Redan under slutet av 80-talet började politikerna skära ner inom den offentliga sektorn. Sverige gick på högvarv och företagen ropade efter arbetskraft. Jag gissade då, och tror väl fortfarande, att nedskärningarna inom offentlig sektor handlade om att friställa offentliganställda så att industrin skulle få tillgång till mer arbetskraft. Men 1990 slog den första av den serie ekonomiska kriser, som vi sett sedan dess, till när fastighetsbubblan sprack. Nu skulle Sverige spara sig ur krisen, något vi lärt oss göra gång på gång sedan dess. Ja vi kan nog säga att vi levt i en ständigt pågående kris sedan dess även om den varit mer akut under vissa år. Krisen då resulterade i mängder av konkurser och en lavinartat stigande arbetslöshet. Under åren 1990–93 minskad BNP med 5 %.
Något år innan kraschen hände något som jag aldrig trott att jag skulle behöva uppleva i Sverige. Vi fick se invandrarfientlighet i våra media, något som jag inte hade sett under mitt liv. Jag tror att det från början handlade om borgerlig propaganda för nedskärningar på flyktingmottagandet, av den offentliga sektorn alltså. Media började skriva om hur dyrt flyktingmottagandet var och hur mycket skattebelarna skulle tjäna på att flyktingarna arbetade redan under asyltiden (som de inte fick göra då) samt om de fick bo var de ville, hos släktingar och vänner ex.
Men snart började den här kampanjen ändra ton och flyktingarna började alltmer beskrivas som problem, som jag skriver om nedan.
Konsekvensen av dessa skriverier kom som ett brev på posten. Från 1989 och några år framåt gick en våg av attacker mot invandrare och flyktingar över Sverige. Ungefär var fjortonde dag attackerades någon eller några invandrare på olika sätt. Skinnskallar misshandlade invandrare på våra gator och det kastades in brandbomber på flyktingförläggare och i invandrares bostäder. Attentaten avfärdades i våra massmedia som pojkstreck och samhället tog dem inte på allvar. Från augusti 1991 till januari 1992, samtidigt det invandrarfientliga partier Ny Demokrati kom in i riksdagen (1991) med c:a 6% av väljarna bakom sig, sköt den s.k. lasermannen sammanlagt elva personer vid olika atentat. En dog, flera fick skador för livet. Det enda offren hade gemensamt var mörkt hår och/eller mörk hudfärg.
1993 bildades AFA, antifascistisk front. Invandragäng började också organisera motstånd mot skinnnskallarna och deras attacker och började ge igen med samma mynt. Det dröjde inte så länge förrän skinnskallarna började låta håret växa då de började bli rädda att få stryk när de var ute på stan. I DN och de andra av våra stora media beskrevs AFA, antifascisterna som de kallades, som hemska våldsverkare. De var ju vänsterinriktade. Men de fick i huvudsak stopp på de här attackerna mot invandrare och flyktingar, det som beskrivits som ”pojkstreck” av polisen och i media och som man inte vidtog några allvarligt menade insatser för att stoppa.
När så tidningen Expressen toppade löpet och förstasidan med en jättetext ”Kör ut dem” gick tidningen över en gräns som fick media att besinna sig och hetsandet mot invandrare upphörde tvärt. Sedan såg man inte lika mycket av den varan på flera år, fram tills idag och i och med att SD nu sitter i riksdagen.
Det mesta av det här är glömt nu och när journalister idag talar om den här tiden så lägger man all skuld på Ny Demorati. Partiet var förvisso inte utan skuld, men det är helt fel att hävda att det var detta som skapade hetsen mot invandrarna. Det var media som gjorde det och det var istället så att medias hets mot invandrare möjliggjorde och bäddade för Ny Demokrati.
Nu är vi där igen. Dels har vi fått in ett klart invandrarfientligt parti i riksdagen och media och trendkänsliga politiker, såväl som akademikerkändisar, de där som sitter i varenda radio- och TV-soffa och talar ”förnuftigt” om allt och alla, talar nu också om dagens invandrarsituation, börjar mumla om att man nog måste ta oron för invandrarna och invandringspolitiken på allvar och att vi måste ”börja tala om problemen”.
