa. Men när han desperat ville komma till sin dödade partner, och Seton hade lagt ut mängder av fällor runt uthuset vid tilfället, då var driften att komma till partnern så stor att Lobo övervann sin rädsla för människolukter för nu befann han sig i ett område där det luktade människa överallt. Då gick han mycket riktigt i fyra fällor med kort mellanrum. Det hade han nog inte gjort om han förstått att det kunde finnas massor av sådana där.

Vidare var Seton väldigt naiv vad gällde sin tro att han kunde maskera sin lukt på olika sätt. Han lade gift i köttbitar och tog bara i köttet med vantar och slängde ut dessa med vantar på, men vargarna tog inte de förgiftade bitarna. Han lade ut fällor med vantar på och drog ett vargskinn över dem exempelvis, och trodde att han därmed inte avsatte någon människolukt på köttbitarna eller vid fällorna. Jag är lite förvånad att David Attenborough, som var speaker till programmet och som borde veta bättre, återgav Setons påståenden om att han maskerade sin lukt effektivt utan att, åtminstone i sitt tal efter filmen, tala om att detta inte dolde Setaons lukt även om Seton trodde det. Man kan nämligen inte dölja sin lukt för en hund på det sättet och säkert inte heller för en varg.

En varg torde inte ha sämre luktsinne än en hund och hundarnas luktsinne är så fantastiskt effektivt att vi knappast kan göra oss en föreställning ens om den luktvärld hunden lever i. Jag brukar säga att hundens luktsinne fungerar ungefär som vårt synsinne, den kan nämligen urskilja massor av olika dofter samtidigt, och en starkare lukt döljer inte en svagare för dem, som den gör för oss. Kommer vi in i ett rum med liljekonavaljer känner vi lukten från blommorna, men har man målat rummet strax innan med starkt luktande lackfärg så döljer färglukten blomlukten för oss. Så inte för hunden. Detta vet man eftersom man gjort massor av exeperiment med hundar och deras luktsinnen. Den kan urskilja många lukter samtidigt, både svagare och starkare.

Om spårtränade hundars förmåga
Vi människor tränar ibland våra hundar att spåra, jakthundar för att spåra jaktbyten, brukshundar (polishundar och väktarhundar ex.) för att spåra människor. Det handlar då inte om att lära hunden spåra, det kan den av födseln, utan om att lära den spåra det vi vill att den ska spåra och när vi vill att den gör det, att lära den använda sitt luktsinne på ett för oss människor nyttigt eller trevligt sätt.

(Bilden: Jag tränar två av mina hundar att spåra människa)

I experiment har man kunnat visa att en tränad hund klarar av att spåra en människa även om man bränner av fältet som människan korsat. Man har kunnat visa att även om spårläggaren byter till ett par helt nya stövlar under utläggandet av spåret, så lurar det inte hunden.

Man tränade exempelvis några hundar att koppla ihop föremål med den person som hade tagit i föremålet. Sedan klippte man en hårlock från ett antal personer och lade ner hårtofsarna i varsin glasburk med formalin (som vi tycker luktar kraftigt), satte på locket, skrev hårlocksägarens namn på burkarna och ställde undan dem i tre år. Därefter tog man fram burkarna, öppnade dem och droppade några droppar av formalinet på en trätbit. Sedan fick en tränad hund lukta på träbiten och så skulle den visa vilken av ett antal personer i rummet som var den tidigare bäraren av hårlocken. Detta klarade de flesta av de tränade hundarna.

Vi, liksom djuren, avsätter smörsyremolekyler på allt vi kommer i beröring med, och de är lika personliga som våra fingeravtryck. De här molekylerna tränger igenom gummisulor på nolltid. Dessutom faller det sådana molekyler omkring oss när vi går omkring. Så nej, det räckte med att vargen Lobo hade fullt klart för sig att han skulle akta sig som pest för människor, så visste han precis vilka områden han skulle undvika. Och vilda vargar är normalt väldigt skygga. Även om de föds upp i fångenskap så blir de sällan lika trygga med främmande människor som våra tamhundar oftast är.

