Hör på Ekot att Lars Danielsson, som varit tjänstledig från UD under 12 år och som nu har återgått till sin gamla tjänst på UD, varken får lön eller arbetsuppgifter där. Skälet är att Bildt inte har behagat skriva på de papper som skulle ge honom lönen. Lars Danielsson påstås nämligen ha skött tsunamikatastrofen inkompetent och ”Som Göran Perssons högra hand har han en särställning”.

Jag kan inte bedöma hur kompetent eller inkompetent Danielsson var den där olycksaliga annandagen för flera år sedan, men tre saker tycks vara helt klara: 1) han framkallade inte tsunamin och kan inte göras ansvarig för att en massa svenskar befann sig just där just då och även om han hade ingripit mycket kraftfullt på annandagen så hade han inte kunnat återkalla tsunamin eller räddat några människoliv, 2) han har inte begått någon olaglig och åtalbar handling för inkompetens är inte åtalbart samt 3) det är inte heller olagligt, eller ens fördömbart att ha varit den tidigare demokratiskt valde statsministerns högra hand.

Vad är det då man ställer Danielsson till svars för? Jo att han endera ljög eller missminde sig om ett telefonsamtal, eller att han vägrar tala om vad han gjorde den där annandagen. Inte heller detta är olagligt även om det kan ha varit dåligt omdöme och därmed inkompetent.

Men inte ens om Danielsson varit mycket inkompetent i sitt handläggande av tsunamikatastrofens konsekvenser så får man bete sig som Bildt gör här och uppenbarligen med slyngeln Reinfeldts stöd och goda minne. Man får, enligt svensk lag, inte bara hålla inne anställdas lön och inte heller sparka dem utan giltigt skäl, och tills saken är ordnad är man skyldig att betala lön.

Det är bara att konstatera att den här regeringen är precis lika katastrofal som den förra borgerliga regeringen, den som Bildt ledde och som dåvarande moderatyngel i regeringen, och runtomkring denna, hade det dåliga omdömet att kalla för ”den mest kompetenta regeringen genom tiderna”. Denna regering körde Sverige totalt i botten, så illa att 90.000 företag gick omkull och massor av människor kördes ut i arbetslöshet, och så illa att effekterna fortfarande är högst påtaliga. Dessförinnan for Bildt runt världen och orerade om sovjetiska u-båtar inne i Hårsfjärden, de där som senare visade sig vara minkar. Han och övriga moderater har under årtionden ägnat sig åt att förtala Sverige utomlands. Han sitter idag i en regering där partikamrater till honom begått lagbrott, allt från skattesmitning till underlåtenhet att betala TV-licens och hans regeringskamrat Leijonborg ljög dessutom svenska folket rakt upp i ansiktet i samband med folkpartiets dataintrång (som är likställt med inbrott). Högst tvivelaktiga personer, vad gäller ärlighet och hederlighet alltså.

Så har karln mage att hävda att Danielsson är inkompetent, och anser sig ha rätt att strunta i svensk lag av det skälet, genom att hålla inne Danielssons lön.

Vi har uppenbarligen fått rena maffiosos till regering.

Länk:
Ekot om Bildts betéende

Tillägg en timme senare:
Javisst ja, så var det den senaste i raden av bedragare i regeringen:
Odenberg polisanmäls för bedrägeri 2006-11-29. Försvarsministern Mikael Odenberg är polisanmäld för bedrägeri.
Orsak: han märkte taxikvitton för resor mellan bostaden och riksdagshuset som valkretsresor.

Länk:
Odenberg polisanmäls, Dina pengar

Protestera mot förändringarna av A-kassan – klicka och skriv på

Mitt förslag: Alla som inte gillar moderaternas utnämnande av ”Årets arbetare” skickar in sitt eget namn, som förslag, till moderaterna – i vanliga pappersbrev

Länkar
Moderaternas hemsida: Tävla om att bli årets arbetare
Arbetets hjälte får träffa Littorin, Aftonbladet

Protestera mot förändringarna av A-kassan – klicka och skriv på

Moderaterna, det verkliga arbetarpartiet, utlyser en tävling om ”Årets arbetare”

Länkar
Moderaternas hemsida: Tävla om att bli årets arbetare
Arbetets hjälte får träffa Littorin, Aftonbladet

