Är det inte lite märkligt att det ena nya lagen efter den andra, som den borgerliga regeringen beslutar om inom sjukvårdsområdet, passar läkemedelsindustrin som handen i handsken.

Först drar regeringen in alla bidrag till Kilen, en organisation som hjälper människor som sig själva oförskyllt blivit medicinberoende och mÃ¥r dÃ¥ligt av att vara det, att sluta med sina beroendeframkallande preparat. Det innebär att en röst som är kritisk till den ohejdade förskrivningen av bensodiazepiner (lugnande och sömnmedel) tystas eller blir svagare. Det innebär ocksÃ¥ att färre fÃ¥r hjälp att sluta äta sina preparat – vilket förstÃ¥s innebär fortsatt och ökad försäljning av mÃ¥nga av de beroendeskapande medel som det medicinindustriella komplexet, med läkarnas hjälp, lurar pÃ¥ människor idag.

Sedan beslutar regeringen att alltmer av vÃ¥rden ska privatiseras, stick i stäv mot vad man lovade före valet. Det är väl känt att privatläkare tenderar att skriva ut mer piller till patienterna, för att dessa ska bli nöjda och komma tillbaka. I Halland som testat det där med ”vÃ¥rdval”, som man nu genomför i Stockholm, har förskrivningen av penicillin ökat. Just detta preparat, som varit en välsignelse sedan det kom för omkring 70 Ã¥r sedan, bör inte förskrivas i onödan, i synnerhet inte idag när allt fler bakteriestammar börjar bli resistenta mot allt fler av de olika antibiotiska preparaten.
Det torde gå att forska fram fler varianter av sådana, men läkemedelsföretagen har inte så stort intresse av att göra det eftersom ett effektivt antibiotikum botar patienten på några dagar. Det är mycket mer lönsamt att sälja preparat som man lurar i människor att de måste gå på hela livet, eller som de inte kan sluta med för att de mår så dåligt när de försöker göra det.

Ovanpå detta har man beslutat att privatisera Apoteken. Konkurrens är ju så bra. Men i det här fallet är konkurrens i värsta fall konkurrens till döds, för även privata Apotek tenderar att leda till en ökad använding och alltså ökad försäljning av läkemedelsindustrins produkter. Inte svårt att räkna ut vilka som tjänar på detta.

Dessutom kommer tydligen en lag om tvångsmedicinering av människor med psykiska besvär och det har glunkats om tvångsmedicinering av äldre dessutom. Många är de gamla som far illa pga av de preparat man stoppar i dem och många av dem råkar ut för onödiga fallskador då de drabbas av yrsel och faller. Somliga förlorar förmågan att svälja på de lugnande och antidepressiva man stoppar i dem, för att bara nämna några av de allvarliga biverkningar som drabbar dem.

Och idag får vi veta att Sverige inte, som var sagt tidigare, ska börja tillverka influensavaccin i statlig regi, för socialstyrelsen har skrivit ett avtal med läkemedelsgiganten GlaxoSmith & Kline som ska garantera att vi får sådant vaccin till alla, om det värsta skulle hända och världen drabbas av en pandemi.

Nu väntar jag bara på att regeringen godkänner läkemedelsreklam till allmänheten också, eller att EU kräver att sådan tillåts i hela Europa. En sådan ökar nämligen också och garanterat läkemedelsjättarnas profiter avsevärt i synnerhet om den kombineras med privata vårdcentraler och läkarägda, eller vårdkonglomeratägda apotek.

Vi vet att läkare mutas, i massor, av läkemedelsföretagen. Vi vet också att dessa företag fifflar med skatt och myglar på alla upptänkliga sätt, vilket Peter Rost vidimerar i sin bok Sjuka pengar (2006). Vi vet att läkemedelsindustrin köper upp experter som anlitas av det politiska systemet. Så sitter exemplevis Anders Milton, förra regeringens utredare av psykatrivården, numer i knät på Pfizer, en av läkemedelsjättarna.

Jag är av den bestämda uppfattningen att de politiska partierna i Sverige, i likhet med vad som är fallet i många andra länder, ska vara skyldiga enligt lag, att redovisa varifrån de får pengar, och hur mycket de får.

