december 2009


Ej kategoriserad31/12 14:26

Återstår så bara att önska besökare på bloggen ett riktigt

Gott Nytt År! 

(Vi kan ju alltid hoppas att det blir bättre än 2009 även om det ser mörkt ut.)

/Kerstin & Dan Gmark

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Forskning/vetenskap&Vård/omsorg31/12 03:43

Nu  har jag läst igenom de exempel från Annika Dahlqvists blogg som man lagt ut på VoF:s forum, som exempel på hur hon förvillar folk, och visst, ett och annat uttalande är inte vetenskapligt stringent. Och som någon påpekat i kommentarerna till mitt förra inlägg, man säger ingenting i motiveringen mot Annika Dahlqvists antikolhydrat/fettdiet. Nej visst, men de uttalanden hon gjort sig skyldig till, som man kan kritisera, är hon för det första inte ensam om i läkarkåren, för det andra är de inte allvarliga nog att utse henne till årets förvillare.

Dessutom tror jag inte för ett ögonblick att det är de här uttalandena som man irriterar sig på från VOF:S sida, utan det är i själva verket hennes viktiga kritik av den allmänna läkardogmen, att det är fett man blir fet av, som man vill komma åt. På den punkten har man emellertid inte tillräckligt vetenskapligt på fötterna för att ge henne ”förvillarpriset” så då samlar man ihop lite av Annikas lösa och inte helt vetenskapligt grundade funderingar och förnedrar henne för dessa istället. Man är givetvis väl medvetna om att detta undergräver förtroendet för allt hon säger.

Gladast för att hon får förvillarpriset är säkert läkemedelsindustrins företrädare, liksom livsmedelsindustrins. Detta sagt utan att implicera att någon eller några i VOF:s styrelse skulle vara anlitade av dessa företag.  Men vi vet att läkemedelsföretagen tjänar stora pengar på bantningspreparat och kolesterolsänkare (även på preparat mot diabetes,) pengar de inte skulle tjäna om människor inte hade viktproblem. Vi vet också att livsmedelsindustrin tillverkar mat som inte sällan består av lika många kemikalier som av naturliga råvaror och där socker tillsätts till nästan allting -i synnerhet till mat som påstås vara ”smalmat”, nämligen lättprodukterna.

Till Årets Folkbildare, å andra sidan, har man valt prof. emeritus i zooekologi, Staffan Ulfstrand.

Ledsen att behöva säga det, men allt han har skrivit och sagt de senaste tio åren är inte heller absolut säkert vetenskapligt belagt. Han spekulerar en hel del han också, exempelvis om människans evolutionshistoria, som vi faktiskt vet ganska lite om med säkerhet, och påstår saker om denna som man definitivt inte har säkra vetenskapliga belägg för. Skulle man vara konsekvent borde man ställa samma krav på att ”folkbildaren” har absolut vetenskapligt oantastliga belägg för allt han säger som man kräver att ”förvillaren” borde ha haft. Men i Ulfstrands fall ser man till helheten och anser den vara god.  I Annika Dahlqvists fall  gör man motsatsen, plockar ut ett antal detaljer som man anser att hon inte har vetenskaplig grund för och utesluter det väsentliga i hennes gärning. Inte snyggt enligt min uppfattning. I synnerhet som man måste vara medveten om att förvillarpriset också spiller över på det väsentliga hon har att säga, det som gjort många människor friskare.

/Kerstin

Länkar:

- VOF Forum, från Dalhqvists blogg

- Årets folkbildare och Årets förvillare, VoF

- Förvillande förvillarpris från Folkvätteföreningen, Toxiska epistlar

- Dan Larhammar och hans dolda jäv, Toxiska epistlar

- Makarna Larhammar del 2, Toxiska epistlar

- Larhammaraffären, del 3, Toxiska epistlar

- Mänsklighetens utveckling – mannens utveckling, Kvinnan, djur eller människa

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Forskning/vetenskap&Massmedia30/12 02:55

Läser att Annika Dahlqvist har utsetts till årets förvillare av föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF).  På föreningens hemsida läser vi: 

Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) har till uppgift att främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat. Särskilt tar föreningen som sin uppgift att i en fri opinionsbildning bekämpa de felaktiga föreställningar som förekommer i frågor som kan avgöras vetenskapligt.