Protestera mot förändringarna av A-kassan – klicka och skriv på

Sverige styrs sedan snart 20 år enligt den s.k. målstyrningsprincipen. Förr reglerade staten en massa områden mer i detalj, så mycket pengar till skolorna skulle gå till löner, så mycket till läromedel, så mycket till skolbiblioteken – ja ungefär. Sedan man började försöka målstyra landet (fråga mig inte om inspirationen kommer från näringslivet och företagens styrningsmodeller eller om den kommer från det gamla Sovjets femårsplaner), ska alltså politikerna bestämma vilka mål olika samhällsorgan och institutioner ska uppnå, si och så mycket sjukvård per tidsenhet, si och så lång väntetid, som mest, i vårdkö, så och så goda skolresultat etc. Sedan får de ansvariga försöka nå målen på vilket sätt de anser vara bäst.

Målstyrning är ganska lätt, både vad gäller att ställa upp målen och att kontrollera om de uppfylls, när det handlar om lätträknade ting som antal skruv att tillverka/timme. När det gäller människor går det inte lika lätt, varken att formulera själva målen eller att kontrollera om målen uppfylls, för hur ska man formulera ett kontrollerbart mål som handlar om god åldringsvård eller om bra utbildning, för skolbarnen eller i svenska för invandrare?

Hur som helst så innebar övergången till målstyrning att man i praktiken lade ut i stort sett all verkställande makt på kommunerna (man ändrade kommunallagen under 90-talet för att underlätta den här utvecklingen [1]), till de kommunanställda och till chefer inom statlig förvaltning, som därmed blev betydligt mäktigare och kunde agera mycket friare, vilket innebar sämre rättstrygghet för innevånarna. Det senare insåg politikerna så småningom och då ville ”staten”, alltså politikerna, kontrollera om målen, som staten eventuellt bidrog med pengar till, uppfylldes. Det var ju en inte helt tokig tanke – så långt. Denna kontroll gör man så, i princip, genom att skicka ut en enkät då och då, till anställda inom kommunal och statlig förvaltning och fråga dem om de anser att de har nått målet – och det har de, hör och häpna, oftast gjort. Dessutom ålade man en del förvaltningar att åstadkomma ”självvärderingar”. Därmed förvandlades en redan från början halvgalen idé till något som med ett snällt ord kunde kallas för det rena oförnuftet.

Jag råkade vara verksam som lärare i svenska för invandrare när man bestämde sig för att introducera målstyrningsprincipen (alltså i mitten av 80-talet), och just sfi (svenska för invandrare) var ett av pilotområdena, där man skulle testa modellen. Det gick förstås åt skogen och när man konstaterat detta, och försökt att komma tillrätta med problemet, att modellen inte fungerade, utan att lyckats med den saken, bestämde man sig för att införa målstyrning jämsöver och i hela samhället.

Men i början, när man konstaterade att sfi fungerade väldigt illa i många kommuner bestämde man att varje kommun skulle upprätta en ”individuell handlingsplan” för varje kursdeltagare inom sfi. Det lät riktigt förnuftigt det också, tills man fick se hur de där handlingsplanerna såg ut. De urvattnades direkt, i många kommuner, till ett schablonpapper som alla invandrare fick skriva under, där de förband sig att studera svenska och uppfylla de krav kommunen ställde på dem. Individualiseringen kunde man inte se ett enda spår av i de där ”individuella handlingsplanerna”.

Sedan dess har man beslutat om att sådana ”individuella handlingsplaner” ska upprättas inom område efter område, och idag hörde jag (Studio ett) det senaste förslaget – individuella handlingsplaner för dem som får eller behöver psykiatrisk vård!!

Va?? Har man inte behandlat de psykiskt sjuka individuellt tidigare? Nej, det har man nog inte gjort. Man har väl rutinmässigt skrivit ut SSRI till dem och sedan struntat i dem, gissar jag. Får man nu bara en lag om individuella handlingsplaner gissar jag vidare att de psykiskt sjuka får skriva under ett kontrakt enligt vilket de förbinder sig att ta sina SSRI varje dag och enligt ordination. Så löser man säkert problemet med psykvården, åtminstone på papperet och i styrningsmodellernas vackra och ideala värld.

Snipp – snapp – snut – så har vi nått det lyckliga slutet på sagan om målstyrning av samhället.

[1] Margareta Norlin, Baklängesrevolutionen Ordfront 1999.

Länk:
Studio ett, Anders Miltons utredning om vården av psykiskt sjuka

Protestera mot förändringarna av A-kassan – klicka och skriv på

Mitt förra inlägg handlade förstås om bristen på service, bristen på personal i våra stormarknader, de enda matvaruaffärer vi har numer, att det aldrig finns någon att fråga i butikerna om man vill veta något, eller söker något som man inte hittar.