Länkar:
– Landstinget vill fÃ¥ ner användningen av antibiotika. SR
– Nej till vaccinfabrik, SR
– Kilen, med länkar om omrÃ¥det
– Anitas berättelse om sitt Sobrilberoende, Kilen
– Mer pengar till reklam än vad företagen redovisar, Läkemedelsvärlden

När man börjar läsa dödsannonserna i lokaltidningen då vet man att man börjar bli gammal. Numer läser jag dem alltid. Det gjorde jag inte förrän för omkring 10 år sedan. När man var ung utgick man ifrån att ingen i ens bekantskapskrets kunde dö. Då hade ju både man själv och ens jämnåriga vänner evigheten framför sig. Nu när man är äldre vet man att vännerna dör, den ena efter den andra (liksom man vet att man själv kan stå på tur härnäst) och att det är pinsamt att inte veta när så sker.

Då, på den tiden när jag inte läste dödsannonserna, råkade jag emellertid ut för några riktigt pinsamma och tråkiga händelser på grund av denna min försummelse.

Första gången var jag väl omkring de 30 bara. Vi hade lärt känna ett trevligt par i vår ålder i samhället vi hade flyttat till några år tidigare. En dag bestämde vi att vi skulle bjuda hem paret på middag så jag ringde upp deras telefonnummer. Det var den femåriga dottern som svarade varför jag frågade efter mamma eller pappa.
– Mamma är inte hemma och pappa är död, svarade den lilla flickan hurtigt och rättframt.
Jag trodde att hon pratade i nattmössan, som små barn kan göra. Jag hade ju träffat hennes pappa bara några veckor tidigare och då verkade han frisk och var i högsta grad levande. Så jag frågade om hon hade någon annan vuxen hemma och jo, hon hade mormor hemma, som informerade mig om att dottern hade alldeles rätt, pappan var död. Han hade drabbats av hjärnhinneinflammation och dött mycket hastigt. Det var en chock men den fick mig ändå inte att börja läsa dödsannonserna eftersom den här mannens död ändå var en så osannolik händelse.

Andra gången, många år senare, som jag missade något väsentligt var när min grannfru omkom i en bilolycka. Jag läste lokaltidningen och hade sett att en kvinna i hennes ålder hade omkommit i en bilolycka i hemkommunen men inte trodde jag att det var någon jag kände. Några veckor senare träffade jag dotterns goda vän nere på byn. Hon uttryckte förvåning över att jag inte var på begravning.
РVad̴ begravnig, undrade jag, varf̦r skulle jag vara p̴ en s̴dan?
DÃ¥ berättade hon. Det var förfärligt för den här kvinnan kände jag väl, och henne och hennes man hade vi umgÃ¥tts med mycket och dessutom hade vi alltid hjälpt varandra med att passa varandras djur och hus och hem dÃ¥ nÃ¥gon av oss var bortresta. Jag blev alldeles kall. Det var bara att gÃ¥ ner till hennes man (efter att jag hade kollat upp saken för jag trodde inte riktigt pÃ¥ den) dagen efter och krama om honom och be honom om förlÃ¥telse – för att vi inte visste samt för att uttrycka vÃ¥rt djupa deltagande i hans sorg.
Vi hade verkligen velat vara med på grannfruns begravningen för att visa hennes familj den respekt och uppskattning vi hyste för dem alla och för att vi hade uppskattat henne mycket och skulle komma att sakna henne, som vi också gjort.

Så gick det några år, jag läste fortfarande inte dödsannonserna i tidningen. Då åkte den andra av våra närmaste grannfruar in på sjukhuset. Vi undrade hur det var med henne och tänkte väl fråga hennes man när vi träffades, men det gick en bra tid. Nå, sade vi oss, hon lever ju fortfarande för grannen har ju inte flaggat på halvstång och det gjorde han alltid när någon i byn gått bort. En eftermiddag strålade vi i alla fall samman vid brevlådan och jag passade på att fråga om hans fru.
– Anna, svarade han sorgset, ja ho ä börte ho.
Det var flera veckor sedan fick jag veta.
Milda makter, ännu ett dödsfall som vi hade missat. Jag kunde inte annat än stamma fram min medkänsla och krama om honom. Jag förklarade varför vi inte visste och berättade att vi hade litat på flaggan som aldrig kommit upp på halvstånd varvid han förklarade att linan hade hängt sig, så han hade inte kunnat flagga för sin fru.