Jag är sedan ganska många år medlem i denna förening men kommer nu att gå ur densamma då jag anser det vara ett så stort misstag att utnämna Annika Dahlqvist till årets förvillare att jag inte längre kan stödja föreningen. Det beror kanske framför allt på att jag har egna “erfarenheter” av hennes diet, och att den faktiskt fungerar, man blir tjock av socker, inte av fett och man mår bättre om man avstår från att det förra och äter mer av det senare. Som vetenskapsteoretiker anser jag alltid att när kartan och verkligheten inte stämmer överens, då är det verkligheten som har rätt. 

Jag menar att just i dessa dagar, när det börjar komma fram forskningsresultat som lutar åt samma håll som Annika Dahlqvist då är det inte läge att utse henne till årets förvillare. Men så här motiverar VoF sitt val av Annika Dahlqvist:

 Till Årets förvillare 2009 utses läkaren Annika Dahlqvist. Skälet är att hon under året uttalat sig på ett särskilt ovederhäftigt sätt om kopplingen mellan kost och sjukdom. Hon har varnat för vaccination mot svininfluensa och i stället förespråkat en omläggning av kosten, helt utan något vetenskapligt stöd. Om hennes råd hade följts skulle influensan ha skördat fler dödsoffer.

 Annika Dahlqvist har också spridit egendomliga påståenden om kopplingen mellan kosten och cancer. Den som äter en kost med mycket fett får enligt henne inte cancer, vilket inte bara är okunnigt utan skuldbelägger människor som insjuknar i cancer. Bakom myndigheternas råd ser hon en konspiration av industriintressen. Hon påstår att “etablissemangets” kostråd orsakar cancer och att mammografi därför inte skulle behövas. Ett sådant uttalande riskerar att leda till att kvinnor avstår från mammografi och till att fler fall av bröstcancer inte upptäcks i tid. I stället för att förstå att det ligger diskussioner bakom varje beslut, där fördelar vägs mot nackdelar med de rekommendationer som ges, föredrar Annika Dahlqvist konspirationsteorier. 

Som läkare har Annika Dahlqvist ett särskilt ansvar för att arbeta enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Att i stället sprida okunnigt tyckande och direkta felaktigheter är att missbruka sin ställning och det motiverar att hon får utmärkelsen Årets förvillare.

Det här är en soppa av ogrundade påståenden och där man tillskriver Annika Dahlqvist påståenden och åsikter som hon inte framfört. För en utförligare analys av den här motiveringen rekommenderar jag läsning av ett inlägg om saken av Bo Zackrisson på hans blogg Toxiska epistlar. (Se även länkar nedan till fler artiklar om saken på Toxiska epistlar)

Läkarkåren ska arbeta utifrån “Vetenskap och beprövad erfarenhet”. 

Vad betyder det? 

Vad vetenskap är kan vara nog så knepigt att bestämma men låt oss för enkelhets skull säga att den handlar om systematiska och upprepbara undersökningar/experiment. Sådana är förvisso förnuftiga och ska läggas till grund för läkarnas arbeten men när vi har konstaterat detta tvingas vi också konstatera att det är mycket svårare, i många fall, att avgöra vad sådana här systematiska undersökningar eller experiment faktiskt visar, än de flesta tror. Det handlar i inte så få fall om tolkningar av resultaten, ibland om tolkningar som inte är riktiga dessutom. 

Men “beprövad erfarenhet”, vad är det?

Normalt menar vi att erfarenheter är sådant man skaffar sig genom att vara med. Om jag upprepade gånger ser att min hund blir bra från sina magbesvär när jag ger den en viss kost, är detta då “beprövad erfarenhet”? Eller ska det vara en bestämd person (veterinär, forskare) som “gör erfarenheten” för att den ska räknas? Hur många fall ska denna person, eller om man accepterar att vem som helst kan  göra erfarenheter, erfara för att det ska kallas “beprövad erfarenhet”? 