Det kan inte hjälpas att man då och då längtar tillbaka till en tid då det fanns folk i affärerna, och snart kommer man att längta ännu mer efter detta förflutna paradis.

I den enda matvaruaffär som finns i min hemby håller man just nu på att introducera självskanning. Det presenteras förstås som en förbättrad service. Som kund kommer jag att slippa stå i kassaköer och med den här förbättringen kommer butiken att kunna erbjuda mig bättre service.

Ha, trot den som vill. Jag gör det inte. Undrar bara hur länge det dröjer innan det inte finns en enda levande själ i butiken som vet något och som kan svara på frågor om man behöver ställa sådana? Något halvår gissar jag. Sedan tvingas man som kund att i timmar irra runt som en vilsen råtta i en laboratorielabyrint, för att hitta det man söker. För att inte tala om arbetet med att betala de varor som man lyckats hitta, och som man alltså måste fixa själv (förmodligen under överuppsyn av Securitas eller något annat vaktbolag, direkt eller via bevaknings-tv).

Den där skanneranordningen som man har satt upp i butikens entré trotsar alla beskrivningar men jag är, trots min negativa attityd, ofantligt nyfiken på hur det kommer att se ut när alla kunderna trängs vid avskanningspanelen, för det kommer förstås alla att tvingas göra bara butiken har hunnit dressera de flesta av kunderna att skanna istället för att betala hos en kassörska.

Skannerverktygen, som är c:a 20 x 15 cm stora, sitter i långa rader, och i så där en tolv till femton våningar, på en väggyta som är c:a 5 meter lång. Panelen ser rent monstruös ut. Jag undrar så hur det kommer se ut när folk försöker tränga sig fram för att få tag i den där skannern på översta raden, den enda som är ledig på den där jättepanelen. Det finns inte en chans i världen att alla de där scanrarna kan vara i verksamhet samtidigt.

Otur dessutom – för personalen, att man sänker a-kasseersättningen katastrofalt – just i samband med denna rationalisering. Vi kunder antas antagligen leva på pension eller förtidspension allihop och ha all tid i världen för att handla.

Jag är bara så hjärtligt trött på man fortsätter att rationalisera med min tid, alltmedan man försöker slå blå dunster i ögonen på mig – om förbättrad service.

Tillägg 30/11
Aha, nu förstår jag, vad jag inte hade klart för mig när jag skrev den här postningen: Det är förstås meningen att man ska ta med sig de där skanrarna när man går in i butiken, och skanna av sina varor vartefter man plockar ner dem i korgen och sedan kollas saken av vid utgången, på något sätt, antar jag. Det är ju i och för sig ingen dum idé, men den kommer nog ändå att innebära nerdragning av personal och färre personer i butiken att fråga om man behöver hjälp.

Är det fler än jag som retar sig på alla de där människorna som står vid olika montrar i stormarknaderna och sliter i sina anletens svett med att packa upp ur kartonger och ställa i ordning i hyllorna, som alltså uppvisar alla tecken på att jobba- just där och just då.

– Ursäkta mig, säger man till en upptagen person vid montern för hundartiklar, jag letar efter kardemumma, men kan inte finna någon. Var har ni den någonstans, eller har ni ingen just nu?
Varpå personen vänder sig om och ser ut som om den just konfronteras med någon från en främmande planet:
– Jag vet inte, jag jobbar inte här.
– Nähä, undrar man, vad är det du sysslar med då?
– Ja, jo jag jobbar, men inte i den här butiken.
– Nähä, men jag tycker precis att jag ser dig just nu och just i den här butiken.
– Ja, jo, men jag packar bara upp hundartiklar för grossistföretaget XYZ.

Förslag: Sätt på de här prickarna en rock med stor text tvärs över ryggen:

FRÅGA MIG INGENTING
JAG VET INTE NÅT!

Tillägg kl. 01.05:
Eller kanske ännu bättre:

FRÅGA MIG INGENTING
JAG VET INTE NÅT –
JAG SER BARA UT SOM
OM JAG ARBETAR HÄR!

