En intressant undersökning om serotonin och gener
I boken Pillret av Ingrid Carlberg läser jag om en intressant undersökning om gener och serotonin, det ämne som man påstås lida brist på när man är deprimerad. Eftersom jag skrivit en del om de serotoninåterupptagshämmande antidepressiva medlen (SSRI) på den här bloggen, kan jag inte låta bli att återberätta historien om denna undersökning.
Nya zeeländska forskare började mellan åren 1972 och 1973 studera 1000 barn, uvalda så att de skulle utgöra ett representativt urval ur populationen. Deras undersökning kom att fortgå under flera decennier. Bl.a. kom man att studera samspelet mellan den gen som sägs styra serotonintransportören, som styr återupptaget av serotonin i nervcellerna.
Man fann att det fanns två olika typer av alleler (tänk på dem som gener) som påverkade serotoninupptaget, korta och långa alleler. Eftersom vi alla har en allel för detta syfte från mamma och en från pappa, så kan man ha en av tre kombinationer: kort/kort, kort/lång och lång/lång. Forskarna delade därför in sina undersökningspersoner, som nu hunnit bli trettio år, i tre grupper, utifrån vilken genkombination de tillhörde.
Nu fann man att i gruppen med kort/kort-alleler hade 43% utvecklat en depression i samband med kriser i deras liv, medan endast 17% hade gjort så i den grupp som hade lång/lång-gener. Hos kort/lång-gruppen var förekomsten av depressioner omkring 30%. De långa generna föreföll alltså ge bättre skydd mot depression. Kanon alltså, nu hade man fysiologiska belägg för att gener i hög grad bestämmer tendensen att bli deprimerad och dessutom vilken gen som gör det.
Men nu gick forskarna vidare och kollade generna mot uppväxtförhållanden i allmänhet, och delade in den studerade gruppen i en grupp som hade haft en harmonisk barndom, en som hade haft det svårt och som haft det ännu svårare, och jämförde uppväxtförhållandena med gener och depressionsförekomst. Även här fann man att sambandet stod sig. Lång/lång-kombinationen klarade sig bäst, men de var inte totalt skyddade av sina gener och i deras fall var insjuknande i depression oberoende av hurdan barndomen hade varit. Bara de med minst en kort gen verkade ha påverkats av miljön.
Så kommer det, och jag citerar ur boken:
Däremot spelade längden på allelerna ingen roll för dem som vuxit upp under vad forskarna bedömde som lyckliga förhållanden. Bland dem hade inte ens personer med två korta alleler någon förhöjd risk för depression.
”Människor har varit fixerade vid kampen mellan arv och miljö alldeles för länge. Men ingetdera är en story i sig själv. Det är hundra procent arv och hundra procent miljö”, konstaterade nyzeeländske professorn Richie Poulton, ledaren för Dunedin Multidiciplinary Health and Development Study i en intervju.
Mycket tänkvärt resultat alltså.
23/04 10:44 at 10:44
Slutsatsen är ju väldigt mkt i linje med var naturvetenskaplig forskning står idag. Tyvärr är miljöaspekten fr.a. POLITISKT viktig, och politiker har som bekant väldigt svårt att ta till sig resultat från vetenskapliga studier och omsätta dem i praktisk skol-/social-/arbetsmarknadspolitik…
Förresten, är du säker på att det inte var gamla zeeländska forskare
Det heter ”nyzeeländska”, hopskrivet och utan ”a”. Står det verkligen ”nyazeeländska” i boken också eller citerar du fel? Annars är ju boken illa korrläst.
23/04 13:54 at 13:54
Pidde:
Nej Ingrid Carlberg skriver ”nyzeeländska” så boken är väl korrekturläst.
Jag är full av beundran för dina bloggkommentarinsatser. Kul med besökare som fastnar för det väsentliga i det man skriver. Du måste dessutom ha fullt upp med att skriva på varenda blogg där det förekommer felskrivningar och påpeka alla stav-och skrivfel. Hoppas du är lika flitig i det avséendet på alla andra bloggar där sådana förekommer. Är du det måste du ha mycket att stå i.
23/04 17:43 at 17:43
Och jag får väl kontra med min beundran för att du ägnar din kommentar enbart åt min smiley-försedda bisats och inte att jag nappade på din intressanta bloggtext och skrev ner ett perspektiv på det!
Det var verkligen inte min mening att förarga. Och vad gäller förra gången jag ”rättade” dig så handlade det faktiskt inte om stav- eller skrivfel utan ett ganska grovt sakfel, låt vara att du upprepat det i god tro efter ett stycke sämre SVT-journalistik.