Eller ska man förstå begreppet “beprövad erfarenhet” så att det i själva verket betyder samma sak som “vetenskap”. I så fall borde man slopa begreppet i rekommendationen till läkarna. Då betyder det inget annat än att läkaryrket ska bedrivas i enlighet med “vetenskap och vetenskap”. Det räcker då att säga att läkare ska agera utifrån “vetenskaplig grund”.

Men nej, så kan man inte göra för det finns en mängd åkommor där det inte finns någon vetenskap att hänvisa till utan där läkarna måste lita till sin egen intiution och/eller tidigare erfarenhet. Då inställer sig följdfrågan: Kan läkarens beprövade erfarenhet i somliga fall var bättre som vägledare vid behandling av somliga åkommor än vetenskapliga undersökningar? Många skulle nog säga att så kan vara fallet ibland. 

Vad gäller Annika Dalqvist så har hon en stor erfarenhet av att behandla exempelvis diabetessjuka med sockerfri diet, och där resultaten varit mycket goda, liksom att hjälpa tjocka människor att bli av med övervikt. Hon måste under alla omständigheter anses agera utifrån beprövad erfarenhet. Idag kommer det dessutom fram forskning som stödjer hennes åsikter och behandlingsmetoder. Hennes dietrekommendationer lider emellertid av den allvarliga bristen att de inte inbringar läkemedelsföretagen miljarder och åter miljarder.

Själv har jag hunnit bli 66 år vid det här laget och när jag var ung och gick i skolan var nästan inget enda barn tjockt. Det man på den tiden kallade “en tjock människa” dessutom, går idag för normalviktig. Omkring 40-50% av dagens skolbarn skulle vi ha betraktat som mulliga eller tjocka när jag var barn och ung. Vi drack inte läsk eller Coca Cola mer än vid enstaka festliga tillfällen och godis var inte heller något vi åt dagligen, inte ens varje vecka. Vår mat på den tiden var fetare och innehöll nästan inget socker alls.

Läkarkåren brukar hävda att eftersom självmordsfrekvensen har gått ner sedan man introducerade SSRI-preparaten, så bevisar det samtidiga uppträdandet av dessa två fenomen ett kausalt samband mellan dem. Vore denna kår konsekvent skulle den självklart hävda att socker är fettbefrämjande medan fett inte är det. Det är nämligen oomtvistligt så att den s.k. fettmaepidemin utbrutit de senaste decennierna och just under den tid då läsk och Coca Cola blivit vardagsdryck och godis de normala mellanmålen för både barn, ungdomar och vuxna och då livsmedelsföretagen lanserat fettsnål mat, där fettet ersatts av socker för smakens skull. Men det gör man inte – underligt nog. Istället säger läkarna vad läkemedelsindustrin och livsmedelsindustrin vill att de ska säga – kalla mig gärna konspirationsteoretiker här, i vissa fall är sådana teorier helt riktiga, att tro annat är att vara oförlåtligt naiv. 

Heder åt Annika Dahlqvist alltså, som inte låter sig tystas i den här frågan, trots att hon blivit trakasserad och felciterad, och för att hon inte stämmer in i den kör som sjunger läkemedelsbolagens och livsmedelsindustrins lov.

/Kerstin

Länkar:

- Årets folkbildare och Årets förvillare, VoF

- Förvillande förvillarpris från Folkvätteföreningen, Toxiska epistlar

- Dan Larhammar och hans dolda jäv, Toxiska epistlar

- Makarna Larhammar del 2, Toxiska epistlar

- Larhammaraffären, del 3, Toxiska epistlar

 

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Livsfrågor28/12 02:55

På julaftonen dök dottern upp vid middagstid, medhavandes en förtjusande godisförpackning gjord av genomskinlig cellofan med rosett på. Innehållet var hemmagjort godis, kallat Mozartbollar, om jag inte missuppfattade saken. Jag blev mäkta imponerad när dottern berättade att godiset var tillverkat av hennes väninna, som hon varit hemma hos och julstökat tillsammans med för några dagar sen. Inte mindre imponerad blev jag som de där chokladbollarna smakade himmelskt. 