Mobbning ska skiljas från retsamhet
Först vill jag säga en sak om mobbning, för jag tror att de flesta som inte har utsatts för allvarlig mobbning, och det har de flesta inte, inte har detta riktigt klart för sig. Det är stor skillnad mellan att bli mobbad/mobba och att bli retad/retas och dessa två fenomen ska hållas isär. Alla blir vi retade någon gång ibland, kanske blir vi ledsna, men dagen, eller några dagar efter har andra glömt saken och därmed blir inte konsekvenserna för den som blivit lite retad lika allvarliga.

Mobbning handlar om något helt annat, nämligen om organiserad och systematisk förföljelse, om allvarliga trakasserier över lång tid och sådant som den mobbade inte kan försvara sig mot. Mobbning handlar om att dag efter dag utsättas för elakheter, bli kallad för nedsättande saker, bli knuffad, slagen, hotad och skrämd, bli isolerad i en grupp/klass. Mobbning är helt enkelt en form av tortyr, psykisk ibland, även fysisk ibland, som när den utsatta blir slagen eller misshandlad och skadad.

Aktiva och passiva mobbare
I mobbningprocesserna finns det dels de aktiva mobbarna, de som leder förnedringsaktiviteten, dels de passiva mobbarna, de där som ser, som kanske inte deltar aktivt men som ändå deltar i marginalen, genom att undvika den mobbade, genom att skratta med ibland, genom att bidra till att isolera den mobbade.

Mobbarna vet vad de gör
Det hör också till bilden att de som mobbar undviker att göra det när det finns vuxna i närheten. De vet nämligen mycket väl , någonstans innerst inne, att de mobbar, inte bara retas. När de tillfrågas, av lärare eller rektor, så ”retades de ju bara lite”, för att de vet att detta accepteras av de vuxna och mycket väl vet att mobbning inte accepteras däremot – och givetvis anger de inte sig själva.
Sedan tror jag säkert att de flesta i efterhand tenderar att förminska det de gjorde, eller förtränga det. Vuxna mobbar som vi vet också, men vuxenmobbning handlar nästan alltid bara om psykisk mobbning och är mer subtil än den raka och oförställda mobbning som barn kan ägna sig åt, fast den är lika förödande för den som utsätts.

Omgivningen förstår inte
Just det faktum att de allra flesta, trots allt, aldrig varit utsatta för allvarlig och riktig mobbning, gör att de inte förstår vad det handlar om, gör att de tenderar att avfärda det hela som lite ”retande”, för sådant har de ju alla upplevt, både under sin barndom och som vuxna. En som inte har upplevt verklig mobbning, från någondera sidan, begriper helt enkelt inte vad mobbning är, varken hur det kan gå till eller hur det upplevs att bli mobbad. Det är kanske därför inte så konstigt om rektorer och lärare tenderar att förringa det som för en mobbad elev är ett rent helvet. Det handlar oftast om ren okunnighet och om oförmåga eller ovilja att ens tänka sig in i den mobbade elevens situation. Konkurrens om skolpengar och elever bättrar givetvis inte på viljan att se och förstå, från rektorernas sida.

Skolpersonal är skyldig att förstå
Varje skolledare är idag skyldig att känna till hur mobbning verkligen ser ut, och hur den upplevs av de utsatta, och är skyldig att se till att hans personal i skolan får kunskaper om området. När skolpersonal, i de fall där föräldrar tar kontakt med dem om att deras barn mobbas, börjar tala om ”upplevelser”, att ”de andra (mobbande) barnen inte ”upplever” att X blir mobbad” bottnar detta i deras inlärda relativism, föreställningen att var och en lever med sin egen upplevelse och någon sanning finns inte. Därför är mobbarnas upplevelse, att de ”bara retas lite”, lika sann som den mobbades upplevelse. Det är den inte. De mobbade vet att de ljuger, när det verkligen handlar om utpräglad och riktig mobbning.

Sedan har man talat så mycket om mobbning de senaste åren att alltfler tenderar att kalla varje liten ansats till retsamhet för ”mobbning”. Jag har också hört barn säga att de ”mobbades” idag, när de inte alls är utsatta för systematisk mobbing över lång tid. Det här lite slarviga sättet att använda begreppet ”mobbning” är att förringa det som är verklig mobbning och det leder förvisso till större svårigheter, för både lärare och rektor, att se och förstå var det bara handlar om slumpmässig småretsamhet och ren, systematisk mobbning men det finns några tecken.