De här smörsyremolekylerna finns dessutom kvar väldigt länge och hunden kan urskilja otroligt små koncentrationer, bara några enstaka molekyler, som man förstår efter att ha läst om de här nämnda experimenten. Man lät i ett experiment en tränad blodhund spåra en människa som hade gått rakt igenom Reyjkavik, en vecka efter att personen gått där, och det klarade hunden trots att tusentals människor hade gått på samma gator under veckan.

Smörsyremolekylerna dunstar dock bort så småningom, och därför är det fler sådana i det färskaste fotspåret ex. Den här skillnaden i luktstyrka kan hunden urskilja och därför veta i vilken riktning spårläggaren gått. Alltså, den kan känna skillnad i intensitet i lukten mellan varje fotsteg. Man hisnar nästan när man tänker på saken.

Så nej, Seton maskerade inte sin lukt genom att ha handskar eller vantar på sig när han tog i den förgiftade åteln, eller när han drog vargskinn över de nergrävda fällorna. Och nej, jag tror inte att Lobo visste hur han skulle oskadliggöra vargfällor även om hundar ibland kan vara förvånansvärt listiga när det gäller att nå något de vill komma åt.

Våra älskade hundar är inga människor men de har mycket mer kapacitet än de flesta hundägare inser
För de flesta hundägare är familjens hund bara ett trevligt husdjur, ofta väldigt älskat för dess tillgivenhet och för dess glada upptåg kanske, men det är först när man systematiskt tränar hunden för olika uppgifter som man blir medveten om vilken enorm kapacitet hunden har, förutsatt att man försöker förstå hur hunden fungerar i inlärningssituationen.

Som sagt, trettio års träning med hundar, träning i spårarbete, sökarbete (att leta upp saker som man gömt i skogen, eller faktiskt tappat ex) eller att leta reda på människor i skogen och tala om för sin hundförare var människorna finns, samt lydnadsträning mm, har gett mig en tilltagande respekt för hunden som varelse. Hundar är inte människor och de tänker inte som vi, men att de tänker, på något sätt och på sådant som ligger i deras hundliga intressen att tänka på, det betvivlar jag inte idag. De kan aldrig förstå sig på oss människor egentligen men de kan lära sig våra vanor och ibland verka som om de vet vad vi tänker. Det beror på att de är otroligt uppmärksamma och ser varenda liten detalj i våra rörelsemönster, ofta sådana små gester och rörelser som vi inte är medvetna om att vi har för oss.

Hundar lär sig dessutom genom erfarenhet och de är olika som individer och spontanlär sig ofta helt olika saker. Jag har tre hundar just nu. En av dem, men inte de andra två, har lärt sig att iaktta datorskärmen vid den tiden då det börjar bli dags att stänga datorn och ge hundarna mat. Då sitter han bredvid mig på golvet och stirrar stint på skärmen och så fort ikonerna försvinner från densamma börjar han springa mellan mig och köket och skäller gärna dessutom för nu ska det vankas käk. Jag har testat med att stänga av datorn och ändå verka fullt upptagen av datorn, som om jag inte alls stänger av den, men det lurar honom inte. Han vet att när ikonerna försvinner, då kommer jag strax att ge dem alla tre mat.

Min första tik, som jag pratade mycket med och tränade dessutom, kunde, konstaterade jag, förstå c:a 240 ord, lydnadskommandon inräknade. Hon var väldigt glad i min mamma, som hälsade på två gånger per år. När jag lät min mamma prata med tiken i telefonen, höll telefonluren intill hennes öra, så blev hon alldeles vild. Hon kände klart igen mammas röst men det där med fjärrkommunikation förstod hon sig inte på. Så hon rusade direkt och vilt gladskällande runt huset och hoppa upp i alla fönster, uppenbarligen för att se om mamma var på ingående. ”Hon måste vara i närheten” måste ha varit tikens ”tanke”.

Jag skulle kunna skriva en hel bok om vad mina hundar har lärt mig – om hundar. Det blir väl aldrig något av den saken, men jag har skrivit ner en del små berättelser på min hundhemsida och kanske blir det fler så småningom.