Nu ser vi återigen hur någon eller några skjuter mot invandrare och hur polisen försöker dämpa ner det hela: Nejdå, vi kan inte dra slutsatsen att det är en ny ”laserman” (utan laser) i farten. Vad vill de att vi ska tro? Att av en ren slump har ett antal personer beväpnat sig och roat sig med att slumpmässigt skjuta folk, och så har det lika slumpmässigt råkat träffa invandrare. Låter det som en trolig hypotes? Knappast.
Så låt mig förflytta oss till början av 90-talet. Då skrev jag följande (aldrig publicerade text) om vad som hände. Jag arbetade då som sfi-lärare och var rasande av ilska över medias agerande eftersom jag såg vad det resulterade i i form av dålig behandling av flyktingar ute i många kommuner.
Text och bilkollage från åren 1991/92.
Rubriker från DN huvudsakligen, åren 1991/92
Först något år efter att kampanjen för arbete åt asylsökande hade kommit igång i massmedia‚ började vi få känning av den ekonomiska kris som stod för dörren. Socialdemokraterna förlorade stöd. Man började nu se effekterna av nedskärningar inom den offentliga sektorn och Sverige påstods ha en så usel ekonomi att vi alla måste hjälpas åt och spara oss på fötter igen.
Framför allt bland ungdomarna och hos somliga pensionärer ökade missnöjet med att flyktingarna, i detta ekonomiskt pressade läge, tilläts kosta och missnöjet ökade katastrofalt på bara något halvår.
Redan drygt ett halvår efter de första artiklarna, där det ställdes krav på arbete åt asylsökande under väntetiden‚ hade situationen förändrats allvarligt. Redan då massmedia började kräva arbete åt asylsökande fruktade jag att dessa krav och skriverier skulle bli ödesdigra för flyktingarna och invandrarna. Men inte i min vildaste och mest pessimistiska fantasi kunde jag föreställa mig vad som komma skulle. Inom bara något år hade massmediabilden av invandraren och flyktingen förvandlats från en klart positiv bild till en ordentligt negativ sådan. Inom ett år hade invandrare och flyktingarna förvandlats från trevliga‚ normala människor som vårt land behövde‚ eller som var i behov av skydd och asyl‚ till lycksökare‚ asociala och kriminella element som skadade och hotade Sverige och svenskarna på alla tänkbara sätt.
Jag lyssnade till radioreportrar och TV-reportrar med allt större förundran. De började låta alltmer flyktingfientliga allihop. Då de startade sin kampanj ”arbete åt asylsökande under väntetiden”‚ framgick det klart att de föreställde sig att de arbetade för flyktingarna och ville hjälpa dessa till en drägligare tillvaro under asyltiden‚ men ju längre tiden gick‚ ju osäkrare blev det om detta verkligen var deras syfte längre och om de inte hade börjat föra en regelrätt kampanj direkt mot invandrare och flyktingar istället.
Man intervjuade personal på förläggningar och ute i det kommunala flyktingmottagningssystemet och detta arbete‚ som man ursprungligen hävdade att asylsökande borde få rättigheter att ta under asyltiden‚ började allt oftare framställas som något de borde tvingas till. Allt oftare framställdes flyktingarna försåtligt som slöa‚ försoffade‚ lata och ovilliga till hederligt arbete. Ordvalet när man talade om dem började alltmer likna det som används när man klagar på kriminella och ungdomsbrottslingar: ”Man borde ställa krav på flyktingarna”‚ hette det‚ och ”Det daltas för mycket med dem”‚ sade vad man trott vara kunniga och upplysta journalister.
Det skulle bli ännu värre. När fördämningarna väl hade brustit började journalister frossa i att framställa flyktingar och invandrare som problem och asociala element och plötsligt blev det en mycket angelägen uppgift att släppa fram rasister och extremister i massmedia också‚ för att i yttrandefrihetens namn ge dessa en möjlighet att propagera för sina suspekta och djupt antidemokratiska och antihumanitära åsikter.