Nu hör det till saken att jag är tämligen ohuslig. Det är få ting som jag tycker sämre om än att laga mat och knåpa ihop godsaker i köket (det skulle möjligen vara att städa då). Det beror troligen på att jag under många år var omgiven av två generationer kvinnor som älskade att laga mat och fixa till alla upptänkliga ätliga festligheter, min mamma  på ena sidan om mitt eget födelseår, min dotter på den andra. Mamma var en gudabenådad matlagerska. Hennes mat var berömd vida kring och min dotter, som även lagar väldigt god mat, började baka redan innan hon kunde läsa recepten helt själv. De båda kunde sitta i vardagsrumsoffan och frossa i och drägla över kokböcker. Jag begrep ingenting. För mig har mat alltid bara varit något man måste fixa till och sleva i sig för att inte dö svältdöden och matlagningen och ätandet har alltid stulit tid från sådant som varit mycket roligare eller mer intressant. 

- Mamma, snälla, kan jag inte få baka något.

Suck, det var urjobbigt när sex-sjuåringen riktade denna fråga/bön till mig och efter ett par gånger av sådana här böner med efterföljande gemensamt bakande, bestämde jag mig för att ville hon baka så fick hon göra det  utan mig. Alltså svarade jag, nästa gång hon pockade på att få baka, att visst, det fick hon gärna göra men hon fick klara det själv för jag hade inte tid. Därpå fann jag mig sittande i mitt arbetsrum vid skrivmaskinen med den sjuåriga dottern springande som en skottspole mellan mig och köket med måttsatsen i högsta hugg:

- Mamma, vilket mått är en tsk?

- Mamma, vilket mått är en dl?

Det blev fantastiska kakor som jag förvisso gärna åt bara jag slapp baka dem och disken och köksstädningen efter baken kunde jag ju stå ut med även om det ibland handlade om ganska omfattande rengörning av köket de första åren av dotterns bakande.

Nu satt vi där vid bordet julaftonen 2009, snart 40 år senare alltså. Den fina presentförpackningen med godis var inställd i  kylen och eftermiddagskaffet stod på bordet, där även dotterns hembakade pepparkakor hade lagts upp och det enda jag tar mig för att baka – vissa men långtifrån alla år, mina saffransbullar.

- Vet du, sade dottern, det var jättekul att julpyssla tillsammans med Camilla och hennes dotter. Det var ju något jag aldrig fick göra när jag var barn. 

- Men, det är väl inte riktigt sant, protesterade jag lamt och med den obehagliga känslan att jag nog hade svikit dottern  i det avseendet när hon var liten, sånt man inte vill bli påmind om så här många år senare.

- Visst julpysslade vi ibland, fortsatte jag. Vi gjorde ju julgranskarameller exempelvis. (Jag tänkte att jag ju kunde hävda att hon bara inte mindes men det gick inte alls för hon mindes precis.)

- Jovisst till en jul och med sockerbitar i så att de skulle gå att använda flera år. Sen fick de där karamellerna hänga med fram till förra året när du slängde dem för att mössen hade ätit upp det mesta av dem – äntligen, för de såg ganska tråkiga ut i granen under många år, när de var halvätna av mössen. Men godis, med det var det så här: Du köpte marsipan ett år, när jag ville göra eget julgodis, och så föreslog du att att vi skulle rulla långa strängar av den och skära pinnar som vi doppade i smält ischocklad, för då skulle det gå fort. Året därpå tyckte du att även denna insats var alldeles för krävande så då föreslog du att vi köpte julgodiset istället. Det där har jag burit med mig hela livet som ett stort och allvarligt trauma.