Åtminstone ett tecken på allvarlig mobbning
Att bli mobbad är att bli förnedrad och de allra flesta som förnedras vill inte tala om att de blir förnedrade, eller har blivit det. Därför berättar barnen ofta inte hemma, eller i skolan, hur det verkligen är, åtminstone inte i första taget. De vet ju att om de vuxna tar tag i saken (på fel sätt) så blir deras situation bara värre. Så när föräldrar kommer och ber skolan om hjälp med mobbning av deras barn då ska detta tas på stort allvar. Det betyder i de allra flesta fall att barnet faktiskt mobbas ordentligt. Då ska skolpersonal inte vifta bort det med lite luddigt tal om ”upplevelser”, det mobbade barnets, de mobbandes och/eller deras egna: ”Vi har inte upplevt att Stina/Kalle har blivit mobbad”. Nej så klart inte, mobbarna gör som sagt vad de kan för att undvika att de vuxna ser – just för att de vet vad de håller på med och att sådant beteende inte accepteras av de vuxna i skolan.

Om svårigheten att tala om att man mobbas/har mobbats
Jag tror vidare inte att svårigheten att tala om att man varit utsatt för mobbning handlar om att man tror att det är ens eget fel, som är populärt att hävda, i varje fall inte i samtliga fall. Jag har en känsla av att det snarare handlar om att mobbing är just så fruktansvärt förnedrande, man är så utsatt, man har inte en chans när processen väl utvecklats, man förlorar så totalt sitt människovärde när man inte kan försvara sig, även om man vet att man inte har gjort sig förtjänt av denna förnedring. Vårt människovärde handlar i grunden alltid om vår relation till andra och varje gång man talar om sin förnedring återkommer den där känslan av att vara förnedrad. Det spelar ingen roll om eller att man anser att man själv är oskyldig till den mobbning man utsätts för eller har utsatts för. Det här är i grunden samma psykologiska mekanismer som när en våldtagen person har svårt att tala om våldtäkten, att de som faktiskt har torterats också har mycket svårt att tala om och berätta om den tortyr de har utsatts för – hur oskyldiga de drabbade än varit, och vet att de varit det.

Kan man förstå om man inte upplevt det?
Jag tror inte att man verkligen kan förstå om man aldrig blivit mobbad. Man kan nog, i bästa fall och om viljan finns, förstå det på ett intellektuellt plan, men den där känslan i magen, som man får som mobbad, kan man nog inte uppleva om man aldrig varit med om det själv. Varje människa som mobbats däremot, känner det i magen så fort ämnet kommer på tal och den reaktionen sitter i hela livet.

Även om den här bloggen inte ska handla om mig, så det här inlägget kommer att göra det, ännu ett avsteg.

Aftonbladets artikel med intervjuer, dels med mobbade ungdomar dels med personer som har mobbat, visar flera viktiga saker.

1: Att de allra flesta som mobbar inte vill erkänna att de gör det, varken medan de gör det eller senare i livet (heder åt dem som framträdde i AB och erkände vad de gjorde, det var mycket starkt – och beundransvärt)
2: Att vuxenvärlden inte vill se
3: Att vem som helst kan bli mobbad
4: Att vem som helst kan bli mobbare

Jag var också mobbad, allvarligt från 3:e tom 5:e klass, i en mindre stad vid Vättern, även om jag mest blev knuffad och skuffad och fick utstå lite knytnävsslag, blev skrämd, omringad av en grupp pojkar som hotade och hånade mig och slog på mig (men jag blev aldrig allvarligt misshandlad, som somliga kan bli idag, det grova våldet var inte så vanligt på den tiden, i början av femtiotalet).

Det handlade om öknamn och om att mobbare stod och väntade på mig på min väg hem från skolan då och då, så att jag var skräckslagen varje dag när skoldagen närmade sig slutet. Jag drog en suck av lättnad de dagar jag lyckades komma hem utan att bli omringad av mobbarna, trakasserad och hotad och slagen. Man levde från dag till dag och en dag som man lyckades undvika mobbarna, och undvek att bli retad av dem, slagen och trakasserad på hemvägen, var en bra dag.

Det hände att lärare såg mobbningen, under en rast, och då tog vår lärarinna ett långt samtal med hela klassen och förklarade att så skulle man inte bete sig mot varandra, och där satt jag och önskade bara att hon skulle sluta för jag och visste, att den här dagen var det stryk som gällde på vägen hem från skolan. Jag skulle få igen för att läraren hade läxat upp mobbarna, fast jag inte hade skvallrat.