Vid det laget började vi närma oss de sextio och utan att jag riktigt vet hur det gick till, så fann jag i alla fall efter en tid att jag börjat läsa dödsannonserna med stor noggrannhet. Så, som sagt, när man börjar göra det, då börjar man bli gammal.

Varför skriver jag om detta? Jo på grund av att jag läste Enn Kokks blogginlägg idag, om en begravning. Han har skrivit om flera sådana det senaste året, och det är så det är att bli äldre. Vi har också varit med och begravt flera av våra närmaste under året som gått. Det blir alltfler begravningar när man blir äldre och om man själv får leva ett tag till.

Den 25 januari var kusin Ingas, min nästansyster, födelsedag. Jag fyllde Ã¥r för nÃ¥gra dagar sedan och kusin Inga och jag ringde alltid varandra och gratulerade pÃ¥ födelsedagarna. Det hände ibland att jag glömde Ingas födelsedag (hon glömde aldrig min dock). Det gjorde jag inte i Ã¥r men igÃ¥r fanns hon inte längre kvar att ringa till. Jag kunde bara tänka pÃ¥ henne – med mycket stor saknad.

Just nu är jag fullt upptagen med min nya elektroniska leksak och med att lära mig programmera den, samt att lära mig den PC jag blev tvungen att inköpa eftersom programmet till leksaken bara fanns för PC. Alltså nöjer jag mig med ett par korta kommentarer:

Mona Sahlin har gett Per Nuder silkessnöret hörde jag pÃ¥ nyheterna pÃ¥ middagen. Med det steg hon flera pinnhÃ¥l i min aktning. Jag har fortfarande inte förlÃ¥tit Nuder, och kommer inte att förlÃ¥ta honom för det där med ”köttberget”.
Men sÃ¥ kom det mer information senare under dagen: ”NejdÃ¥, det är inga skillnader mellan oss vad gäller den ekonomiska politiken”, sade Mona Sahlin, och föll därmed raskt tillbaka till samma bottensteg i min aktning där hon alltid har befunnit sig.

Nuder själv gick sÃ¥ ut med ett uttalande av samma kaliber som hans tal om ”köttberget” och förklarade surt att nu skulle han bli sittande pÃ¥ gubbhyllan i riksdagen tillsammans med Bosse Ringholm. Men medlemmarna i ”köttbergsklubben” tenderar ju att bli yngre och yngre sÃ¥ det är väl bara att önska honom lycka till med hans inträde i densamma. Där hamnar alla, om de fÃ¥r leva, vad trodde han, att han skulle bli för evigt ung? Somliga köttslamsor i detta berg behöver ju dock aldrig oroa sig för sin försörjning pÃ¥ Ã¥lderns höst, och när de gjort sitt, sÃ¥ han har det ju bra i jämförelse med dem han talade om som ”köttberget”. Synd om honom tycker jag inte.

Så har alliansen fixat till vårdnadsbidrag att gälla från 1:a juli. Borgerliga partier förnekar sig inte. De är ett enda gigantiskt tanklöst och ansvarslöst misstag allihop. Den förra borgerliga regeringen såg till att snabbt och effektivt skapa invandrarghetton i storstäderna. Det gick på 7-8 år med deras invandrarpolitik. Den här har bestämt sig för att fördjupa det utanförskap och de problem som den förra borgerliga regeringen ställde till med. Mer om detta kan man läsa i artikeln Grattis! Nu fördjupar vi utanförskapet! i Dagens Arena.

Jag börjar defintivt bli gammal, ordentligt gammal, eftersom jag inte för mitt liv kan förstå den senaste trenden inom kvinnokampen, den om att få gå omkring och vifta med brösten offentligt. Jag har liksom fått för mig att det finns massor av mycket viktigare kvinnofrågor att ta itu med om man känner för att föra en kamp för jämställdhet och kvinnornas möjligheter och rättigheter.