Hon skrattade gott, vilket jag tolkade som att hon kommit över det värsta vid det här laget. Men jag erinrade mig samtidigt orsaken till min absoluta avsky för allt vad julstök heter. Om dotterns trauma bestod i att jag inte gjorde julgodis tillsammans med henne varje jul (nåja, bara en gång då), så emanerade mitt trauma ur en julgodistillverkningsdag då jag var elva år.

Den här dagen började i glad förväntan  och slutade i en utdragen plåga som för all framtid botade mig från all lust att tillverka julgodis själv. Så berättade jag för dottern om denna dag och mitt barndomstrauma vad gäller julstök:

För mina besökare måste jag först tala om att min mamma inte bara var en mycket duktig matlagerska, hon var dessutom gudomligt snäll och gullig och pysslade gärna med mig när jag var barn. Så den här julen skulle vi göra marsipangodis alldeles själva, hon och jag. Hon hade fått ett bra recept av en arbetskamrat. Här var det inte fråga om att köpa färdig  marsipan och knåda till ätvänliga bitar av utan här skulle marsipanen också tillverkas i hemmet. Färdig marsipan fanns väl inte ens att köpa då.

Godisstöket började alltså, omkring klockan tio på förmiddagen, med att det skållades mandel, massor med mandel, som sedan skulle malas, inte en utan flera gånger, så att de blev till en fint puder (nåja). Jag vevade och vevade och vevade mandelkvarnen ännu mer. Vilka övriga ingredienser som tillsattes minns  jag inte men när marsipandegen var klar stod vi framför ett berg av marsipan. Berget delades i fyra mindre berg som färgades med karamellfärg, ett berg blev grönt, ett blev rött, ett blev gulorgange och ett fick förbli vitt. 

Nu skulle det roliga börja. Här skulle göras fina marsipansaker – i massor. Vi började storstilat med att rulla ihop små skinkor av röd och vit marsipan, sedan blev det gröna halvöppna ärtskidor med små rullade vita ärter inuti, det blev tomtar, det blev grisar, det blev äpplen, ja allt vad man kunde tänka sig som hör julen till och alltihop väldigt tidskrävande.

Jag tyckte om att modellera och hade väl en viss fallenhet för sysslan, så jag tyckte det var jätteroligt – de första fem timmarna. Men det där marsipanberget krympte knappt märkbart så efter dessa första fem timmar påpekade mamma, att med den här  produktionstakten skulle marsipanberget inte vara avbetat på många timmar än. Mamma föreslog alltså att vi skulle rationalisera arbetet lite så nu började vi kavla långa längder av varje färg, lägga dessa längder på varandra, trycka ihop de utkavlade längderna och skära fyrkantiga randiga bitar av längderna. Men tiden rann iväg mycket fortare än vi hann mangla ut marsipanlängder. När klockan började närma sig halv elva på kvällen och vi var inne på den tolfte pysseltimmen och marsipanberget visserligen krympt en del men fortfarande var imponerande, föreslog mamma en ytterligare rationalisering. Den innebar att vi knådade ihop samtliga färgberg till ett enda berg och rullade marmorerade längder av det, som skars i lagom långa pinnar. Dagen därpå doppade vi ena änden av de där pinnarna i choklad, och det blev de godaste av alla bitarna. 

Jag minns att jag stöp i säng den här kvällen, eller natten, alldeles slut. Jag blev denna julstöksdag totalt och för resten av livet botad från all lust att göra hemgodis till jul, vilket sedermera blev till ett ok för min dotter att bära. Så kan trauman gå i socialt arv alltså, fast tvärtom så att säga. 

Dottern tröstade mig med att i och med att hon nu hade fått vara med och julstöka hemma hos väninnan och hennes dotter, så hade hon precis kommit över det barndomstrauma som hon släpat på under alla år och som bestod i att hon i praktiken aldrig fick julstöka tillsammans med sin mamma när hon var barn. 

- Förresten, tillade hon kallt, du var väldigt rationell även vad gällde påskägg och tyckte att det var löjligt att köpa sådana.