I tidningarna började intervjuer med rasister förekomma allt oftare och nu föreföll det som om en av journalisternas mest angelägna uppgifter var att värna om rasisternas rättigheter och deras rätt att komma till tals i massmedia och få propagera för sina åsikter. I TV sändes program efter program där flyktingarna direkt eller indirekt utmålades som ett stort samhällsproblem.
När så främlingsfientligheten ökade säger samma journalister som bidragit till att detta sker‚ att det beror på den långa tystnaden om problemen med invandrarna.
Vilka problem?
Vi har inte haft några stora problem med invandrarna! Det finns problem med kriminella i landet och med asociala och med arbetsovilliga‚ men detta är inte ett problem med invandrare eller flyktingar. De problem vi haft på det området är diskrimineringen av invandrarna och det allvarliga problem man skapat idag är främlingsrädslan‚ främlingsfientligheten och grogrunden för rasism‚ och därmed ett hot mot vår demokrati. Det är dessa problem man borde oroa sig över‚ inte konstruera falska problem med invandrare och flyktingar.
…………
Den samlade bild som massmedia‚ riksdag och regering idag ger av flyktingarna är således mycket negativ. Inte nog med det: Flyktingar attackeras och hotas‚ mördas och misshandlas numer‚ vi har haft mer än ett allvarligt attentat mot flyktingar varannan vecka‚ genomsnittligt‚ under flera år.
………….
Vi kan alltså konstatera att massmedias bild av invandraren har förändrats på ungefär två år, från att ha varit en bild av invandraren som en samhällsnyttig människa som gett vårt land mycket och som varit med och slitit ihop till vårt välstånd‚ och flyktingen från att ha varit en människa som är förföljd och i behov av asyl och stöd i vårt land‚ till att båda grupperna är gigantiska samhällsproblem och en ekonomisk belastning som vi inte har råd med. Man kan inte förundras över att främlingsfientligheten ökar i vårt land under sådana omständigheter.
Massmedias folk bär huvudansvaret för detta och varje journalist som använt de uttryckssätt i samband med diskussioner om invandrare och flyktingar som dem som diskuteras i den här boken‚ varje redaktör som inte sett till att informera svenska folket om att det fortfarande utvisas flyktingar‚ (ja att majoriteten av dem blir utvisade‚) och som tillåter sin tidning att rapportera om flyktingarna så att svenska folket får intrycket att alla som kommer också får stanna i landet‚ (vilket är vad många människor tror idag på grund av sättet att skriva om flyktingarna)‚ varje rubriksättare som sätter vilseledande och hetsande rubriker i våra tidningar är medskyldig till varje terrordåd som begåtts och begås mot en invandrare eller mot en flykting‚ lika skyldig som den som utför dådet‚ eftersom han eller hon aktivt bidragit till att hetsa upp allmänheten‚ inte minst ungdomarna‚ mot invandrare och flyktingar. De är likaså skyldiga till de terrorhot som försvararna av invandrarnas sak och flyktingars rätt utsätts för från rasistiskt håll.
……..
Sverige är i rask takt på väg in i inhumanitetens samhälle‚ dolt i ett orddis om valfrihet och eget ansvar. Det är USA och England som är modeller för Sverige idag – och hur det ser ut där vet åtminstone de som inte är förblindande av ord som ”frihet” och ”eget ansvar” utan som inser vart dagens politik leder och vad man använder dessa vackra ord för att dölja.
Skriverierna ser lite annorlunda ut idag. I media oroar man sig nu över folks oro över invandringen och över segregationen, som man organiserat fram politiskt sedan 1990 och politikerna börjar i allt högre grad ta över SD:s agenda. I början av 90-talet var det NyD:s agenda man adopterade.
/Kerstin
Länkar:
- Larm om nya skott i Malmö, AB
- Lasermannen, Wikipedia
- Finanskrisen 1990–1994 i Sverige,Wikipedia