Att jag inte förstÃ¥r den nya moderna kvinnokampen kan ju bero pÃ¥ att jag själv inte har minsta lust att vädra mina bröst offentligt men det beror inte pÃ¥ att de är gamla och har mist det där kvinnobröst har tills de använts till det de är ämnade för, nämligen amning, en period. Problemet är snarare att jag aldrig har haft lust att visa mina bröst offentligt, inte ens när de var unga och inte skämdes ett dugg för sig (Ã¥ andra sidan har jag inte heller haft lust att stänga in dem i obekväma tvÃ¥ngsplagg). När jag var ung gömde jag dem omsorgsfullt inuti stora bylsiga tröjor eftersom jag fann det sÃ¥ fruktansvärt obehagligt att bli avklädd med blicken av dräglande gubbsjuka män i alla Ã¥ldrar. SÃ¥, som sagt, jag har väldigt svÃ¥rt att förstÃ¥ unga kvinnor som inget hellre vill än fÃ¥ visa allt de har i frÃ¥ga om kroppsliga företräden när det är svÃ¥rt nog ändÃ¥ att fÃ¥ män att fatta att kvinnor kan ha nÃ¥got mellan öronen – ocksÃ¥.

Man får ju nästan för sig att kvinnor numer jobbar stenhårt på att dra intresset från deras intellekt (eller brist på sådant kanske?) till brösten istället, eftersom varenda kvinna, gammal som ung, snart sagt, går omkring och visar springan mellan brösten? De senaste åren, sedan modet att visa naveln blev passé, stirrar man ner i en häftig urringning på varenda kvinna man möter. Hur bär de sig åt förresten för att få till den den där springan? I verkliga livet är det ju endast överviktiga kvinnor som har en sådan av naturen. Har de opererat in silikon allihop? Är det kanske dyra investeringar som moderna kvinnor vill visa upp? Det kunde jag kanske förstå. Menar, har man lagt ner en förmögenhet på att få till bröst av en kaliber som knappast finns i sinnevärlden, av naturen så att säga, då är det förstås klart att man vill ståta med och få visa upp dyrgriparna.

Vad blir nästa steg i könskriget förresten? Att Per Ström, som ju anser att män är så förfördelade i jämförelse med kvinnor, kräver att även män ska få visa upp det de har som hänger och dinglar offenligt? Han skulle ju därmed kunna föra upp den moderna könskampen ytterligare ett pinnhål, ja till oanade höjder av förfining och intellektuell skärpa.

Under något halvår, sedan man stängde ner de analoga nätet, hade vi ingen TV. Men hur det var så tyckte jag att det blev lite trist helt utan TV så jag bet huvudet av skam och knallade iväg och köpte en digitalbox. Sedan någon månad kan vi alltså se på TV igen, åtminstone så länge det inte blåser hårt från öster eller nordost och det gör det ju inte så ofta här.

De vanliga kanalerna, som vi hade tidigare, ettan, tvån och fyran är inte mycket att hurra för även om det finns ett och annat sevärt program i ettan eller tvåan (fyran slutade vi titta på för flera år sedan, när de började hacka upp filmer och program med en massa reklam, den blev bara hopplös att titta då). Men nu har jag gjort en fantastisk upptäckt, nämligen Kunskapskanalen som sänder det ena verkligt bra dokumentärprogrammet efter det andra. TV 24 med sina repriser är inte heller så tokig, i synnerhet som man inte kan spela in på en kanal längre medan man tittar på den andra.

Kunskapskanalen gjorde det verkligen värt att skaffa digitalbox. Häromdagen sände man exempelvis ett mycket bra program om slaveriet och rasismens historia. Tittarna informerades bl.a. om hur slaveriet utgjorde grunden till vårt kapitalistiska system och hur det genererade stora rikedomar, rikedomar som i vissa fall fortfarande finns inom samma familjer och används för att suga ut människor i tredje världen, eller för att direkt eller indirekt bestämma och påverka politiken i Väst. Idag serverades vi ett informerande program om USA och dess mellanösternpolitik med efterföljande diskussion.

Kunskapskanalen rekommenderas därför alla som vill lära sig lite mer om den värld vi lever i och som ännu inte upptäckt den här kanalens kvalitet. Den är helt enkelt outstanding.