- Men, det var väl smart, då kunde man ju köpa lite mer godis för samma summa pengar, påpekade jag.

- Visst, men alla andra fick så fina påskägg med vackra bilder på, söta kycklingar och sånt, och jag fick en papperspåse!

Först nu inser jag vilka lidanden jag utsatte min dotter för när hon var barn. 

Tänk så glad hon ändå kan vara över att ha äkta vänner som hjälper henne över de trauman som hennes mamma förorsakade henne i hennes barndom.

Det där med påskäggen får jag väl försöka gottgöra själv – till påsk.

/Kerstin

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Djur/natur24/12 02:32

Med detta reprisjulkort önskar vi alla besökare en riktigt God Jul.

Tar en julpaus i skrivandet nu i alla fall och genom att flytta den här posten hit (om det inte händer något som någon av oss inte kan låta bli att kommentera förstås :-) ).

God jul

/Kerstin & Dan

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Forskning/vetenskap&Internationell politik22/12 03:46

Så har Israel erkänt att det har förekommit organstöld i landet, inte bara från israeler utan även från palestinier.

Se  Mer om organstölder i Israel – misstanken var inte grundlös, Motvallsbloggen 25/8-09 

och  SvD:s ledarblogg om  Boströms artikel – kan skribenten varken svenska eller engelska? Motvallsbloggen 26/8-09

/Kerstin

Länk: 

- Israel tog organ utan tillstånd, AB

- Organstöld förekom på 90-talet, SR, Ekot

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Internationell politik22/12 03:26

Blev tvungen att skriva igen.

Nu tycks propagandakampanjen för nödvändigheten av att attackera och bomba Iran ha startat. Så nu kan vi förvänta oss att Iran står på tur.  Media och politiker börjar i alla fall, och allt oftare, hävda eller insinuera att Iran ”fortsätter” med sitt kärnvapenprogram, ett program som Iran säger sig inte ha och som man inte har hittat vid kontroller. Dessutom har Iran, som länge har framställts som en så aggressiv nation, faktiskt aldrig attackerat något annat land. 

Vi ser alltså allt fler tecken om vi är uppmärksamma. Det började redan på Bushs tid sedan var det tyst ett tag men just nu börjar media, och politiker, allt oftare hävda eller insinuera att Iran ”fortsätter” med sitt kärnvapenprogram. Vi har goda skäl att misstänka att Iran gör det i samma utsträckning som Saddam lagrade upp sina massförstörelsevapen, de där som hade gått upp i rök när man invaderade landet för att oskadliggöra dem. Men USA med allierade befriade ju i alla fall mängder av irakiska kvinnor, inte bara från deras samhälleliga möjligheter utan också från deras män, deras barn och deras hem.

Klas Sandberg har skrivit ett bra inlägg om saken på sin blogg, Vindskupan liksom  Pierre Gilly. Läs och förfäras.

/Kerstin

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Politik/ekonomi&Teknik/teknologi17/12 16:41

Idag mellan klockan 16 och 18 kommer elen att säljas för 14,60 kronor per kilowattimme på elbörsen Nordpool. Just det, kronor, inte öre. För några dagar sedan var priset 40 öre. Varför blir då elen så dyr just nu? På radion säger man att det är kallt, och det har vi ju märkt. Vidare att vi måste importera dyr kolkraft från Danmark. Men det kan ju inte vara skälet, kolkraftverksel kostar knappast mer än 50 öre per kilowattimme.

Nej, skälen är två. För det första är den nordiska ”elbörsen” konstruerad på ett sätt så att den är lätt att manipulera för det oligopol av tre elbolag som äger den största delen av de svenska kraftverken. För det andra var, när dagens elpriser sattes för 24 timmar sedan, fem kärnreaktorer avstängda för underhåll, reparationer och ombyggnader. Kärnreaktorer som ägs av oligopolets aktörer Vattenfall, Fortum och Eon.

