Jag har följt serien om klass 9A och ju mer jag ser av programmet desto argare blir jag. Ännu argare blev jag när jag idag lyssnade på ett radioprogram om hur man sätter intellektuellt fullt normala barn i särskola för att kommunerna därmed får mer pengar för dem. När man intervjuar en skolansvarig så menar han att ”när resurserna är knappa så…”

Varför knappa resurser?
Här är Sverige, som nation, rikare än någonsin. För 30 år sedan, då landet som helhet var avsevärt mycket fattigare än idag, hade skolan betydligt bättre resurser, fler lärare, mer pengar till läroböcker och mer övrig personal i skolan än idag. Sedan 1990 har man dragit ner på allting i skolan. Då bestämde politikerna att den offentliga sektorn skulle få en mindre andel av landets tillgångar. Sedan dess har man dragit ner på antalet lärare, de har fler barn i varje klass, man har dragit ner på antalet resurspersoner i skolan, man har dragit ner på administrativ personal, man har dragit in skolpsykologer och skolsköterskor, man har dragit ner på personalen på dagis och man har dragit ner på fritidsgårdar och ovanpå detta har lärarlönerna sackat efter andra grupper och idag tjänar de tämligen lite i förhållande till många andra arbetssäljare med lika långa utbildningar. Inte nog med det, man har bestämt att en del av dessa minskade resurser ska hamna som profiter i fickorna på privata utbildningsföretag och alltså inte komma skolorna till del. Alla dessa nerdragningar drabbar barn och ungdomar, men de drabbar också lärarna och annan skolpersonal, det som finns kvar av denna personal.

Idag har man istället befriat de rikaste från förmögenhetsskatt och från arvsskatt och dessutom har de alla möjligheter att undvika att betala skatt på sina övriga inkomster också. Hur var det? 100 miljarder delades ut i bonusar till de rikaste förra året. 40 miljarder fixar de undan skatt i något skatteparadis. Hela skolan lär kosta c:a 80 miljarder/år. Det är alltså till den rika överklassen resurserna har gått de senaste 15 åren. En sådan politik är enbart ägnad att fullkomligt föröda Sverige och låta landet gå både en ekonomisk och en teknologisk såväl som social kräftgång – på lite sikt.

SÅ TIL KLASS 9A
Och därmed över till 9 A. Programmet är bra på det sättet att det visar vad som krävs av lärare för att få alla, eller de allra flesta med sig i undervisningen. Det är uselt därför att det dels skuldbelägger barnens vanliga lärare, ja alla lärare som inte lyckas lika bra som TV-lärarna, de där som uppenbarligen inte orkade och som egentligen arbetar under helt andra villkor än de här superlärarna. Det är uselt därför att det tycks säga att bara lärarna ids anstränga sig så kan de få mer intresserade barn och då kan många fler klara målen i skolan.

För trettio år sedan kunde lärare koncentrera sig på sin undervisning och på eleverna. Idag ska lärare göra nästan allt det som man tidigare hade annan personal till (de får väl vara glada över att de ännu inte måste skura skolorna också) och samtidigt begär man av dem något som är nästan omänskligt, att de ska vara obegränsat och ständigt engagerade – i kanske flera hundra elever, att de ska orka vara uppmuntrande, intressanta, medryckande, mycket väl förberedda samtidigt som de ska orka åka hem till och hämta skolkande barn till skolan och gå hem till dem för att dra föräldrarna till möten om eleverna.

De här superlärarna i TV-programmet är bra lärare, kanske tom mycket bra sådana. De förstår precis hur de ska balansera mellan krav och uppmuntran och jag tror säkert att de är bra lärare även i sina ordinarie jobb, om de nu arbetar som vanliga grundskollärare där också men – det finns flera mycket allvarliga ”men” här, som gör att TV-bilden blir väldigt skev.

Lärarjobbet är ett råslit
För det första är det nog få icke-lärare som förstår hur otroligt tröttande det är att vara en bra lärare. Svenskläraren i TV-programmet berättade i förra veckans program att hon var dödstrött, och tacka 17 för det. De här lärarna har tagit på sig uppgiften att inom en termin göra om 9A till en av Sveriges tre bästa klasser och det torde ställa dem under mycket stark press. Naturligtvis anstränger de sig maximalt för att klara utmaningen, i synnerhet som hela Sverige kommer att kunna se hur det går för dem och för klassen. Jag betvivlar, nej jag är övertygad om att inte någon enda lärare orkar hålla den takten och den intensiteten i sin undervisning som de här lärarna uppvisar, dag ut dag in, år ut och år in tills de fyller 67 eller 70 år, i synnerhet som normala lärare på högstadiet (eller vad det heter numer) har flera hundra elever. Jag skulle inte ha orkat med den saken när jag var ung, och jag tyckte ändå det var väldigt roligt att undervisa och tyckte om mina elever och senare studenter.