24/04 00:17 at 00:17
Pidde:
Ja, det var två allvarliga felskrivningar i det förra inlägget där du rättade ETT av felen. Det andra missade du tydligen du också :-).
Dessutom tycker jag inte att det där med miljöns påverkan bara, eller framför allt är en politisk fråga. Det är lika mycket en fysiologisk sådan. Minns inte var, men jag läste för några år sedan om hur vissa delar av hjärnan förändrades på Londons taxichaufförer vilket antogs, eller kunde konstateras, minns inte viket här, att det berodde på att de lärde sig alla Londons gator utantill. Så det är är inte alltid som det man ser i hjärnans fysiologi,. eller struktur, är medfött.
Vad gäller fysiologer och deras forskning så är den inte alltid så helt objektiv eller helt fri från värderingar. Det finns exempelvis ganska mycket pengar att hämta för forskare som kan göra troligt att den ena eller den andra genen bestämmer det ena eller det andra, eller starkt bidrar till det. Läser man ”Pillret” förstår man hur och varför det är så. Dessutom torde de forskare inom området som hävdar motsatsen, att miljön är viktigare, få det betydligt besvärligare med forskningsmedel för deras forskning kan inget Läkemedelsbolag någonsin tjäna ett öre på.
06/05 12:04 at 12:04
Det här var ett rätt bra inlägg, tycker jag, eftersom det gick bortom den slitna ”arv-eller-miljö”-debatten som inte leder någonstans (t. ex. i fallet med ADHD-diskussionen). Det du beskriver här är ett utmärkt exempel på de ”genotyp-miljö-interaktioner” som inte tycks ha slagit igenom i den allmänna debatten. Alltså att bärare av en allel (kort eller lång, i enkel eller dubbel uppsättning) påverkas av detta genetiska arv, men uttrycket är miljöberoende.
Som jag tidigare har skrivit på den här bloggen, i viss polemik mot Kerstin, så är detta antagligen också en möjlig förklaring till att man funnit att både arvet och miljön påverkar ADHD. Det förstnämnda, att det finns någon som helst ärftlig komponent bakom ADHD har ju ivrigt förnekats av bl. a. Eva Kärve vilket får betraktas som ett extremt påstående. Kärve skulle antagligen t. o. m. förneka genotyp-miljöinteraktioner av det slag du beskriver här, åtminstone för ADHD.
En liten rättelse kan vara på sin plats här: en ”genotyp-miljö-interaktion” kan inte klassas som ”100 % arv och 100 % miljö”. Statistiskt sett är det varken eller (eller både och), och sådana här interaktioner förklarar i många fall 40-50 % av den variation man ser i ”syndromet” eller sjukdomen ifråga. Resten av variationen förklaras av variation i andra gener och miljöfaktorer och interaktionerna mellan dessa.
06/05 13:28 at 13:28
Erik Svensson:
Kul att vi är överens. Då har vi alltid varit det eftersom jag hävdat detta under många år, så länge jag har intresserat mig för området. Förstår inte var du fått en annan uppfattning från. Jag har skrivit ganska mycket om saken, ingen slump att jag tog fram detta utdrag ur Carlbergs bok alltså. Det fanns biloger som förde fram den här åsikten redan kring år 1900.
Sedan är det helt klart så att jag har bekämpat biologistiska exesser, eftersom de ofta är ganska korkade och inte sällan blir djupt inhumana – som exempelvis i steriliseringslagarna, för att inte tala om nazisternas mördande av mentalt störda individer. Dagens nerdrogning av mängder av människor är också djupt oetiskt: Driv först människor till sammanbrottets rand, genom ”lean production”, pula sedan i dem benso och SSRI!
Väldigt många blir sjukare av dessa preparat, även om inte alla blir det.
För ovanpå konstaterandet att det alltid handlar om både gener och miljö kommer just den etiska dimensionen in, frågan om man ska försöka åtgärda/hjälpa människor med svårigheter genom att lägga miljön tillrätta (social ingenjörskonst) eller genom att börja manipulera med deras biokemiska system (där man egentligen inte riktigt vet man vad man gör) eller med deras gener (som det väl kan bli så småningom). Där står jag avgjort på miljösidan och anser att det i första hand är där man ska sätta in åtgärder.
Slutligen tycker jag att det där med 100% gener/100% miljö det var fyndigt eftersom det i slutänden är precis så: Utan miljö – inga gener :-).