Förr i tiden, före avregleringen av elmarknaden, brukade man stänga av kärnkraftverken på sommaren, när elförbrukningen var liten. Fler än jag anser, att orsaken till att underhållsstoppen nu förläggs så att de varar in på hösten och vintern, är att ägarna vill hålla uppe elpriset. Lågkonjunkturen har ju gjort att elförbrukningen har minskat på ett, från kraftverksägarnas synpunkt, oroväckande sätt.

Protestera mot oligopolisternas manipulering av elmarknaden! Stäng av den el du kan avstå från i eftermiddag mellan 16 och 18! Och i morgon, fredag eftermiddag också, för kylan fortsätter! Om du kan spara t.ex. 10 kilowattimmar genom att stänga av elförbrukande apparater och elda i braskaminen så tjänar du 10 kronor, men samtidigt minskar du vinsten för elproducentmaffian med 140 kronor, om det sker mellan 16 och 18. Produktionskostnaden för dem är ju fortfarande inte över 40 öre per kWh.

/Dan Gmark

 Länkar:

- Elpriset på Nordpool, affärsvärlden.se 

- Tre av Ringhals block är avstängda, vattenfall.se

- Ett aggregat i Forsmark har ”årlig revision”, vattenfall.se

- Oskarshamn 3 har just startats, men går fortfarande på låg effekt, okg.se

- Förlängning av underhållsstoppen, ny teknik.se


Politik/ekonomi14/12 03:53

Satt och häpnade framför TV:en häromdagen, över vad som sades i ett program om utsläppsrätter. Rikt folk utsläppskompenserar genom att köpa in sig i konsortier som äger rengskog, som man lovar att inte hugga ner inom en viss tid, fick vi tittare veta. För detta får konsortiet sälja utsläppsrätter. Det framgick inte vem det var som i slutänden håvade in pengarna för försäljningen av de där utsläppsrätterna, om det var de rika människorna som skulle göra sig en hacka på att de släpper ut växthusgaser eller om det var det säljande konsortiet som tjänade på det hela? Eller finns det en stat som håvar in pengarna? I vilket fall som helst så verkade det vara ett privat företag som sysslade med att övertyga folk om att de skulle ”klimatkompensera” och att folk skulle avstå från att åstadkomma utsläpp för att få sig tilldelade utsläppsrätter att sälja.

I Indien kunde kvinnor få sälja utsläppsrätter för att de trampade upp vattnet till sina åkrar på gammaldags manér istället för att pumpa upp det med dieselaggregat. Då borde varenda fattig indier, som inte har bil exempelvis, kunna få utsläppsrätter att sälja. Tillskapar man sådana på detta enkla sätt så OJ vilka utsläppsmängder vi i Europa och USA därefter kan kosta på oss. Det finns hur många utsläppsrätter som helst att tillskapa. Varenda själ kunde ju sätta på sig stegräknare och få betalt för varje steg man tar istället för att åka bil. Eller så kan man räkna ut en schablonsumma för bilfrihet. Varenda person utan kylskåp, utan tvättmaskin, utan ….

Så nu vill jag ha utsläppsrätter att sälja för att jag går till brevlådan varje dag, istället för att köra bil dit. Dessutom vill jag ha sådana för att jag inte hugger ner de trän som står i trädgården. Jag lovar att de ska få stå minst 60 år (ja nu sedan vi huggit ner våra två stora granar kan jag lova det, i synnerhet som jag inte lever i sextio år till). Egentligen borde jag få mängder av utsläppsrätter att sälja dessutom, för att jag avstår från att bygga en gigantisk och enormt smutsig industri med stora mängder utsläpp.

Bönder i Canada (tror jag det var) skulle få sälja utsläppsrätter om de avstod från att plöja sina fält och sådde utan denna markberedning. Så jag vill ha rätt att sälja utsläppsrätter för att jag inte plöjer upp min gräsmatta och vår grästorv och även för att jag inte gödslar gräsmattan med kogödsel.

(OK, det ska vara företag, jag vet, men jag tipsar gärna om möjligheterna.)