Kan inte låta bli att citera några avsnitt från SvD om Sören Holmbergs undersökning om vad svenska folket kan om vårt politiska system och om de politiska partierna: Resultatet är ganska festligt eftersom det visar att de av så många ungdomar (i alla fall av många av dem som rumsterar på nätet) föraktade äldre är de kunnigaste, vilket väl egentligen inte är någon nyhet eller förvånande på något sätt.

Så här skriver alltså SvD om saken:

Under 1960-talet kunde mellan 65 och 70 procent av väljarna tala om hur den sittande regeringen såg ut. Inför 2006 års val var det bara 46 procent som visste vilket parti som satt i regeringen. Resten hade inte en aning eller gissade på något helt annat parti än socialdemokraterna.
…………
Undersökningen visar också att kunnigheten ökar ju äldre man blir. De allra äldsta pensionärerna, 71-80 år, var bäst på att sätta partibeteckning efter olika politikernamn jämfört med förstagångsväljarna 18-21 år.

Konstaterar alltså att jag har ytterligare ett par år på mig att bli ännu kunnigare om svensk politik :-).

Dystrare är följande avsnitt dock, men det är heller inte någon nyhet:

Kunskapsnivån påverkar även viljan att rösta överhuvudtaget. 40 procent av okunniga avstod från att rösta medan 95 procent av de kunniga utnyttjade sin möjlighet att välja.

När jag var ung visste de flesta att man inte kan ta demokratin för självklar utan att den måste försvaras, hela tiden, för att inte gå förlorad. Nu håller vi på att förlora den.

Länk:
– Svenska väljare okunniga, SvD

Så börjar vinden avta och tack och lov blev det inte så illa som vi fruktade, i varje fall inte här hos oss. Vi har klarat oss med bara två timmars elavbrott, på förmiddagen idag, och det är vi tacksamma för. Så kan vi alltså andas ut igen, för den här gången.

Hoppas nu bara att andra klarat sig lika bra och att den här stormen inte kostar några människor livet, som både Pär och Gudrun gjorde.

Tillägg 21/1 kl. 03.30:
När det nu har gått ett par dagar sedan stormen, som alltså inte alls blev så farlig som man fruktade, ska jag berätta lite om vad dessa stormvarningar innebär för många av oss som upplevde Gudrun där den stormen var som värst.

Sedan Gudrun mår jag själv definitivt riktigt dåligt var gång det kommer nya varningar om hårda stormar trots att vi klarade oss ganska bra. Gudrun var ändå bland det ruskigaste jag upplevt i mitt liv. Elavbrottet på en dryg vecka efter stormen var inte det värsta, även om det var påfrestande nog. Det värsta, så här i efterhand, är minnet av stormnatten. Dånet i skogen kan inte beskrivas. Jag har aldrig hört något liknande. De stora granarna som lutade i 70 graders vinkel under byarna och som föll som tändstickor bara 10- 15 meter från huset, men tack och lov i vårt fall från huset, var skrämmande. När telefonförbindelserna bröts och man visste att man inte hade täckning för mobiltelefoni från huset och dessutom anade att man inte hade någon chans att få hjälp någonstans ifrån om det värsta skulle hända, då mådde man inte riktigt bra.

Dagen efter Gudrun, då det ljusnade och man kunde konstatera att skogen såg ut som Jerusalems förstörelse och vägarna var oframkomliga då det låg stora brötar av granar och andra trän kors och tvärs över dem, gjorde inte saken bättre.

Somligt av det där insåg man inte medan det pågick. Men inför nästa storm visste man. Det kommer inte att gå att ta sig härifrån. Behöver man hjälp så kan ingen ta sig fram hit om man till äventys har möjligheter till kontakt med omvärlden ens. Allt detta bidrog till att åtminstone jag numer drabbas av något som liknar ångest när det varnas för verkliga och allvarliga stormar. Så var det inte före stormen Gudrun.

Och ändå, vi drabbades ganska lindrigt. Bara en tall nerblåst på tomten, som turligt nog bröts av mot elledningen och därför varken krossade pumphuset, även om den föll bara ett par centimeter från detta, eller bilen. Somliga andra däremot, de där som försökte ta sig hem under stormen och som fann sig fångade mitt ute i skogen, utan möjlighet att komma varken tillbaka eller ända hem med bilen, som visste att det var livsfarligt att sitta kvar i bilen, deras skräck har jag inte svårt att föreställa mig. De som visste att det var lika livsfarligt att sitta kvar i bilen som att försöka ta sig vidare hem i mörkret till fots och trots att skogen inte alls var densamma som den man lämnade några timmar tidigare och därför omöjlig att orientera sig i i mörkret, hur mådde de, och hur mår de inför nya stormhot? Jag anar det efter att ha lyssnat till dånet i skogen i relativ trygghet trots allt.

Jag gissar att många idag, av dem som var med där det var som värst, känner som jag, drabbas av stark stress och mår uselt när stormvarningarna kommer numer. Men det kan man kanske inte förstå när man inte varit med.

Det fanns en tid exempelvis, när jag tyckte att häftiga åskväder var mysiga. Det var fint att stå i fönstret och se blixtarna korsa himlen. Sedan jag flyttat till landet och fått uppleva hur det slår små blixtar ur väggkontakterna, hur telefonen pinglar och slår gnistor, och till och med sett ett en kulblixt komma ur en kontakt och fara rakt in i rummet för att slockna mitt i rummet med en öronbedövande knall, har jag ändrat min inställning till åskväder. Sedan dess tycker jag alltid att det är skönt när åskvädren är över för de förorsakar en viss stress även om jag fortfarande inte är direkt åskrädd. Åskväder är emellertid inte samma oförargliga och vackra skådespel för mig numer som det var i min ungdom. De är tillstånd som kräver vissa försiktighetsåtgärder, som att inte sitta framför väggkontakter och inte tala i telefonen exempelvis, sådant man inte hade en tanke på när man var stadsbo. Efter åsknedslaget i telefonledningen bara 75 meter från huset, då det small så att vi blev döva flera minuter därefter, och då allt som fanns kvar av telefonledningen in i huset, var lite spridda plastbitar i trädgården, tycker jag inte alls att åskväder är några vackra skådespel. Både grannen och vi blev utan telefonledning och hos honom slets elskåpet i källaren ner från väggen av nedslaget. Hos oss gick bara en massa lampor sönder.

Jag var förresten med vid stormen 1969. Den gÃ¥ngen stod jag utanför Södertälje vid middagstiden och liftade till Göteborg. Jag fick lift med en lÃ¥ngtradare därifrÃ¥n och hela vägen till Göteborg. Jag minns att det blÃ¥ste kopiöst, sÃ¥ kraftigt att jag kunde luta mig mot vinden och lÃ¥ta den bära mig – jag föll alltsÃ¥ inte bakÃ¥t, sÃ¥ stark var vinden. Men sedan märkte jag inte sÃ¥ mycket av stormen förrän vi kom till Göteborg, dÃ¥ vinden hade avtagit. Men där lÃ¥g nerblÃ¥sta takplÃ¥tar och tegelpannor och förstörelsen var ganska stor. DÃ¥ först förstod vi, chauffören och jag, vad stormen hade Ã¥stadkommit. Men den stormen satte inte samma spÃ¥r i mig som Gudrun gjorde. Kanske enbart pÃ¥ grund av att jag inte befann mig i skogen där det var som värst. Men jag tror ändÃ¥ inte att stormen 1969 var lika hÃ¥rd som Gudrun.

Länk:
”Jag är sÃ¥ avundsjuk!”, Jinges blogg

Apropå en artikel i Aftonbladet idag är det kanske dags att plocka fram den här Motvallstanten från 6/2 2006:

Den här mannen, som AB skriver om, är kanske inte den förste som rÃ¥kar illa ut trots att han är oskyldig och han är definitivt inte den siste. Jag gissar att fler kommer att rÃ¥ka ut för hämnare, och sÃ¥dana verkar det ju finnas gott om i Sverige idag, av nätmobbingen och nättrakasserierna att döma. Vitt mjöl i pÃ¥sen räcker nog inte i framtiden. Det brukar inte vara nÃ¥gon garanti sÃ¥ fort man har byggt upp ett angiverisamhälle. Det gäller nog snarare att vara ursnäll mot alla och att aldrig irritera nÃ¥gon, varken bekanta, grannar eller överhet – vilket är meningen med angiverisamhället.