Få icke-lärare begriper vad det innebär att vara engagerad och uppmuntrande, aldrig ge upp en elev och att alltid vara 100% alert under en hel skoldag. Nästan ingen som inte arbetat som lärare en längre tid, och tvingats visa att han/hon når resultat, förstår hur psykiskt påfrestande lärarjobbet är och hur trött man blir av det om man lägger manken till och vill ha med alla elever i klasserna.

De perioder när jag har arbetat heltid som lärare kom jag hem klockan halv fem på eftermiddagarna och kände mig som en urvriden skurtrasa, fullständigt tom inuti, och så trött att jag stöp på vardagsrumssoffan och sov till klockan åtta på kvällarna – och då var det dags att ta itu med planeringen av nästa dags undervisning. I veckorna hann jag nästan inte med något annat än arbetet. Så jag har inga svårigheter att tänka mig in den här TV-svensklärarens trötthet.

Man djävlas med lärarna
Idag djävlas man dessutom med lärarna och det är en socialdemokratisk synd. De ska ”arbeta som alla andra”, inte kunna gå hem tidigare från jobbet än andra, så då sätter man dem på en massa ovidkommande uppgifter, och tar ifrån dem möjligheten att koppla av några timmar på eftermiddagen, efter en tröttande skoldag, innan de börjar förbereda sig för nästa dags arbete. Lärare måste ju kunna ha familj, egna barn och kunna koppla av lite dessutom. Vi har ju inte så många klosterskolor i det här landet.

Ovanpå undervisningen hade man möten och föräldrasamtal och skolkonferenser, ibland flera kvällar i veckan, då det förstås bara var att avstå från sömnen på eftermiddagarna. Då arbetade jag ändå som lärare under en period när skolan var ett område som samhället prioriterade och verkligen satsade resurser på, under en period då det inte var de allra rikaste som skulle ha det mesta av de vinster som producerades i landet utan då man använde landets resurser för satsningar på bland annat barnen och deras framtid, då det alltså ställdes betydligt mindre krav på lärarna att även sköta andra administrativa sysslor i skolan och då de hade färre elever i varje klass.

Vad ska man säga om den här fantastiska gymnastikläraren som hämtade en skolkande pojke åtminstone under en viss period? Jo det var väldigt positivt och bra, men om en lärare har 200 elever totalt, och låt oss säga att han har 10 elever som behöver hämtning (vilket förmodligen är lågt räknat i vissa områden), ska han då fara som en skottspole mellan de olika elevernas hem och samla ihop dem allihop? Eller om lärarna bara ska ha ansvaret för de klasser där de är föreståndare, ska en enda lärare fara runt och samla ihop 3-5 elever varje dag – också?

Vad kommer TV-programmet att resultera i?
Vad kommer man att ställa för krav på skolan och lärarkåren i spåren av den här TV-serien? Vilka kommer att få skulden för att skolan inte uppnår sina mål? Jag gissar att det blir lärarna. Men då ska man veta att även lärare är människor, som behöver uppmuntran och behöver få känna att det de gör betraktas som viktigt, att det inte bara är elever som anstränger sig mer om de får uppmuntran.

Den slutsats man bör dra
Slutsatsen som man bör dra av den här TV-serien, men som jag är rädd att exempelvis rottingmajoren och hans åsiktsfränder inte kommer att dra, är att många lärare skulle kunna åstadkomma mycket mer och en mycket bättre undervisning förutsatt att man gav dem mer resurser och avlastade dem en massa administrativt arbete och om man framför allt inte tvingade dem hålla på med en massa strunt – sådant som skrivande av rapporter, utvärderingar etc. Men vilka tror att det är denna slutsats som vår regering, eller det socialdemokratiska partiet för den delen, kommer att dra? Jag tror det inte.

Länk:
– Barn felaktigt placerade i särskola, SR
– 100 miljarder i bonusar, Motvallsbloggen 25/8, 2007