Jodå, man talade och skrev om mobbning ibland även på den tiden och då konstaterade expertisen alltid, och som en självklarhet, att det var den mobbade som det var något fel på. Han eller hon förklarades alltid vara svag, dålig i skolan, ha svag intelligens eller vara utrustad med något handikapp och därför ha svårt att klara sig (förra sekelskiftets biologism som levde sig kvar, den som nazismen och steriliseringslagarna byggde på, som handlade om att det var biologiskt naturligt att ge sig på de svagare, de där som naturen hade menat att utrota).

Jag minns att jag läste sådant och blev rosenrasande redan då. Jag var inte svag i skolan, jag var bland de bästa i klassen, jämsöver alla ämnen, och jag var dessutom duktig i både teckning, gymnastik och idrott. Jag var inte tjock. Jag bar inte konstiga kläder, då min mamma alltid var noga med att jag skulle ha snygga sådana och se proper ut och även om jag inte var någon skönhet så såg jag inte rent anskrämlig ut. Men – jag kom ny till klassen i trean och blev därför utsatt för test direkt – och jag blev ledsen när man då började reta mig för min mörka röst (var begåvad med en sådan redan som barn, en som jag växte i så småningom så att säga) och visade det. Det var mitt stora misstag.

Min lärarinna, som jag tyckte mycket om, försökte nog att hjälpa mig så gott hon kunde, men för det mesta slog det ju alldeles fel. Det hände att jag väntade på henne när jag skulle gå hem, och gjorde sällskap med henne, varvid jag fick gå en rejäl omväg hem. Hon tröstade mig, menade att hon förstod att jag inte hade det lätt, men sade att de andra bara var avundsjuka på mig, och förresten så skulle det inte dröja länge förrän pojkarna istället skulle tävla om att få bära min väska hem. Det fick jag ju aldrig uppleva i den klassen förstås.

Jag tänker på det här när jag läser om Markus Larsson, som berättar, i en artikel i Aftonbladet, om hur han var en mobbare och om hur han luktade sig till rädslan hos den han mobbade och även Anna berättar samma sak – just där tror jag att man har en faktor som sällan diskuteras och som man förbiser.

Jag tror nämligen att två ting är viktiga att lära barn, dels att tala med barn, redan mycket tidigt i livet och om och om igen, att man aldrig ska mobba, aldrig ska reta någon, inte ens om de är avvikande på något sätt, och aldrig delta när andra gör så, helst säga ifrån. Men det räcker inte. Man ska också tala om för barn hur de ska undvika att själva bli mobbade. Det gäller nämligen att inte visa att man tar åt sig, inte visa att man blir rädd, redan från början och även om man tar åt sig, även om man blir rädd. Mina egna erfarenheter säger att det senare är lika viktigt som det första.

Jag mådde förstås förfärligt dåligt av mobbningen under de här åren, så dåligt att mina föräldrar, som insåg att de inte kunde göra något för mig, till slut valde att flytta från den här staden. Det resulterade i att jag kom in i en ny klass ännu en gång, till en 6:e klass i en stad strax söder om Stockholm. Vid det laget hade jag lärt mig och jag hade bestämt mig för att ingen skulle få sätta sig på mig igen, jag skulle aldrig mer visa mig ledsen, aldrig mer visa om jag tog åt mig om någon försökte reta eller mobba mig.

Givetvis testades jag ganska snabbt i den nya klassen. Ett gäng grabbar samlades runt mig en rast och gjorde sig lustiga över mig. Jag stirrade stint på den grabb som var mest framåt vad gällde att tracka mig. Så sade jag lugnt: ”Kom hit ska du få en puss”. Det blev tyst, så fniss och skratt och lite knuffande bland grabbarna och grabben (som förresten är lite av en kändis idag) såg lite störd ut. ”Kom då” sade jag. De andra grabbarna vände sig mot den stöddige: ”Äh, gå fram till henne, hon törs inte pussa dig – Va, är du feg?” Till slut blev han tvungen att visa att han inte alls var feg, så han travade fram de där få stegen till mig, varpå jag tog ett stadigt tag om hans huvud och gav honom en rejäl puss mitt på munnen. Det väckte stor munterhet bland de andra pojkarna och den stackars mobbledaren blev illröd i ansiktet. Jag blev aldrig mer retad i den klassen (hur man nu ska ta det :-)). Det var helt enkelt inte roligt att reta mig. Jag tog inte åt mig och jag vände försöken att mobba mig mot den som ledde mobbningsförsöket och på ett humoristiskt sätt dessutom. Tipset om hur jag skulle bete mig hade jag fått av pappan till en av mina lekkamrater i min tidigare hemstad, när jag hade berättat hur jag hade det i staden vid Vättern.

Ett år senare var det dags igen. Nu hade jag börjat i realskolan och några grabbar i parallellklassen började tracka mig på skolgården och ropade ”skatan” efter mig. Först struntade jag i dem men när de inte slutade vände jag mig om till slut, log hult och sade att ”Skatan är ju en mycket vacker fågel, och intelligent dessutom”. Därmed var jag testad och inte rolig att reta där heller.

Till saken hör att min otroligt snälla och gulliga mamma också hade varit mobbad som liten, för att hon var tjock. Därför hade hon inpräntat i mig, sedan jag var så liten att jag liksom bara växte upp med det här om att man aldrig ska reta människor som är annorlunda, så i småskolan minns jag att jag till och med slogs för att försvara en pojke som var den klassens mobboffer. Varje gång jag såg att någon blev retad såg jag för mig min underbart snälla mamma som barn och hur rädd och utsatt hon hade blivit och blev urarg. Men hon hade inte lärt mig hur jag själv skulle klara mig från att bli mobbad. Det fick jag lära mig av min lekkamrats pappa.

Det gäller förstås att den som blir utsatt för mobbningsförsök är förberedd, vet redan första gången hur han/hon ska bete sig för att slippa i fortsättningen. Humor och avväpnande kommentarer räcker för det mesta. Man behöver inte slåss för sin sak. Men om man redan är ett tacksamt mobboffer, då är situationen mycket svårare. Då har den mobbade mycket sämre möjligheter att själv ta sig ur situationen även om det inte heller då är omöjligt.

Förbered alltså barnen om de måste byta skola eller klass, situationer som just inbjuder till utvecklandet av mobbingbeteenden från den nya klassen, så att de kan ta de första försöken på rätt sätt. Det räddar kanske inte alla, men förhoppningsvis några.

Jag minns förresten, från den tiden jag var utsatt, att det som gjorde allra mest ont var alla de där vuxna som bara passerade och såg mig omringad av mobbarna och såg vad jag utsattes för och som inte ingrep och det gjorde inte en själ. Jag hade blivit så hjärtligt tacksam om jag hade kommit undan, just där och just då i alla fall. Men ingen vuxen ingrep någonsin. På den tiden skulle ungar göra upp själva och på den tiden hade ändå barn respekt för vuxna, så de passerande vuxna riskerade varken okvädningsord från pojkarna eller en kniv i magen om de ingrep.

Det tog mig mer än 30 år att ens kunna tala om den här perioden, berätta för någon att jag hade blivit mobbad. När jag för några år sedan fick en inbjudan till klassträff från den här klassen där jag mobbades, och inbjudan dessutom kom från en av de värsta mobbarna, kände jag hur det vände sig i magen. Jag åkte förstås aldrig på den klassträffen, trots att jag gärna hade velat träffa flera av flickorna i klassen igen.

När jag började studera på universitetet i Göteborg, 12 år senare gick jag med i Östgöta Nation och träffade redan vid första besöket på en nationsfest, på en av pojkarna från den här klassen. Han hade inte varit en av de värsta då, men han drog sig inte för att genast börja kalla mig för det öknamn man hade haft på mig i mellanstadiet och började förlöjliga mig. Han var då 25 år gammal. Jag gick aldrig dit mer.

Slutligen: Har jag förlåtit mina mobbare från den tiden? Nej det har jag nog inte gjort, men jag slutade tänka på mobbningen redan efter några år, och då jag visste att jag själv kunde klara av sådana typer. Jag var därefter inte rädd för dem och det hjälpte mig över den här perioden utan alltför allvarliga trauman. Min period i realskolan minns jag som en mycket trevlig och rolig period

Länkar:
– Aftonbladets artikelserie om mobbning
– Hon blev väl inte mobbad. Klasskamraterna om mobbningen, Aftonbladet
– Johanna mår fortfarande dåligt. Aftonbladet

Så läser jag lite fler dagstidningar och fastnar på följande uttalande, i Aftonbladet, gjort av en rektor och angående att en flicka på hennes skola mobbas:

Mamman påtalade för skolan för snart fyra år sedan att Emma känner sig mobbad. Hur kan hennes vardag fortfarande få se ut så här?
När Cajsa (rektorn: min anm.) har gått in och diskuterat med eleverna så har de en annan uppfattning. Som den där pojken som bytte bord. Han ville se tavlan. Var och en äger sin upplevelse. Och jag säger inte att någon ljuger (min kursivering) (AT)
Det är väl självklart att de som mobbar har en annan uppfattning?
– Ja, i ett konkret ärende kan det ju vara så. Men det behöver inte vara så. Då förutsätter man ju att de här barnen är mobbare. (CS)

Nä, är man relativist så är man och då lönar det sig ju inte ens att försöka ta reda på hur det faktiskt förhåller sig. Och relativisterna är väldigt många i dessa dagar, eftersom denna värde- och kunskapsfilosofi har varit högsta kulturella mode de senaste tio åren. (Lägg märke till hur journalisten slirar på begreppen, förklarar att ”var och en äger sin upplevelse”, och hur ”Emma känner sig” mobbad.)

Det finns ju ingen sanning längre. Säger mobbarna att de inte mobbar, så är det deras verklighet att de inte gör det, och om Emma känner sig mobbad så är det hennes personliga upplevelser och den ene har förstås lika rätt som den andre eftersom var och en lever med sin egen berättelse och någon verklighet inte finns.

En synnerligen bekväm föreställning, som tillåter journalister att inte ta reda på hur det faktiskt är, att de kan nöja sig med att rapportera om folks ”känslor” och som legitimerar vilka galenskaper som helst, vilka vanföreställningar som helst och leder till att var och en själv är ansvarig för sin egen berättelse, ansvarig vad som än händer henne eller honom, som leder till till att alla kan tillåta sig att leva i sin egen vanföreställning och att ingen har rätt att påpeka att det handlar just om en vanföreställning. Rektorns känsla är säkert att Emma inte mobbas:

”Känner ni igen Emmas beskrivning?”, undrar journalisten, nyfiken på att få veta hur rekotorns känsla ser ut. Här gäller det att klargöra hur världen ser ut, dvs vad folks känslor säger dem.
- Nej, inte som en vanlig vardag, säger rektor Cajsa Salomonsson.

Vad är det att ”känna igen något som vanlig vardag”, undrar jag.

Men det är klart, ska skolorna konkurrera om skolpenningarna då gäller det ju att inte erkänna att man har problem på en skola. Det kan ju minska skolans inkomster.

Sedan påstår idealistiska nyliberaler och liberaler (vad det nu än är för skillnad) att konkurrens är såååååå effektivt för utvecklingen. I själva verket leder sådan, vad gäller skolan, till alla tänkbara försök att mörka och förringa de problem som föreligger och till att det definitivt inte finns några incitament för någon skola att dela med sig av eventeuellt goda metoder för att lösa sådana här problem. I de fall där skolor ändå delar med sig av goda metoder, handlar det om att de agerar tvärtemot de ekonomiska incitament som nyliberala ekonomer och politiker påstår vara så effektiva för att sprida kunskaper och snabba på utvecklingen.

När denna tystnadens kultur kombineras med kunskapsrelativismens har man ungefär den mest katastrofala kombination man kan tänka sig för utveckling i allmänhet och kunskapsutveckling i synnerhet.

Länk:
Aftonbladet, intervju med en rektor om mobbing på hennes skola

”Mycket talar för att den borgerliga skolpolitiken, med mer ordning och reda, kan vara ett stöd för pojkarna. Flexibel skolstart kan vara ett annat sätt att kompensera för könsskillnaderna. Det är hög tid att se till att pojkarna kommer i kapp – innan de hamnar hopplöst efter”, läser jag i en ledare i DN.

Jag har sagt det förr på den här bloggen: När jag var ung och gick i den tidens folkskola, i mitten av 50-talet, var flickorna också duktigare i skolan än pojkarna. Då löste man det lätt och elegant genom att ta in pojkarna i läroverken (den tidens förberedelse till högre utbildning och till högre befattningar) med lägre betyg än vi flickor behövde för att komma in. Man kvoterade in pojkarna alltså. Det brukar inte 40-talistherrar vilja minnas – konstigt nog.

Det är ju alltid ett sundhetstecken, i alla fall, att den linjen inte anses riktigt rumsren igen – ännu. Samtidigt kan man kanske säga att oron för att pojkarna ska halka efter nog är obefogad, i så fall borde hela den manliga fyrtiotalistgenerationen ha halkat efter. Det kan jag inte se att den har gjort.

Länk:
Ledare i DN om pojkarnas sämre skolresultat