PS: Mannen ifråga hade ju tur trots allt. Han blev inte inskickad i USA:s Gulag. Han fick bara tillbringa en natt i en äcklig cell i USA, på grund av falsk angivelse, blev satt på nästa plan hem och förlorade jobbet och angivaren står nu inför rätta för falsk tillvitelse.

Sitter här och lyssnar till vinden som så sakteliga börjar öka. Föreberedelserna är gjorda. Vatten upptappat, batterier laddade och pannlamporna iordninggjorda. Mat inköpt som ska gå lätt att laga till på vedspisen.

SÃ¥ nu är det bara att hoppas att alla förberedelserna var onödiga men de där Ã¥tta dygnen utan elektricitet efter Gudrun var avskräckande och gör att man bereder sig pÃ¥ det värsta – och det var eländigt! Hur beroende man är av ström inser man inte förrän man tvingas vara utan den nÃ¥gra dygn eller sÃ¥.

Apropå inlägget på Lasses blogg idag men också apropå gårdagens citat:

När jag var 7 -8 år bodde vi ett par år i Lysekil. Akvarellen nedan är från Gallbergsudde, som ligger mitt emot Gamla Stan och Norra hamnen därstädes. Vi bodde ungefär en halv km från den här udden. (Vyn på akvarellen vetter ut mot Västerhavet)

Vid de här klipperna badade vi och solade. Under den varmare årstiden gick mamma och jag ofta ut dit med varsin dörj och drog upp ett par torskar till middagen. Jag minns inte att vi någon enda gång gick hem utan att ha fått tillräckligt på kroken.

Vid Södra hamnen, som idag är en gigantisk småbåtshamn där lyxseglarna ligger tätt som sardiner i en sardinburk, hade pappa en roddbåt med utombordare. På sensommaren, när makrillen gick till i stora stim i Gullmarsfjorden, åkte vi ut med båten och dörjade. Jag minns en gång då vi åkte hem med hela båtbottnen full av fisk, makrill, vittling och t.o.m. en och annan plattfisk. Det var inte så smart faktiskt, men när det nappade redan innan man hunnit famna ut reven mer än några meter, blev man så gripen att det var svårt att sluta. Vi lärde oss dock snabbt att inte ta upp mer i båten än vi kunde äta upp själva. Det fanns ju inte frysboxar på den tiden.
Den här gången, som jag minns speciellt, kom vi emellertid hem med hinkvis med fisk som vi försökte ge bort till grannarna. De slog ifrån sig med både händer och fötter för de hade själva sådana mängder av fisk att de inte kunde äta upp den. Efter den gången drog vi bara upp fisk som vi hann äta upp själva.

Idag, säger man mig, är sportfisket totalt borta från Västkusten eftersom man inte får någon fisk längre.

Jag kom tillbaka till Lysekil för andra gången sedan vi flyttade därifrån 1955, för sju år sedan. Det var mycket som hade ändrats. Dels hade staden förstås vuxit ut på alla ledder och bredder men framför allt blev jag besviken över hur havet såg ut. Då, när jag var barn, var vattnet i det närmaste kristallklart. Vet inte hur många meter ner man såg bottnen, men det var djupt. Nu var havet en slags gråbrun sörja. Men föroreningarna av havet hade vi ju sett, maken och jag, redan i början av 70-talet, när vi seglade på Västkusten och ofta landade eller övernattade på någon holme. Då lärde vi oss att se var vi satte fötterna för att inte kliva i alla klumpar av tjockolja som låg uppspolade på klipporna. Sådana fanns inte när jag var barn.

Det är inte riktigt roligt att ha varit med sÃ¥ länge att man kunnat se hur förstörd miljön har hunnit bli pÃ¥ dryga 50 Ã¥r. De som är unga idag anar nog inte ens hur mycket renare havet och kusterna var pÃ¥ den tiden och hur mycket fisk det fanns. Det goda med den saken, för dem, är förstÃ¥s att de inte heller saknar det som gÃ¥tt förlorat men samtidigt inser de nog inte vad vi ställer till med och hur förödande vÃ¥rt moderna levnadssätt är för naturen – en natur som vi ändÃ¥ är helt beroende av för vÃ¥r överlevnad – som art.