Och varghatet – det förstår jag mig inte på.
Även om jag inte skulle bli glad om någon av mina hundar blev vargriven så anser jag att vi ska värna om vargen i svensk natur. Det är ju min sak att se till att hunden inte utsätts för den risken, och den kan faktiskt, om jag inte är vaksam, bli illa skadad och tom dödad av en annan hund. Så låt oss acceptera en inhemsk vargstam och låt oss inse att vargen fyller sin funktion i naturen, precis som alla andra djur.

Skriv på uppropet för vargens bevarande i Sverige

/Kerstin

Litteratur:

– L. Wilson Davis, Go Find! Training Your Dog to Track, 1974

Jordbruksverket tänker införa en ny föreskrift om ”bevarandesorter och amatörsorter av köksväxter”. Vid en ytlig genomläsning kan man tro att den nya föreskriften innebär en förbättring för bevarandet av gamla sorter. I själva verket är det tvärtom. Jordbruksverket försvårar bevarandet, eftersom de tar bort en regelförenkling, som infördes i Sverige 1998. Resultatet kan bli att hundratals gamla sorter av köksväxter kommer att upphöra att existera.

Enligt EUs regler måste alla frösorter som säljs vara med på EUs gemensamma sortlista. För att komma med på sortlistan krävs ett ansökningsförfarande med en omfattande dokumentation av sortegenskaper inklusive resultat från minst två års försöksodlingar. Att på detta sätt få en frösort registrerad som officiell EU-sort kostar mycket, men det är ju inget problem för de multinationella utsädesföretagen, som har stora inkomster från försäljningen av sina patenterade frösorter och som ofta dessutom säljer de bekämpningsmedel som dessa spannmåls- och grönsakssorter är anpassade till.

Tyvärr passar de kommersiella frösorterna inte särskilt bra för odling i liten skala, som i köksträdgårdar och på kolonilotter. Där vill man oftast inte använda de bekämpningsmedel som de kommersiella odlarna använder, och den som vill får inte, eftersom det krävs utbildning och licens för att använda dem. Det visar sig också att utan exakt avpassade givor av konstgödsel så växer grönsaker av de kommersiella sorterna dåligt.

För att i någon mån ta hänsyn till detta har EU medgivit att även ”traditionella” sorter ska få odlas och säljas, om de registreras på en särskild lista, naturligtvis med tillhörande registreringsavgifter. Men ett litet företag som säljer kanske hundra fröpåsar av varje gammal sort per år har inte möjlighet att betala för denna registrering. Därför blev det protester när dessa regler skulle genomföras efter att Sverige blivit medlem i EU. Sverige och Jordbruksverket ska ju stödja  ”biologisk och odlad mångfald”. Så hittills har det varit kostnadsfritt att registrera traditionella svenska och importerade frösorter om de bara säljs i småförpackningar för amatörbruk.

Nu är det slut med avgiftsfriheten. Den tionde november går remisstiden ut för de nya regler från Jordbruksverket som ska införas redan den första januari 2011. Avgifterna har satts så högt att många sorter som har odlats i minst 100 år kommer att försvinna ur handeln, det blir förbjudet att sälja dem. Och odlas en sort inte längre så kommer den att dö ut. Detta sker samtidigt som bibehållandet av en mångfald bland de odlade växterna är viktigare än någonsin.

Klimatförändringen har redan börjat och Peak Oil inträffade förmodligen 2009. Vi vet inte vilka sortegenskaper som kommer att behövas i framtiden med ett annat klimat och mycket höga oljepriser.

/Dan Gmark

Länkar:
- Bloggen Cornucopia
- Runåbergs Fröer
- Jordbruksverkets remisser
- Jordbruksverkets remissbrev

Tillägg 8/11 kl 14.35
Svar på kommentarer av Jan Wiklund och Björn Nilsson:

Förra gången, på 90-talet, tvingades Jordbruksverket införa regler för fröhandel i Sverige som var mer liberala än i andra länder i Europa. Detta skedde efter en kamp som också fick genomslag i media. Det är därför knappast en slump att Jordbruksverket, och bakom dem Jordbruksdepartementet, denna gång valt att försöka få igenom sina nya regler med extremt kort remisstid (tre veckor, senare förlängt med tre dagar) och extremt kort tid tills reglerna träder i kraft. Nu i november har de svenska fröodlingarna skördats och fröna tagits om hand. Fröfirmorna håller på att beställa de frösorter som de importerar från utländska odlingar. I januari börjar de nya reglerna gälla, och de sorter som inte har tillräcklig dokumentation för att de ska kunna registreras måste då förstöras.

Det är knappast heller en slump att formuleringarna i förslaget till förändring av de svenska reglerna är skrivna på ett vilseledande sätt, så att man ska tro att det innebär en förbättring för odlare och fröhandlare. Denna gång ska EU-reglerna genomföras så snabbt och dolt att ingen opposition hinner organiseras. Vem, utanför en liten entusiastskara, tänker på grönsaksodling i november? När vi sedan, i mars-april, börjar leta efter våra gamla favoriter i frökatalogerna, så finns de inte. Och då kommer myndigheterna att hänvisa till ett EU-direktiv som är omöjligt att ändra och till fröfirmorna som inte brytt sig om registreringskravet.

Den svenska livsmedelsproduktionen står inför stora utmaningar i framtiden. Några små fröhandelsföretag och ett stort antal entusiaster över hela landet har sett som sin uppgift att bevara odlade växter som inte anses lönsamma idag, men som har egenskaper som kan visa sig nödvändiga i en förändrad värld. Ja, odlingen av ”udda” köksväxtsorter kommer naturligtvis ändå att fortsätta, som en mer eller mindre illegal, underjordisk (sic) verksamhet.

Om Jordbruksverket och Jordbruksdepartementet tog sin uppgift på allvar skulle de stödja dem som vill bevara den genetiska mångfalden i odlingslandskapet. Nu försöker de i stället sabotera deras verksamhet.

/DS

Länk:
“We are part of the solution to global warming”, Nordbruk

Tillägg 2, från Kerstin:
Ännu ett exempel på hur myndigheter och politiker genomför förändringar så att beslutsfattandet ska märkas så litet som möjligt och så att människor varken ska förstå vad som är på gång eller hinna protestera (Se Motvallsbloggen 15/10 2010). Vart tog demokratin vägen?

När jag gick ut på trappen sent igår kväll fick jag uppleva något jag aldrig varit med om tidigare. Ovanför mig såg  jag en klar stjärnhimmel – men det duggregnade. Stenarna nedanför trappen var ordentligt blöta och duggregnet slog mig i ansiktet. Det kändes nästan lite kusligt.
Jag gissar förstås på någon dimma som fälldes ut som ett fint regn, men det var i så fall en absolut osynlig dimma. Någon annan som varit med om detta?

För att fortsätta på mitt förra inlägg och anknyta till de artiklar jag länkar till där, så lägger jag här in en intervju som Richard Dawkins gjorde med Steven Rose, angående frågan om evolutionen av betéenden och vad gener kan säga oss om våra beteenden och vårt samhällsbyggande.

Richard Dawkins, mest känd för sin bok The Selfish Gene (1976) är etolog och evolutionsbiolog, tidigare verksam vid universitetet i Oxford.
Steven Rose, som bl.a. skrivit boken Not in Our Genes (1984, tills. med R Lewontin och L Kamin) är professor i biologi och neurobiologi (biokemist) vid The Open University och University of London. Han är en känd kritiker av sociobiologin och av evolutionspsykologin bl.a.

Richard Dawkins Interviews Steven Rose Part 1 of 6

Richard Dawkins Interviews Steven Rose Part 2 of 6

Richard Dawkins Interviews Steven Rose Part 3 of 6

Richard Dawkins Interviews Steven Rose Part 4 of 6

Richard Dawkins Interviews Steven Rose Part 5 of 6

Richard Dawkins Interviews Steven Rose Part 6 of 6

Tack lasse för tipset om intervjun

/Kerstin