Hela köret med utsläppsrätter verkar rena snurren, eller rena lurendrejeriet om man ska vara mer exakt. På Svt:s hemsida kan vi läsa att:

Systemet har fått hård kritik fär den frikostiga tilldelningen av utsläppsrätter. Från och med 2013 ska andelen rätter som auktioneras ut öka gradvis.

(Se också YouTube-filmen ”The Story of Cap & Trade”)

Man tar sig för pannan. Varför kommer jag att tänka på fiskerätterna på Island, som privatiserades och som såldes av fiskare som satsade pengarna på börsen istället, med den gigantiska bubblan och Islands ruin som resultat?

Ska vi kanske gissa på någon slags utsläppsrättsbubbla framöver? Ja vid sidan av det faktum att allt tyder på att man använder de här utsläppsrätterna för att kunna öka utsläppen utan att folk gnäller alltså?

Är det inte dags att sluta lyssna på nyliberala ekonomer som  uppfinner nya sätt att leka affär med allt möjligt, såväl som med det som är omöjligt eller vanvettigt att köpa och sälja.

/Kerstin

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Länkar:
- Svt:s program Klimat 09 (Klimatklippet)
- 234 programinslag om utsläppsrätter på Svt.
- Utsläppsrätter ett fiasko
- Studie underkänner utsläppsrätter
- SSAB tjänar miloner på utsläppsrätter
- Utsläppsrätter ger storvinster
- Två argument mot utsläppsrätter, Ekonomikommentarer


Internationell politik&Politik/ekonomi&Politik/EU&Rättsväsendet13/12 00:46

Nog tyder allting på att EUSA:s repression är inkopplad igen, precis samma polistaktik som i Seattle, som i Genua, som i Göteborg. Ska vi gissa att de försöker provocera fram kravallungar på sina ställen även i Köpenhamn. Vi kan bara hoppas att de misslyckas.

Omkring tusen personer gripna i Köpenhamn, för att några få galenpannor kastade sten! Massor av helt oskyldiga människor har tvingats sitta ner på gatan flera timmar. Vi känner igen taktiken från Göteborg. En taktik som handlar om trakasserier och som enbart går ut på att avskräcka människor från att demonstrera. 

Här kom polisen i slutet av 60-talet och början av 70-talet på att den hårda linjen inte var så lyckad och därefter betedde man sig, både i Danmark och Sverige, betydligt mer anständigt i samband med demonstrationer varför dessa nästan aldrig blev våldsamma. Men sedan bildades EUSA. Europas politiker stiftade samma frihetsinskränkande lagar som Bushregeringen i USA, Europas polis lärde sig av amerikanerna, Secret Service lägger upp samma konfrontationstaktik här som i USA. Amerikansk machostil överallt alltså.

Vem anser att vi går mot ljusare tider? Vem tror att EU är ett fredsprojekt? I själva verket är EUSA ett krigsprojekt, inte bara visavi länder med olja eller som har betydelse för framtida gasleveranser eller andra viktiga naturresurser utan även mot befolkningarna i EU och USA. Den förutsedda framtida ”sociala oron”, orsakad av utslagningen och författigandet av massor av människor, oroar makten i EUSA. Så nu gäller det att hålla folken på mattan: FRA-lagar, lagar mot ”uppmuntran till terror” som kan tolkas som det passar, lagar som tillåter inbrott och avlyssning i människors hem även om de inte är misstänkta för något, lagar som tillåter polisen att arrestera människor utan misstankar men i förebyggande syfte. USA flyger in i Sverige och för bort människor till tortyr. Statliga ageranden som står i total motsättning till allt vad vi lärt oss förvänta oss från en demokratisk rättsstat. Jämför dessutom med den dominerande idén om ”förebyggande krig”, de där krigen som också vi svenskar deltar i nu för tiden – i ett av dem, i Afghanistan.

Jag har kallat det vi fått i Europa för velourfascism. Undrar när det övergår i klar och öppen fascism? Eller har det egentligen redan gjort det?

/Kerstin

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Nästa sida »


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster